Det här är en gammal text från min bloggs barndom. Men på sommaren är det ju repriser som gäller så håll till godo…
Att börja från början och ta det sista på slutet är kanske ett tråkigt sätt att skriva. Men i det här fallet, när jag ska beskriva några minnesvärda bilar under perioden 1976-2005 är det nog bäst och enklast både för mig och läsaren. Även om rätt turordning inte alltid kan garanteras. Det måste vara minst 30 kärror jag ägt, och den exakta ordningsföljden kan vara svår att minnas. Nu är det inte alla som ska beskrivas. De flesta har väl varit bra bruksfordon, men inget att ta till historien, så att säga. Men vi börjar i alla fall en vacker sommardag 1976 på postens parkering i Vilhelmina…
”Det följer med olja också”, skrattade Sten-Erik Eneröd.
Jag hade precis provat en bil han hade till salu. En Volvo PV av L-modell. Alltså en 57:a. Närmast framförd av hans sambo, men en kärra jag dräglat över redan för många år sedan då den ingått i fordonsstallet på Gulf. Den var ju häftig! Grön metallic, 100 + ratt med blankpolerade aluminiumekrar (fortfarande har inte en snyggare ratt tillverkats!) och som sagt, olja ingick…
Provkörningen hade visat en tendens hos mig som ständigt återkommit genom åren. Nämligen den att när det ska köpas bil sätts logik och förnuft längst bak i bussen och vill ha-känslan får ta över totalt. Alltså blev Sten-Erik som både var och är en av Vilhelminas absolut största profiler av med kärran. 1500 kronor kostade min inträdesbiljett till den riktiga vuxenvärlden.
På hösten erövrades äntligen körkortet. Den första resan gick till Storuman, sju mil bort, på initiativ av min kompis Åke. Vi skulle besöka Utsikten, där man ser många mil över det vackra landskapet. Och möjligen var kärnsyftet att hälsa på hans bror, men det kan jag inte svära på nu.
Den puckelryggiga nittonåringen, och där menar jag inte någon flickvän utan min bil, var försedd med tämligen utlevade Michelin X däck. Nåja, mönsterdjupet var säkert en millimeter på bästa stället. Och den kvällen bröt vintern ut i Södra Lappland. Men Utsikten skulle vi bestiga. I alla fall tyckte Åke det. Själv var jag mer tveksam när snön lagt ett fem centimeters lågfriktionslager på den slingriga vägen upp till toppen.
Givetvis gick det åt skogen! Med bara den sista stigningen kvar till målet fastnade jag. Förbannad var jag, med sedvanlig brist på logik främst på min kompis, och panikslagen. Jag skulle än i denna dag inte för alla Motörheadskivor i världen backa utför denna väg i det före som rådde. Men då var jag tvungen. Efter några hundra meter var mina nackmuskler i uppror så jag tittade helt enkelt rakt fram och litade på att Åke skulle vråla om vi var på väg ner i diket.
Till slut gick det i alla fall att vända och allt avlöpte lyckligt. Men när jag kom till Bäsksele på natten tyckte jag att det var extremt jäkla halt. Hur jag än bromsade ville bilen inte stanna. Det visade sig sedan att en hjulcylinder börjat läcka. Jag var alltså helt utan bromsar i enkrets-systemet….
FORD – VÄGEN TILL LYCKA?
Våren 1977. Jag fullgjorde det som på den tiden närmast var obligatoriskt för en ung kille utan studieintresse i Vilhelmina. Gick på AMU-center, nämligen. På verkstadsmekaniska sidan, vilket var ett lyckodrag. På andra sidan väggen fanns svetsutbildningen, där jag lika gärna kunde hamnat. Den dominerades av ynglingar med spring i benen och bus i blick Vilket ibland gjorde att det var rätt mycket ”vilda västern”. V-mek var en blandad kompott. Många kvinnor, och en hel del något äldre. Så vi var rätt seriösa.
En av mina lärare hette Börje Sjödin. Han var sedan många år ägare till en Ford Fairlane 1962. Alltså den första midsizejänkaren, om mitt minne inte sviker mig.
