Om tanter…

Av , , 1 kommentar 13

 

Tanterna i min hemby var glada, lite bullersamma, rynkiga och hade en eller annan skäggvårta. Håret var grått och ibland stripigt och en urblekt klänning och ett par snedgångna sandaler var dresscoden. Ofta satt en djävulskt stark cigarett i mungipan, hade de vetat hur farligt det var hade de dött för långe sedan! Nu  hade de  passerat alla åldersbarriärer – de var helt enkelt tanter.
Och samtidigt oerhört vackra och en stor del av tryggheten i livet. En varm brödkaka med smör och en glimt i ögat eller ett bestämt ”de gätt du fäll känn” då någon skulle övertygas i en diskussion.
Jag tänker med fasa på vad som hade hänt om dessa tanter redan i förtiårsåldern hade börjat oroa sig för rynkor och häng?
Och ännu värre – börjat släta ut dem med en dyr kirurgkniv som hjälp. Förmodligen hade en stor del av min barndom försvunnit med varje snitt. Kvar hade försiktiga ålderrädda damer blivit kvar. Damer som aldrig skulle släppa fram ett gapskratt eller bli högljudd i en diskussion. Kort sagt – inget jag skulle besvära mig att minnas.
Låt tanten eller för den del farbrorn i er växa fram ostört i takt med stigande ålder.
TANTMAKT ÅT ALLA KÖN!!!

Förvånabde turistutveckling

Av , , Bli först att kommentera 4

Jag blev minst sagt överraskad då jag såg siffrorna på hur sysselsättningen i turistnäringen utvecklats. Alla våra grannlän ökade, en del av dem väldigt mycket medanvår utvecköling var klart negativ.

Detta måste undersökas och orsaken fasställas! Jag vet inte hur många gåner jag hört hur outvecklad turistnäringen är i västerbotten jämfört med vad den kunde vara. Sant eller ej men sysselsättningssiffrorna verkar bekräfta det.

Vi behöver en ellerflera "magneter" som drar. Stoorn som nu växer fram är ett exempel på ett projekt som är så vansinnigt att det är fantastiskt bra!

Jaktoch fiske museet i Dorotea (som jag faktiskt inte ens et om det finns kvar…) varr en stor uopplevelse som går att ha som grundbult och utveckla vidare.

Älgfarmen i Balsjö kunde sam-marknadsföras med Balberget som kan erbjuda en fantastisk utsikt ("Sveriges stadsnärmaste fjäll"). Med övernattningsmöjligheter kan både älgskog ocj älskog erbjudas…

Ja, till exempel. Och personer som på heltid bearbetar europa marknaden.

 

 

Men vad vet jag. Något måste i alla fall göras.

Ja vem kan man lita på?

Av , , 2 kommentarer 7

Ser ett inslag om byggfusk i Plus. Och sammanlagt, med allt som granskas, kan man lätt få för sig att det är omöjligt att ens bygga en hundkoja utan att bli dönarre.

Det gäller att tänka sig för. Det är lite som med försäkringar. Nästan alla regleringar går bra med det är de få där det skär sig man får höra talas om.

Själv har jag inga talanger i byggbranschen. Jag byggde ut garaget hemma för att rymma min Buick runt 2000. Är antagligen med som skräckexempel i någon bygghandbok nu. Men kul hade jag.

Vet ni – det är snart helg igen!!!

Brrr bakom ratten

Av , , Bli först att kommentera 7

Nu är det väl läge att lista de mest minnesvärda – posditivt eller negativt – vinterbilar jag provat. :

BRA:

– Faktiskt den Pontac Firebird jag ägde en gång. Gaspådrag = sladd oavsett hastighet men släppte aldrig med framhjulen. Du fick ratta en del men hade hela tiden kontroll. Fantastisk värme och startade utan värmare hur vidrigt kallt det än var.

– SAAB 99. Bortsett från de allmänt kända goda vinteregenskaperna kunde man nästan grilla korv på varmluften. Mysigt då det varkallt.

– Terränbil 13. Heter numera nåt annat men jag hade en tidig med volvos raksexa 1977 då jaf gjorde lumpen. Fastnade aldrig om du hade rätt körteknik och var orädd. Och var faktiskt kul att sladda med om man kopplade ur sexhjulsdriften och bara drev på bakhjulen.

