Det är inte mycket man vet egentligen. Just nu verkar Egypten explodera, och turister flygs hem i snabb takt. Att det fanns ett groende missnöje i det landet kände jag inte alls till. Pyramider, mumier och öken och lite sånt var väl vad jag visste.

Det var ju fallet med det som hette Jugoslavien. Vi satt här och fattade inte alls vilka motsättningar som frodades. Eller inte minst Rwanda. Men det var ju i Afrika, så det hände väl kanske inte på riktigt, det var bara en bra film om ett hotell, eller hur?

Ja, så är det . Och det är bara att kontatera. Det är mycket man inte vet… God måndag i alla fall.

Jag är långtifrån mest drabbad men några av mina bilar har i alla fall varit lite förtjusta i att elda kabel.

Jag klämde en kabel i handskfacksluckan på en Audi en gång. På två sekunder var kupen rökfylld och jag var övertygad om att bilen gjort sitt. Det var väldigt dramatiskt!

Men när jag rensat bort en kremerad kabel till handskfacksbelysningen knallade den kärran på i flera tusen mil utan problem.

Min Pontiac Le mans-65 eldade upp alla kablar till startmotorn varje vår. Det var snudd på en kär tradition som brukade inträffa precis då jag kört ur garaget.

Oldsmobilens humor var mer subtilt. Den gillade att ställa till med bensinbränder. Till stor del beroende på Holley 600 förgasarens dubbla flottörhus med ett mellanrör som ofta läckte. Isoleringen under huven var alltid svartbränd men mirakulöst nog brann aldrig bilen upp. Däremot – på tal om elektriskt skit – hände det att signalen hängde upp sig. Gärna med mycket folk runtomklring.

Och helljuset kunde tvärslockna varefter det gällde att febrilt stampa på fotomkopplaren så den växlade till halvljus. Det hände gärna i kurvor och bidrog på ett bra sätt till förarens koncentation och vakenhet…

En annan Oldsmobile köpte jag inte efter provturen. Det var en Cutlass -69 och anledningen till att det inte blev någon affär var att den förde ett jäkla liv plus att bromsarna drog snett. Någon månad senare kom den dock till Umeå. Bara för att brinna upp totalt i en häftig brand. Tur att jag inte köpte den…

Jag har osannolikt låga krav på böcker. Ofta handlar det om ett bra språk som drar in mig i storyn även om den i sig är osannolik.

En av de bästa jag läst är en billig Mickey Spillane-kioskdeckare. Om ett gammalt och ouppklarat rån. Deckaren dras i slutet till ett område som skulle exploateras vid samma tid som rånet. Och i ett buskage skymtar han något gult. Det är resterna av en 30 år gammal taxibil.I den finns två skelett. Den ihjälskjutne taxichaffisen och rånaren som tydligen dog strax efter att han avlossat ena pipan på hagelbössan och dödat chauffören.

Givetvis dyker en modern bad guy upp och ska förkorta vår hjältes liv. Men precis som skottet ska lossas glider rånarskelettet fram och benfingrat drar i den avslipade avtryckaren. Och si – hagelsvärmen träffar och dödar vår bad guy!!!

Sånt gillade jag verklgen då jag var femton år… Och jag kan erkänna att jag gärna läser den som 53-åring, vissa ränder går aldrig ur.

1929, i februari, sköts sju personer i trakterna av Chicago. De fanns av någon inte utredd anledning inlurade i en lokal då två "poliser" i uniform kom in. På ett tecken från poliserna kom ytterligare två civilklädda personer och de fyra började en massiv eldgivning mot de sju med maskingevär och hagelbössor.

Den som egentligen skulle avrättas, storgangstern Bugsy Malone, hade inte hunnit till lokalen. Man tror att mördarna förväxlade en av dem i lokalen med honom, och det var därför eldgivningen började.

Det hela var för övrigt väldigt välplanerat. Då de lämnade lokalen bevakade de två -givetvis falska – poliserna sina kompisar som gick ut med uppsträckta händer för att ge ett intryck av att de gripits. Detta för att lugna omgivningen. De försvann anonymt och spårlöst i en Cadillac.

En av de skjutna levde tre timmar och gav begreppet att inte tjalla en helt ny betydelse. Då polisen frågade honom "vem var det som sköt?" låg han med 14 kulor i kroppen och alltså på väg mot döden.

"Det är ingen som har skjutit oss", var hans svar…

Man misstänker att Al Capone låg bakom men det är inte bevisat.

