Jag har aldrig ägt någon Plymouth även om det varit nära några gånger. En sommar i början av 80-talet till exempel. En firma erbjöd en Barracuda av 65 års modell för svindlande 7 000 kronor. Lacken i ärtgrön metallic förträngdes snabbt. Likaså den röda automatoljepölen som bildade ett litet innanhav under den förment sportiga jänkaren. Få se…om jag satsade all semesterersättning och krängde iväg min beiga SAAB 99 så borde väl pengarna räcka?

För min inre syn såg jag hur småbrudarna i Vilhelmina skulle falla i trance när jag kom inglidande. I verkligheten hade nog gråten varit närmare. Om jag tagit mig så långt vilket väl är tveksamt. Jag skulle säkert vid affär bli typ 27:e ägaren.

Som tur var fick jag tillbaka förståndet och köpte en Pontiac Firebird vintern efter, en bil som gick fint i nästa 4 000 mil vilket gissningsvis är tusen gånger mer än vad den bedagade Plymouth Barracudan hade presterat.

Det har varit en härlig dag idag. Ni vet, björktitan skriker sig hes på gren och solen lyser på drivorna. Det känns väldigt bra att vi snart tagit oss igenom. Vem skulle vilja förflyttas tillbaka till november nu? Inte många, misstänker jag…

Funderar till och från på att i framtiden köpa en skoter. En modern maskin som körs på leder, där man ju vanligen håller  sig är inte våldsamt krävande att åka med. Ja, nu finns de ju till och med med servostyrning såg jag! Jag vet människor som varit helt blinda som ändå med vissa förberedelser kunnat köra både bil och motorcykel en kortare sträcka, så knaggliga ben och en vissen vänsterarm bör inte vara något bekymmer. Problemet finns väl snarare i plånboken. "deltidspensionär" och "miljonär" rimmar möjligen men det är enda beröringspunkten, det lovar jag.

Jag hade ju tänkt gnälla på detr mesta idag. Men det är ju lördag. Och kåldolmar bereds i matberdningsrummet. Och jag har inte ont nånstans. Så varför klaga??? Trevlig helg!!!

Jag har under mina fem år i rullstol bott i en del olika anläggningar. Men veckans besök i Lycksele var extra trevligt. Hotell Lappland, där jag ofta körde kurser runt millennieskiftet, visade sig fungera riktigt bra för mitt funktionshinder. Några små förbättringar kunde enkelt göras men redan nu är de värda "fyra rullstolar", tycker jag. Men obsevera att det är min helt personliga uppfattning. Något så enkelt som ett handtag på insidan av rums- och de allmänt tillgängliga toaletternas dörrar skulle göra mycket. Och speglar i rätt höjd på handikapptoaletterna. Och lite sånt, men det är ändå småsaker. I allmänhet har någon tänkt och faktiskt lyckats med det…En annan gäst kan dock ha en helt annan uppfattning.

Vi jobbade med nya skollagstiftningen, ett 30-tal umepolitiker. En bit på väg hann vi men fortsätter längre fram i vår.

OK, på måndag gör jag debut i fullmäktige här i Umeå. Intressant, men visst känns det också lite pirrigt. Det lite märkvärdiga språkbruket har avdramatiserats under åren i gymnasienämnden (eller "gymnastiknämnden", som det stod i en av tidningarna då jag fyllde 50…) och jag har upptäckt att man faktiskt kommunicerar på vanligt sätt även i politiken. Sedan får jag se om det gäller även i fullmäktige. Och som överallt annars handlar det om hur anläggningen fungerar för mig. Slipper jag tänka funktionshindrat och kan ägna mig åt sakfrågorna i stället så kommer det att gå bra.

Eftersom jag försöker hålla den här bloggen opolitisk blir det ingen direkt reflexion därifrån, även om ett sammanträde kan ge idéer till ämnen. För att vässa kniven ytterligare ersätter jag en av våra tyngre politiker. Det gäller nog att sova bra och läsa på ordentligt…

Min bil är på verkstaden just nu. För att byta glödlamporna. Man tror knappt att det är sant! Men halvljuslamporna kräver en teknikers erfarna fingrar. Och det kan vara kärvt även för denna person.

Jag tillhör manualgenerationen. Eller "handbok" som vi envisas med att säga. Utan den blir inte mycket gjort med våra mobiler, kameror, ajfånar och annat.

Runt tretttio går gränsen under vilken  handboksanvändande inte är ett måste. De vet ändå hur de ska göra. lyckosarna!!! På tjugo sekunder har de fixat de som du kämpat två timmar med. Så där äckligt naturligt, förmedlande en känsla av att du EGENTLIGEN bara är en möglig gammal sko, påträffad på soptippen. Som bara på grund av ren välvilja får vistas tillsammans med "the young ones".