– Mercedes Compakt. Trots sommardäck! bra framkomlighet. Den grävde liksom ner sig till grepp. Och klanderfri tysk värme och övriga kvaliteter.

– Buick Electra 1966. Lånad. Gick som ett lok med vinterdäck och smög igång utan problem på alla underlag.

 

BU!

– Opel Commodore 1969. Jättetrevlig och snygg bil men håll den borta från snö och kyla. Körde lätt fast på slät mark tack vare tung motor, obefintlig värme. Upplevde världshistoriens värsta långsladd i en sådan på isigt underlag och flera dikesvisiter. Men som sagt jättemysig på sommarföre…

– Opel Rekord 1969. Samma som Commondoren men marginellt mindre dåligt väggrepp på grund av lättare motor

– Ford Taunus 1966. Värmemässigt en mardröm. Egentligen riktigt bra på vägen med V6a, i likhet med Firebirden släppte den inte greppet med framhjulen.

– Pontiac Le mans 1965. Om Mercan gick bra med soommardäck så var Le Mansen desto sämre. 285:orna krafsade förtvivlat, Den diffade axeln sladdade och jag ville vara nån annann stans…

 

Att möta det motsatta könet

Av , , Bli först att kommentera 7

 

Veckan som gick innebar ju bland annat Alla Hjärtans Dag. En tillställning som i princip gick förbi. helt obemärkt . Men jag började i alla fall fundera lite. Hur datade vi på 70-taler? Då själva ordet inte var uppfunnet.
– Kanske skickade ni brevduvor, funderade assistenten Elvira från sin plats bakom ratten i min bil. Hon liksom de flesta runt 20 är övertygade om att jag föddes på typ 1600-talet och var hänvisad till den tidens kommunikationer bara för att vi inte är uppväxta med en Ajfån i näven…
Mja, kanske var vi lite sega i mina hemtrakter. En och annan hade väl en träff men det hörde inte till vanligheterna. Spontanmöten i baksätet på bilarvar nog Vilhelminas vanligaste dåtidsdate.
På senare år har olika varianter prövats. Vi var på lokal i Skövde för några år sedan. En av mina kompisar frågade konsekvent alla tjejer: ”Men hör du va har du för skoter då???”. Han fick gå ensam hem den kvällen.
En annan som nog också blev ensam var den som mitt i dansens virvlar ömt viskade: ”Hörrdu. Du svettes bra lite för att vara så fet…”.
Och Whitney gick vidare. Det har väl varit utförsbacke rätt länge. Det är en tuff bransch där det lätt kan gå fel.
På tal om tufft. Vad ska vi egentligen tro om mannen som sägs ha överlevt i två månader i en översnöad bil uyanför Umeå? Jag vill nog se lite mer info innan jag köper den historien, men stämmer det är det fantastiskt.
TREVLIG HELG!!!

Tunna intriger…

Av , , Bli först att kommentera 8

En gång i världen drömde jag om jobb på reklambyrå. Vilket i och för sig inte var ovanligt på 70-talet. Det gör i alla fall att jag försöker se reklam och annonser ur flera perspektiv. Och reklamen i tv tycker jag allt är lite blek. Det är oftast produktpresentationer utan poäng.

Men givetvis handlar det i viss mån om pengar. Som tillåter mer genomarbetade produktioner och längre exponeringstid. Ta ICA Stig till exempel som vuxit till närmast kult tack vare en bra grundide stöttat av pengar i tillräcklig omfattning.

Känner ni till K58, apropå marknadsföring? Det är en "verksamhet" som marknadsför iden att fotbolls VM 1958, som i alla fall i allmänhet, sägs ha genomförts i Sverige, i själva verket var fejk!!!

Jag har inte hunnit fördjupa mig i motiven men en film med det här upplägget visades på tv för några årsedan. Och det rär facinerande hur alla "bevis" för fejken till slut kan få en att nästan tro på konspirationen. Och det hela är antagligen en övning just för att visa hur människor kan manipuleras. Sök på Konspiration Fotbolls vm 1958 så kommer ni till hemsidan.