Det är kanske inte så hägrande att bli pussad av en beige 53-åring, men Vattenfall får faktiskt en på pannan i alla fall. Jag hade ett par frågor som jag mailade tidigt i morse. Den första fick jag mailsvar på runt åtta. I den andra frågeställningen ringde en kille med svar runt elvatiden.

Det känns mirakulöst med så bra service från en jätte som VF (nuu blir alla som jobbar på folkbladet högfärdiga men vii vet nog vilka jag menar, eller hur???).

Kul att bli så massivt grattad som jag blivit idag. Skoj! Det kan fungera som prejudikat inför 6 juni för alla tjejer/kvinnor/damer/tanter. Då är det ju inte bara nationaldag utan även "pussa en svensk"-dagen och jag ställer gärna min kropp till förfogande;-)).

Idag tar jag steget till 53-åring. Ingen beige ålder i sig, men just 53 känns lite anonymt. Inte som då jag fyllde 50 och hade fyra kalas innan allt var klart! Mer som ett konstaterande:"jaha, då fyllde man år igen". Men jag har ju generationskompisar som ändå muntrar upp. Eller inte…-56:orna består i stort sett bara av föredömen. Idrottsmän- och kvinnor. Medan jag väl mest kan visa upp skummisar i musikbranschen. Michael Jacksson, Prince (eller vad han nu kallar sig…), Madonna med mera. Men Martin Timell är bara några månader äldre. Och visst är Ernst Kischberrytiger eller vad han heter -58:a? Anyhow, nu är jag äldre och mognare, så passa er!!!

Födelsedagig Fredag

Min ambition så här långt har varit att inte ta upp frågor runt funktionshinder i opropornerligt stor grad. Inte minst i politiken. Det har givetvis misslyckats. De flesta insändare jag skrivit har till exempel berört sådana frågor. Och nu har ett litet frö åter börjat spira i mitt huvud. En bra livsmiljö för en vision, som det väl handlar om, för det finns gott om plats att växa…Vi får se vad det blir under de närmaste veckorna.

En grupp av skribenter som jag uppriktigt och ärligt beundrar är de som ryms under rubriken "duktiga krönikörer".

Det finns även de som försöker sig på att krönikera med mindre lyckat resultat och de räknar jag inte här.

Men att med ganska korta mellanrum leverera slagkraftiga texter med kraftigt viftande knorr på slutet kräver sin man eller kvinna.

Jag har själv levererat några mer eller mindre begåvade texter under åren, men inte med täta mellanrum och med hög kvalitet. Utan att nämna några namn menar jag att kvällstidningarna hittat några riktiga fynd. Eller förresten, några namn kan jag hänga ut…Johan Hakkelius i AB är delikat. Likaledes Alex Schulman och "fotbollsfrun" vars namn jag absolut inte kan skaka fram just nu. Wohlin, tror jag i alla fall. Alla tre i Aftonbladet som jag av någon outgrundlig anledning fortsätter läsa. Precis som Expressen innehåller den till största delen rent slafs i olika former, men det finns ochså bra och proffsig journalistik och en hel del pärlor mitt i smeten. Bland annat krönikörerna.

Se där – en liten men dock krönika kanske det här blev? Ha en bra måndag.

I hastigheten glömde jag ju Hemmansägare i morse i min förra blogg. Klart vanligaste ägarbetckningen i inlandet för 30 år sedan!

Idag är det hög tid att remma på sig skidorna och packa ryggsäcken med varm choklad och kaviarmackor för oss umebor. Dock inte i den ordningen, det blir bara jobbigt med Tegsnäsare vid diskbänken.

I alla fall är det första vårvinterdagen och den som kan njuta av den så enkelt måste nästan göra det.

Det är också ok med en variant utan skidor. I stället gläppar man i sig chokladen mot närmaste solvägg.

En invalidvariant finns också där assistenten kokar choklad som du sedan dricker vid öppet köksfönster men det är bara för oss som är "hjulbenta".

Snuskigt Smarrig Söndag!!!

Läste som så ofta den utmärkta tidningen Vi Bilägare igår. Och slogs av att själva namnet nog är ett minne från förr då du ofta betecknade dig som "ägare" i någon form. Traktorägare förekom , däremot var Skogsägare sällsynt som titel trots att det nog var något rätt många kunde kalla sig. Gårdsägare var väl den vanligaste, vi hade många sådana i telefonkatalogen i mitten av 70-talet. Att vara Bilägare var lite extra och skiljde agnarna från vetet för 60-70 år sedan.

Det var en morgontrött reflexion. Kanske kommer sötisen förbi och hälsar på idag igen. En riktig kanontjej! Lite beror det kanske på om det finns något gott att tugga på. Och då menar jag pennor, kikare och annat löst. Är man tio månader så är man…