Den stod ute på parkeringen och drog mina blickar till sig som vore det en Cadillac femtinia. Inte på grund av lacken, som var oxiderat mattgrå, men det var ju en jänkare i uppnåelig prisklass. För Börje hade funderingar på att sälja den…
Kursen var 2000 kronor. Uppnåeligt var kanske en överdrift med min ekonomi. Men jag hade ju uppfinningsrika kamrater.
” Vi far på banken och lånar pengar”, sa Bert-Rune. Vi skulle alltså köpa den tillsammans.
Men jag kände ett visst obehag vid tanken på att skuldsätta mig.
Du skrattar kanske, eventuelle läsare, vid tanken på att vi hade sådana problem att skaka fram det kapital som behövdes. Men jag som AMU-student och Bert-Rune som jobbade med lödning på en industri var inga gräddstrutar. Och det motsvarar väl i alla fall tio lakan idag.
Till slut blev det nog ett aldrig reglerat handlån från mina föräldrar som löste det hela. För jag köpte bilen själv.
Åtgärd nummer ett var att skruva bort takräcket. Åtgärd nummer två var att samla kamraterna för fest i nya bilen. Åtgärd nummer tre var förmodligen att börja reparera!
En av de första kvällarna sprack topplockspackningen. I samma veva kollapsade växel-länkaget vilket ledde till ännu en (jfr Volvon…) minnesvärd backning genom hela tätorten till befolkningens förtjusning.
Ett framhjulslager totalskar så till den grad att det bara var att lyfta bort hjulet med trumma och allt. Plus en del annat.
Ja, det var baksidan av Forden. MEN….
…det var en väldigt skön bil att köra. Härlig komfort, och en väldigt snygg kaross. När jag ser någon Fairlane -62 nu gråter jag nästan blod över att jag sålde den (4000 kronor!!). Den är proportionerlig och, ja rent vacker i linjerna.
Och de fel som uppstod var egentligen inget jätteallvarligt. Men jag kunde inte ett skit om mekande då! Med nuvarande kunskaper hade det inte varit några problem.
Midsommar 1977 hamnade bilen hos polisen i Lycksele. Hm.. ska man vara ärlig var den inte det enda som hamnade där….
Det de anmärkte på var väl först och främst att den person som körde bilen inte var särskilt nykter. Det var en av mina kompisar som alltså hamnade i lagens vård den midsommaraftonen. Han var inte ensam. Mitt eget sista minne från den kvällen är att jag satt tillsammans med några grabbar i en Dodge Challenger på campingen. Någon hade fyllt en Renault med vatten och Kalixraggarna spöade knarkare på löpande band. Det var alltså en alldeles vanlig midsommar i Lycksele. Bortsett från att vi var ovanligt många som fick sova hos polisen.
Nåja, vi hade massor av kul fester i Forden. Hurriganes i stereon och två flaskor Taffelbrännvin var standard varje fredag. ”Judy” var en perfekt låt om ”romantiken” började blomstra. ”Riding, riding” var mer lämpad för taktdunkande i taket. ”Ride along the higway, trying to get to you, got a brand new motorcykle makes me feel so good…”.
Våren 1978 efter avslutad militärtjänst sålde jag Forden till Johnny Rubertsson från Gardsjönäs. För 4000 spänn som sagt.
Denna bil rullar fortfarande. Fast numera röd/vit med röd skinninredning. Och V8 och automat.
FULLSIZE FOREVER
Hösten 1983 gick jag i svårt jänkarsug. Bortsett från en massa Volvo, SAAB och även en Opel hade jag ägt en Pontiac Firebird -71 efter Forden jag tidigare skrivit om. En fantastisk bil. Körde runt 4000 mil på nio månader och hade inga som helst bekymmer. Lämpligt nog föll den i bitar strax efter att jag sålt den!
Nå, nu ville jag ha en fullsizare. Hade en fin Impala -71 på gång i stan, men ägaren ville inte ens låta mig provköra så givetvis blev det ingen affär.