I morgon är det måndag om någon missat det.

 

Ett äventyr i whiskyns rike

Av , , Bli först att kommentera 7

 

Läsare! Det här är en gammal text som beskriver vår skottlandsresa 2002. Håll till godo!
 
Då försöker jag igen.
För ni ska veta att den här berättelsen redan är skriven. Men lika säkert som att jag satt precis här, på Folkbladet i Vilhelmina, och skrev ner den, lika säkert är det att den försvann i något hörn i datorn för att aldrig mer återkomma.
Busschauffören B körde en busslinje på 60- och 70-talen. När någon kärring längs linjen beställt något extremt svårhanterligt, kanske en gammal kyldisk från någon nerlagd affär, kunde han ”glömma” att lasta den. Och när den förhoppningsfulla undrade över var godset tagit vägen hade han en stående kommentar.
– He ha fure åt anne håll, he ha fure åt hällvett!!!!
Ungefär det ödet tror jag att min förra text drabbades av.
Och det är inte det enda märkliga och svårförklarliga som kan sammankopplas med vår resa. Men det återkommer jag till.
 
 
Iväg for vi med vissa komplikationer….
Jag lärde mig mycket under de elva dagarna. Och den första lärdomen var kanske den
hårdaste om jag får vitsa till det lite. När jag slog upp ögonen nångång runt fem på morgonen femte juli hade jag nämligen lärt mig att det går utmärkt att sova på ett stengolv.Skulle kanske kunna skylla på att jag är välstoppad. Men Mia sov ju ännu bättre än mig så det kan nu inte vara förklaringen.
För övrigt var det rätt skoj att som knubbis åka med Brittish Midwest. Inte för att mackorna var extremt kalorifattiga, snarast var det tvärtom, utan för att de förkortade sig BMI. Vilket är en känd term för oss som är en meter för korta i förhållande till vår vikt. Body Mass Index kan det nämligen också tolkas som. Och när detta närmar sig tresiffrigt är det dags att lägga in sig……
 
Snabba var de i alla fall på flygplatsen i Edinburgh.
Jag och Pekka hann inte riktigt fatta att vårt bagage verkligen inte följt med planet förrän den trevliga flygplatsmänniskan stod framför oss och sa:
”Yaosacopenhagenluggagesorrytallotjollyhollypolly”.
Det är inte första gången jag konfronteras med engelska dialekter. Och det är lärorikt. Man ska inte tro att man kan engelska bara för att man kan engelska så att säga……
Givetvis var det ju Karin som fick fixa allt. Ni som inte var med ska veta att jag och min dykande kamrat var nästan sydländskt ystra när en jättestor fordbuss innehållande våra ryggsäckar bromsade in utanför vandrarhemmet. Funderade lite på att krama chauffören, men riktigt så yster var det kanske inte hälsosamt att bli. Det var ju roligare att följa med er än att ligga på sjukhus och därför valde jag att bara se allmänt glad ut.
 
Nu något helt annat. Tänk er ett avsnitt av Jeopardy på teve. Magnus är i högform och insatserna himmelshöga. Ämnesområdet är ”Kvinnogestalter i Svensk nutidshistoria”.
”Dialektalt svårbestämbar låssmedsdotter med rötterna i Umeå, känd för att på bästa sätt ta sig och sina kamrater runt världens länder med nyfikenhet, diplomati och initiativförmåga”
Alla fyra deltagarna i tävlingen kastar sig på sina svarsknappar och vrålar unisont:
”Vem är Karin Adolfsson??”.
Ja, de fyra deltagarna råkar baj dä väj vara Bee Tee, Pekka, Mia och jag.
Därmed ska jag inte skriva nåt mer om dig Karin. Men det var ett nöje att ingå i din flock. Och jag vet inget som du inte fixar. Utom möjligen nyligen överkörda katter…..
 
