En snabb septemberhälsning ska väl hinnas med innan det blir oktober. Var i Vilhelmina i helgen och hade det trevligt. Tur med vädret dessutom. På den ”spökutflykt” vi gjorde blev plötsligt min kamera, som ska gå 3 000 exponeringar mellan laddningarna, strömlös då vi kom till hemskaste huset. Spooky!!! Allvarligt så var nog det spöklikaste det höga vattenståndet som nog gjorde många lite oroliga.

Vi syns i oktober!!!

Såg en pampig artikel om Obamas Cadillac One i DN idag. 7,5 ton säkerhet…Men i artikeln och sprängskissen som bifogades pratas det konsekvent om bilens BENSINTANK trots att den drivs av en 6,5 liters diesel. Det finns tydligen en dold dieseltank som läsarna inte informeras om alternativt att dieselmotorn går på bensin. Tvärtom gjorde vi med Torgnys Valiant. Den gick bra även på råolja (diesel, alltså…) men sen sen vi stängt av den startade den aldrig igen. Men troligen skulle en diesel explodera om man tryckte in bensin i den. Tryckfel alltså:-).

För övrigt hade min farmor Justina namnsdag idag. Men eftersom hon väl skulle ha varit långt över 100 år om hon levat blev det ingen tårta.

Men på tal om ålder fick jag en positiv kick idag. Fick nämligen en inbjudan till ett arrangemang där jag faktiskt inte kommer in för att jag är för ung, det är bara för 60 +. Och så länge man är för ung för nåt är det väl kul???

Före Idoltiden tror jag att ungdomar ofta hade lite äldre hjältar än 16-åringarna som nu försöker imponera på Bagge o co. Några jag minns som man såg upp till var verksamma i skolvärlden. Vår gympalärare, Bosse, var vad jag minns väldigt omtyckt. Och dessutom lite lokalkändis som fotbolls-stjärna. Korridorerna på Hembergsskolan bevakades av Rune som lyckades vara både tuff och snäll i sin roll som skolvärd. Skinnjacka och stor Honda förstärkte imagen.

René som var min klassföreståndare i sjuan och åttan kunde linda ouppfostrade byaslynglar runt sitt välmanikyrerade

pekfinger.  Visserligen var hon gammal, säkert 25 men snygg!!!

Vilka hjältar har jag då som 55-åring undrar intresseklubben kollektivt? Tja, jag vet inte. Vem gör sig förtjänt av den benämningen…kanske alla som får vardagen att gå ihop mänskligt och ekonomiskt. Eller de politiker som drivs av en verklig idealism – och det är faktiskt många. Eller alla fantastiska vårdmänniskor jag träffat under mina år på sjukhus.