Kosan ställdes i stället mot Boden, där rykten sa att en Oldsmobile 98-72 skulle finnas till salu. Den var ljusblå, kromen glänste i dess nos och den tidigare beskrivna förmågan att sätta logik och förnuft längst bak i bussen inträdde. På vägen hem satt jag i snöyran, lycklig som ett barn på julafton, och lekte med elhissar och elsäten och tilt- och telskopratten. Samtidigt som min kompis som skjutsat nästan fick köra ihjäl sin nyrenoverade merca för att hinna med i min takt. En stor och tyst jänkare kan lura den som är van att åka Volvo 142 när det gäller fart…
Det blev inledningen till ett par trevliga somrar. Många resor till bilträffar, en hel del cruising och även mitt favoritsätt att uppleva en amerikanare. Nämligen med alla rutor nere en ljum sommarkväll, bra musik i stereon och runt 100 knutar på mätaren. Kanske är det lite hojstuk över den njutningen, med vinden och dofterna. Mysigt är det i alla fall.
Efter första sommaren renoverade jag topparna på Oldsen. Bytte även elhissreglaget i förardörren. Men för övrigt tror jag att det nog bara var vanlig service denna härliga kärra krävde.
Jag sålde den hösten 1985 till Umeå. Numera verkar den rulla i norrbotten. Har sett den på Power Meet i Västerås, men kan tyvärr bara konstatera att den är kraftigt nedraggad och att den nog aldrig kommer att återfå sin forna utstrålning. Dessutom är den lackad i den hemska kulören svart. Jättesnyggt på en nytvättad bil med perfekt kaross men bedrövligt när underarbetet är bristfälligt, bilen bucklad överallt och dessutom skitig.
FORD – VÄGEN TILL LYCKA – DEL 2
”Nu ska Karl-Göran sälja Granadan”, sa Ivar. Det var en helt vanlig dag i i mitten av 80-talet i ett fikarum på min arbetsplats, Volvo Lastvagnar i Umeå. Men den enkla kommentaren om Ivars svärfar fick mig nästan att ramla av stolen!
Granadaägaren hade nämligen också jobbat på Volvo. Och varje gång jag åkte i hans Granada Ghia 3,0 hade jag talat om för honom att den bilen skulle jag någon gång köpa.
Nu blev det en snabb resa till Holmsund och en lätt överraskad Karl-Göran. Jag tittade och provade och var fortfarande lika fascinerad av bilen. Inte blev det sämre av att det pris jag fick var ungefär hälften mot vad jag hade trott!
Det enda allvarliga felen var grov obalans i mellanaxeln. Men med det pris jag fått kunde jag med gott samvete köra in bilen på en lyft på OK på Parkvägen, gå tvärs över gatan till Ford och köpa en utbytesaxel (1100 kronor tror jag) och installera den. Sedan var bilen perfekt!
Den vridstarka trelitersmotorn gick betydligt bättre ihop med automatlådan än den tyska 2,8 (eller rättare sagt var den på 2,6 liter och 125 hästar på dessa årsmodeller, mot 3,0ans 138 kusar) maskinen som gillade att varvas men var rätt död på lågvarv.
Så småningom fick jag lära mig att Ghian på dessa årsmodeller verkligen var en speciell bil. Allt från mattor till…ja, jag minns inte allt nu, var speciellt. Och jag tyckte att den kändes kassaskåpsgedigen på ett sätt som vanliga Granador inte gjorde, trots att även det var trevliga bilar. För övrigt kan noteras att nu 2009 finns knappt några Granador av årsmodell 72-77 kvar i Sverige. Trots att det var en så vanlig kärra. Kanske var det populariteten och fördelen av en stor, lättmekad och billig bil som blev modellens öde. Tillsammans med en viss rostbenägenhet. Borta är de i alla fall.
Min Ghia var blåmetallic med svart vinyltak. Och blå inredning som skyddats av en enormt slitstark s k ”taxiklädsel”. Både överdragen o sätena under var som nya. Och bilen för övrigt också jäkligt fin med undantag av en skärm som börjat rosta.
Det blev nog 5000 mil med den. Med en förbrukning på runt 1,3 liter per mil i snitt. Inte illa för den tidens motorer. Hade haft en jättefräsch Volvo 264 innan. Mysig bil men drog soppa något så kopiöst. 1,6 liter milen hur jag än hanterade gaspedalen.