 
 
 
Whisky, walking and low fat digestives……
Tre grundpelare under resan. Var och en en oförglömlig komponent.
Whisky av skotsk härkomst var tidigare för mig nåt mitt mellan bävergalla och gammal mjölk på skalan över drycker. Men efter whiskyskolan på Bowmore öppnades mina ögon. Lycko oss förresten som fick vara ensamma med guiden och få denna gedigna introduktion. Och som spinnoff effekt kan jag nu lätt knäcka alla kompisar när vi dricker skotskt. Bara genom att köra sextricket……ja, det där med att snurra glaset sex varv och sedan titta på fingrarna och lättrunnetheten (se där, ett nytt ord i vårt språk..) alltså.
Men det gäller att vara lite koncentrerad. Ibland hamnar jag på kalas som kan påverka allmäntillståndet så att mitt trick tappar i trovärdighet. Alltså så att jag snurrar min egen kropp sex varv, tittar på mina fingrar och hävdar att de rinner samt halsar whiskyn direkt ur flaskan…….
Walkingen gick över förväntan. Men jag måste erkänna att jag nu slappat till mig. Min ursprungliga plan var ju att lasta typ 50 kilo i ryggan och sedan ut och gå ett par mil varje dag. Men nästa vecka, då jäklar……
Enda gången jag sviktade lite var under min, Karins och Pekkas prommis på Yura. Förmodligen hade mina extremt hungriga lårmuskler käkat upp det mesta i blodsockerväg när vi gick upp till fiket i trädgården. Och därför fick jag ladda rejält när de började kännas matta. Men med tanke på att jag redan utan ryggsäck har en ryggsäck (låter det fånigt??) på runt 35-40 kilo är jag alltså kanon-nöjd.
Low fat digestives blev snabbt ett måste! Lagom utmattad i bussen eller youth hostelet eller kanske bara på en bänk i någon park VISSTE man att Mia skulle trolla fram detta godis för att ge en extra kick.
 
Därifrån är det ju faktiskt inte nåt steg alls över till MATEN!!!!!!
 
Fuck domestic hamburgers!! Tyvärr. Jag gillar nästan allt i Skottland men burgare kan de inte steka. Köttinnehållet måste ha varit ungefär som halten apelsinjuice i Laproigh (om jag inte stavat namnet rätt får du skälla på mig, Mia…). Kändes mera som något man åt i stället för kött under kriget. Men Haddocken var ju helt OK. Kolja, säger vi nog i Sverige. Pizza fick jag en överdos av. Och den var ju som överallt i världen. Bortsett från en lustig egenhet. Vid konsumtion sent på kvällen fick man ju en enorm lust att sjunga när man åt den Vackert och njutbart visserligen, vilket ju Karin och Mia gärna intygar, men ändå lite märkligt…….
Sedan åt jag ju nåt gott i puben strax intill slottet vi aldrig besökte där Mia och Bee-Tee drack märkliga whiskysorter och Pekka kliade husets hund så den nästan dog av lycka. Men tyvärr minns jag inte vad det var jag stoppade i mig…..Men när vi sedan väntade på bussen och gissade märken på bilarna som kom och det regnade käkade vi chokladkex och – givetvis – low fat digestives.
Men på toppen av matminnena finns ändå vår enda gemensamma insats. Wok a la Bee Tee och nudlar a la Ingemar. Smumsigt även om jag var rädd för gasspisen. Vilket säkert jämnade ut sig. Misstänker att den var rädd för mig efter att ha sett mig i aktion.
 
 
 
 
 
 
 
Den attraktionen missade ni!!!!!!
Jag har en förmåga att notera och intressera mig för sådant som ingen annan bryr sig om. En egenskap på gott och ont kanske. En sak som facinerade mig i Port Ellen var det bortglömda Isley Hotel. Mitt i stans största korsning en jättebyggnad med igenspikade fönster. Kraftigt förfallen. Hmmm…vilka historier det huset skulle kunna berätta. Kanske vandrar fortfarande skuggan av någon gammal portier på de mörka korridorernas mögliga mattor på väg mot rum 212 med en karaff portvin för länge sedan förvandlad till ättika.
Förlåt. Jag läste ju Stephen King under resan och blev väl påverkad……..Men sådana där gamla hus tjusar mig. Men samtidigt har jag samma syn på dem som Fritiof Nilsson Piraten hade på spöken. ”Jag tror inte på dem men jag är rädd för dem”. Kåkarna ger mig alltså taskiga vibbar. Men om någon av er har smak för spännande gamla hus och har vägarna förbi Ludvika så hör av er så ska jag berätta om Fängenhällarna som ligger bortglömt i skogen ett par mil från dalametropolen.
 