Men vänta bara. Hehe, ni kommer att få en jävligt låg pension, era slynglar…

För en timme sen eller så blev datorn tokig. Alla ikoner fladdrade bara till sekundsnabbt och försvann, likadant var det med rullgardinsmenyerna och frågerutan på Google. Jag bytte batterier i musen, gjorde systemåterställningar och allt möjligt och omöjligt. Och kände mig faktiskt lite klok när jag till slut hittade felet. Esc-knappen hade fastnat i nedtryckt läge! Ett gammeldags, hederligt, mekaniskt fel.

Lite kul att Playtones gick vidare igår kväll. Det var de som vann mitt mögliga rockabillyhjärta. Visserligen ytterst välkammad rockabilly för att inte skrämma bort röstarna men ändå som en stor, sval stark efter en lång ökenvandring.

Simon Forsberg höll jag givetvis en tumme för och var lite förhoppningsfull, för hans låt var betydligt starkare än vad kvällstidningen påstått även om det inte alls är min stil. Tycker nog lätt att den kunde fått försöka igen men vadf vet man då det gäller musik? Jag har själv tävlat i fotografi och inser problemet med att bedöma i båda fallen.

Nåja, sen jag varvat ner packade jag de saker jag fått för mycket och ska skicka tillbaka dem. Då jag närmare synade fakturan hade jag fått betala dem annars.

Men jag gilllar definitivt inte att behöva vänta till 10 maj med att få alla prylar.

För övrigt var mor  morotshunden på besök i går. Han fick inga morötter, däremot en chans attt visa hur bra han är på att hitta gömt godis! Och han lyder nu flera kommandon från matte vilket är riktigt imponerande. Det är tur att han är fånigt snäll för gestalten har blivit riktigt imponerande!!!

Det var nyss 27,1 grad inne. Drog på elementen p g a att det var svinkallt inne  igår kväll men fick nu sänka lite….

Ja, jag fick ett paket igår! För trots att jag borde lärt mig gjorde jag ju en beställning. Det fanns flera saker som inte stämde men eftersom det innebar att jag fick prylar  jag inte betalat för är det väl värst för dem jag beställt av. Och tyder på en sinnesförvirad organisation hos dem. Värre var att produkter restnoterats till tionde maj där en hjärndöd och intill medvetslöshet berusad bäver hade fattat att allt hänger ihop och borde levereras samtidigt. Och att man verkligen ansträngt sig för att göra två paket för att kunna ta ut två expeditionsavgifter.

Jag är glad att jag bor så till att det finns affärer som täcker de flesta av mina behov. Men förr i världen "postordrade"  jag ofta. Och fick det jag betällde. Vad har hänt?

Snöskotrarna var definitivt ingen dussinvara i min barndom. Den första jag minns var en ljusblå Snow-Tric. För att säkra framkomligheten tror jag att den mest framfördes på byavägen, men den knattrande snöfantomen imponerade genom sin blotta exixtens. I Latikberg, grannbyn där jag gick ettan och tvåan, puttrade en Johnsson fram soliga vinterdagar men den fick jag aldrig närkontakt med.

Med åren tätnade det på skoterspåren och jag fick glädjen att disponera grannens oreanga AMF med Kohlermotor. Tog sig fram överallt men högt mattryck gav diminutivt tryck på styrskidorna. Du behövde en fotbollsplan för att vända. Men lyckligtvis fanns en sådan längst bort i byn…

Kohlermotorerna fortsatte prägla mitt skoterliv. Nästa snöfordon  jag fick disponera var syrrans gubbes Winha. En grön, finsk, kämpe som numera ingen känner till. Och med den egenheten att skidorna hade "brytkopplingar" så körde du mot något vek de sig och sedan var de bara att bryta tillbaka dem och fortsätta.

Åren gick vidare ännu snabbare. För att lösa ett akut skoterbristproblem slog jag till på den maskin som ersatt AMF:en på grannens gård men som nu var mogen för byte.

Det handlade om en Rajd R46 av årgång 1976, som faktiskt fungerade bra ett par säsonger under fjällresor och kortare turer. Om möjligt ännu bättre då jag försett den med fungerande bromsar. Även om en skoter går tungt blir det onödigt dramatiskt att vara bromslös i brant fjällterräng. Vilket nog inte grannen tyckte eftersom han inte ersatte utslitna bromsbackar:-)).

Men så småningom överlät jag den till släktingar som tyvärr parkerade den  i en lokal som brannn ned och Rajden med den. Ja, jag behöver väl inte tala om att motorn var en…Kohler förstås!

Efter detta kom jag aldrig igen riktigt trots att skoterkörning är skitkul! Har haft otaliga lånemaskiner, dock. Minns när jag följde skoteråkaren Joakim Strandberg för att göra ett reportage. Jag fick låna en ny Ski-Doo Mach III av hans pappa. Jockes mamma bara skakade på huvudet, log och hämtade en packe kläder. För tyvärr är en av orsakerna till att det inte blivit mer skotrande att jag är bedrövlig på att klä mig!!!