Ett problem minns jag. Nämligen ett gnällljud från ena bakhjulet som härstammade från någon typ av dammskydd eller tätning. Och så bytte jag bakfjädrar. Men det var en extremt billig och enkel process. I ett dike utanför jobbet låg nämligen en Granadabakvagn med fjädrarna kvar. Sedan var det i princip bara att hissa bilen, peta ut de gamla och in med de ”nya” som faktiskt var betydligt bättre. Tog för övrigt reda på bakvagnen i diket, och det är inte helt omöjligt att den ligger kvar i något hörn i Kerstins ladugård, där vi mekade på den tiden.
Jag skulle definitivt aldrig sälja Granadan! Det svor jag på många gånger. MEN så kom en Pontiac Le Mans in i bilden och det skulle handlas grejor till den. Så Forden såldes till en 18-åring för en bra bit mer än det dubbla mot vad jag gav för den. Suck, tänk vilka tider då det gick att göra sådana affärer….
38 000 MIL FRALLA
Nu blir det ett kronologiskt hopp! Tänkte snabbt beskriva mitt val av bruksbil de senaste elva åren. Jag har nämligen i skrivande stund kört ungefär 38 000 mil Renault till vardags. Lite märkligt för en jänkarälskare kanske MEN…
…redan när Volvo började sälja R19 och jag provkörde ett exemplar kände jag att detta var en perfekt bil för mig. Lagom stor, bekväm och hyfsad utrustning. Och det har stämt fint så här långt. Och praktiskt taget inga problem utöver normal service på dessa mil är väl rätt bra?
Den grå: Tror inte det hände nåt. Kunde blåsa säkringen när man körde passagerar-rutan ibland, men bytte man den så funkade det ett halvår igen. Pajade själv styrenheten genom att glömma ansluta alla kablar efter batteribyte.
Den vita: bytte ett framhjulslager, skaffade en begagnad katalysator p g a skrammel i den gamla, hade eviga bekymmer med att försöka byta spolarpumpen men det vara bara att konstatera att bilen var uppbyggd runt spolarvätskebehållaren där pumpen satt. Den var inknollvrad i plåtprofiler så jag gav upp.
Megane 1: Bytte en drivaxel och alla tändspolar på garantin. Ett framhjulslager. Och sabbade skivorna när jag glömt bort att kolla beläggen. Och en bakdörr gick i baklås av någon anledning.
Megane 2: Bara en månad gammal i min ägo, så hur den funkar får framtiden utvisa.
FORTSÄTTNING FÖLJER…
SEMESTERFUNDERINGAR
En regnig dag i början på semestern känns lämplig för att fortsätta fundera på det här temat. En vinkel som dyker upp är vilken bil som är den sämsta jag ägt…
Men det känns som en svår utmaning, jag har nämligen bara kört bra bilar!!
De har fungerat fantastiskt bra, även om det ju hänt att de i likhet med Rolls Royce ”tillfälligt upphört att fungera”. Jag tänker på alla högmilare som transporterat mig. 142:an som väl hade gått 35 000 mil redan när jag köpte den. Och sedan piskades 4000 mil om året i kanske tre år. Inga problem. Och ungefär samma miltal hade 244:an jag körde med en vinter. Den enda reparationen på den var en begagnad chokewire som kostade 50 kronor! Granada Ghian minns jag hade 24 000 mil på mätaren när jag inhandlade den. Den omnämnda nya mellanaxeln och fjäderbytet var i stort sett vad jag reparerade på den.
Hm..”sämst” måste jag nog hävda att Buicken var, trots allt. Den har jag ju inte berättat om. Det var ett impulsköp hösten -99. Bilen, en Buick Electra Limited d v s lyxigaste versionen, stod på en parkering där min mor bor. Och det visade sig att jag kände ägaren. Och den var till salu till ett lågt pris. Men vi kom inte riktigt överens, jag och den stora svarta… Och det var inte bara på grund av färgen. Jag fick inget förtroende för den, till stor del för att den aldrig gick som den skulle. Svårstartad, gick aschligt på högre varv, stendog en period när jag bromsade!! (bytte backventil i broms-servon, tappade tydligen vacum) , baktände ibland så tapeterna nästan lossnade hos grannen, bar tydliga spår av 25 mer eller mindre intoxinerade ägare. MEN underbar på vägen och att glida runt med trots ständig nervositet för nästa driftstopp. Och den fräschaste ruta jag sett. Enligt uppgift nybytt. Och baksätet hade klarat sig förvånansvärt bra genom alla äventyr. Och känslan att ratta en fullsizejänkare är som inget annat. OCH jag körde i alla fall några hundra mil och hade lite trevligt med den. Gick kanske några tusen back totalt, men det var det värt. Så egentligen var den inte så dålig…
FRAMTIDEN DÅ…
Kanske om några år en jänkare igen. Men priserna drar iväg något så he..iskt. Jag har alltid gillat Dodge Dart GT 65-66. Vet att det inte är någon körmässig delikatess, men väldigt vackra och proportionerliga bilar. En sådan kunde jag tänka mig. MEN de blir ständigt dyrare. OCH de flesta har ju ett hårt liv i raggarsvängen bakom sig. Såg baj dä väj häromdagen en 67 Dart GT, fult omlackad ärtgrön och allmänt ledsen och med 360 under huven som den glade ägaren begärde 80 000 för!! Mitt bud? Tja, 20 000 MAX.