Märkligt och oförklarligt eller??
Jag har noteringar och tankar kring resan som skulle räcka till många fler sidor. Men ni ska ju nödtorftigt orka läsa det här också. Därför är det nu dags att avrunda. Och för att göra det söker vi oss tillbaka till resebyrån i Oban. Ni vet, den där i kyrkan där vi letade info om hyrbilar och annat. Och det regnade. Men en sak först. Oban var precis som jag misstänkte större än vad vi fick veta. 8500 personer bor i ”The gateway to the Isles”. Som för övrigt drottning Victoria beskrev som “En av de vackraste platser vi sett”.
Tillbaka till turistbyrån.
Min klocka hade retat mig genom att gå som en Minolta…förlåt, genom att aldrig hålla tiden. Så när vi lämnade resebyrån dumpade jag uret i en papperskorg and thats it.
Lite bökigt var det ju att vara utan men det gick väl till nöds.
På morgonen 18 juli stod jag i min solheta lägenhet och packade upp ryggsäcken. När jag vände den upp och ner ramlade min klocka ut…….
Sedan har den gått helt perfekt.
Men min fråga är ju givetvis: Vem av er tog rätt på uret och
planterade det i min ryggsäck?? Som jag ju inte hade med mig på resebyrån.
”När man eliminerat alla logiska förklaringar återstår bara det otroliga”, sa någon.
Möjligen Arthur Conan Doyle. Det är det jag försöker göra nu. Kom fram, stig ut i ljuset. För
jag vill helst inte bli lämnad med den otroliga förklaringen. Om inte annat innebär det att jag
måste foga berättelsen om klockan till en handfull andra upplevelser som jag haft och skrivit
om.
 
Till sist: det var fantastiskt kul att resa med er. Humor, respekt för varandra som
individer och en ödmjuk inställning även till en högfärdig Nikonägare (vars båda
kameror nu är paj…) gjorde det till en njutning!!
 
 
 
Ingemar

Lev livet kortare!

Av , , Bli först att kommentera 9

Så har då statsministern tänkt till. Den ökade medelivslängden kräver att vi arbetar till 75 års ålder. Jag ser för min inre syn betongarbetaren Bengt eller undersköterskan Ulrika som slitit tungt i tio år extra utöver nuläget. För oss i IF Metall är snittpensionsåldern nu 61,6 så det gäller verkligen att lyfta sig i håret och se möjligheterna.

Men jag har ett alternativt förslag. Kan vi inte i stället sänka medellivslängden till gammal och trygg nivå.

-Bilprovningen behöver inte vara så noga med bromsarna på bilar vars ägare passerat 50.

– Arbetsmiljölagen moderniseras på ett sådant sätt att möjligheten till samhällssoldariska insatser i form av fatala olyckor underlättas.

– Hjärtbesvär får samma prioritet som benbrott hos SOS alarm.

– Störtlopp lanseras som den nya pensioärs-sporten.

– En japansk mc-tillverkare får statsstöd för att ta fram en Zenior Zoom-model med 140 hästars motor i ett Yamahachassie från 1969. Garanterar håriga krascher och säljs bara till de över 55.

Inom en tioårsperiod är medelåldersordningen återställd. Allt är så lätt att lösa bara man tänker lite, eller hur Fredrik???

Så lite man vet

Av , , 1 kommentar 9

Jag kan inte annat än le åt den nästan totala ovisshet det innebär att vara bloggskribent. Inlägg du hoppas mycket på, med poäng och genomarbetad intrig fallar platt till marken och lockar få. Medan däremot det du själv inte riktigt gillar kan attrahera många. Ett av de mest lästa inläggen skämdes jag till och med för så att jag informerade om att det det inte var mycket att läsa. Resultat: många läsare och många kommentarer. Ibland känner jag mig som skivbolaget som dissade Beatles för att "det finns ingen framtid för gitarrgrupper". Helt uta i kylan alltså. Men det är en del av n tjusningen med bloggeriet!!!