Träffade Classic Motors skribent Sune Strömberg på JET macken för några veckor sedan. Han stod och tankade sin vita Chrysler Valiant -60 vars renovering gått som följetong i tidningen. Suck, en sådan skulle jag absolut inte säga nej till. Farbror Georg hade ju en blå som vi satt och torrkörde i många gånger. Underbar design!! Virgil Exner (Chryslers chefsdesigner) i högform…
Sjuttiotalsfullsizebilarna är ju fortfarande relativt sett billiga. Och ger mycket för pengarna när det gäller väguppförande och utrustning. Så man vet inte….
Dagen efter
Ja, en annan ingång såg jag idag. Var och tittade på en amerikansk annons-sight. Och fortfarande är priserna på 70-talsfullsizebilar riktigt hyggliga. En väldigt snygg Olds 98 -76 2800 dollar och en 71:a av samma modell runt 4000 om jag minns rätt. Och det är bilar som i alla fall ser väldigt fina ut på bild. Kanske skulle det löna sig att kombinera en semester med ett inköp av något i den stilen. Men den amerikanska marknaden är ju skum. Andra motsvarande bilar begärdes uppemot 18 000 dollar för. Och en inte så kanonfin Rambler Ambassador ville man ha 20 000 för! Och bluffmakare går det 13 på dussinet av i USA. Men just 98, Electra, Cadillac 70-75 tror jag ändå är rätt billiga. Kanske skulle man slå rot några dagar i en stad i någon del av Amerika där klimatet är snällt mot bilar och läsa annonser.
Men å andra sidan åkte vi ganska många mil i Virginia och South Carolina (var det väl??) 1996 och man såg i stort sett inte en enda äldre bil ute på vägarna. Så det börjar nog vara rätt utplockat även där. Logiskt, det är inte varje dag vi ser en tidig 142:a eller SAAB 99 i Sverige heller.
DAGS ATT TA ETT STEG BAKÅT
Ja, här är ju ändå allt rätt virrigt, så varför inte försöka hitta orsaken till att jag drabbades av bilintresse i allmänhet och jänkarsug i synnerhet?
Till att börja med kan jag konstatera att intresset vaknade så tidigt att jag inte kunde hantera det och komma över det med logiskt resonemang. Redan som treåring hade jag samlat på mig några rattar från skrotbilar, rattar som jag sedan använde för mina imaginära ”bilturer” på farstubron eller soffan. Den bilskrot som då fanns på Bengtestjärn hade alltid dragningskraft på mig. Lyckligtvis hade Bror o Ulla Stenbom som var kompisar till farsan o morsan, sin sportstuga på samma äng som skroten låg på (ja, på den tiden kunde folk faktiskt acceptera en sådan placering av sitt fritidsboende). Perfekt! När vi åkte och fiskade stannade vi ofta där för en fika. Själv yrade jag runt bland gamla engelsmän och kapade tvåtakts-saabar hur lycklig som helst. Ungefär lika gammal var jag väl när jag fick sitta i knät på Ulle i hans Taunus P2. Han var nybliven körkortinnehavare och jag fick sköta ratten när vi åkte runt på bollplan. En annan bil som nog satte spår, och då pratar vi amerikanare, var Ambjörn:s Ford Customline -56. Turerna runt den har jag en gång för några år sedan skildrat i Classic Motor. Fortfarande gillar jag just Ford 56 högt, medan femtifemmorna är mig likgiltiga. Front och instrumentering är skillnaden, men ack så stor den är!
Amerikanare, ja….
DISSADE DOLLARGRIN
Det var ju bilar som i allmänhet hölls som lite märkvärdiga i början på 60-talet. Samtidigt som allmänheten ”dissade” dem rätt kraftigt. Som nya stack de ut ur den grå massan som tecken på att pengar fanns. Och det gjorde dem ju inte populära. Och med några år på nacken hamnade de i raggarsvängen, vilket ju var en subkultur som gemene man fruktade.
Men mina amerikanarminnen får jag verkligen gräva efter. Det var inte så vanliga bilar i Vilhelmina. Men jag tror att Birger Lindgren, handlarn, hade en Cheva -55 som jag begapade på grusplanen utanför butiken. Och när jag började skolan i Latikberg kunde jag varje morgon drägla över en svart Bel Air -55 som stod parkerad utanför ett garage i byn. En kärra som f ö sedan hamnade i en lada, var helt omöjlig att köpa loss trots att alla försökte, men som tillslut gick vidare till Lycksele om jag minns rätt. Ett enormt intryck gjorde den i alla fall på mig med svarta lacken, kromen och röd interiör.
Men jag får nog flytta fram lite i tiden för att hitta den stora mängden influenser som gjorde att jag blev förtjust i amerikanska bilar.
En höstkväll runt 1970 satt jag och kusin Johnny och dinglade med benen på mjölkbryggan nere vid storvägen. Centrum för alla aktiviteter för oss barn. Tjyvrökning, dunkknut och annat väsentligt. Mopparna hade inte ännu kommit in i våra liv, men några år senare knattrade det ofta en hel del kring ”mjölkbordet”, som sörlänningarna säger. Alltnog, där satt vi när något som för mig föreföll vara en uppenbarelse från en annan värld långsamt närmade sig från lyckselehållet. Det var en vit Valiant HT sextifemma eller sextisexa. I bilen satt Börje Sehlin och Kecke Jakobsson. Om dem kan jag kort säga att de i ganska stor utsträckning kan betecknas som legender i Vilhelminas raggarkretsar under de här åren.
Vallen närmade sig alltså sakta. Och vad mer, den svängde in och stannade! Då fick vi förklaringen till att den vackra Plyman knappt höll styrfart. Det fattades vatten, bilen kokade. Kunde vi möjligen hjälpa till?
Sekunden senare satt vi i det låga baksätet och ÅKTE RAGGARBIL!!!!!!!! Vilket för mig var väldigt nära nirvana.
Det var nog rätt sent, tror att vi väckte Georg och Signe, men vatten fick grabbarna och vi fick skjuts ner till mjölkbryggan igen. Och när de åkte kunde jag njuta av ljudet från den mjukt spinnande sexa och titta på de så oeuropeiskt designade bakljusen som försvann mot Vilhelmina.
Ja, det är såna upplevelser som satt spår hos mig.
Första gången jag åkte V8 försedd bil var en danskväll i Vilhelmina. Kärran var en grön Mustang fastback, 67-68 och det var Bert-Rune som fixade åkturen.
– Du, den här grabben har aldrig åkt V8 förut, får vi åka en sväng, sa han till Gunnar Jönsson som musseägaren hette.
Den var manuellt växlad och mullrade så skönt som nästan bara en Ford med rätt förgasarbestyckning kan göra. Med för små munstycken smattrar de i stället för mullrar. Så nu vet ni det, läsare…
Säkert hade Leif Strandbergs Electra -66 en hel del att göra med jänkarintresset. För när han köpte den 1976 var det en jäkligt häftig bil. Också jäkligt risig, men det fixade sig ju. Jag och Bert-Rune åkte i alla fall särskilt till Strandkullen för att betitta underverket när han hämtat hem den. Och jag minns speciellt när han körde elhissarna. Vilken magi!! Svårt att tänka sig nu då minsta Masturbera Kammisshi (samlingsnamn på japanska bilar) har det och mycket mer. När den var färdigrenoverad första gången, och som fräschast, lånade vi den medan Leif lånade Bert-Runes lägenhet för lite tjejaffärer. Och jag körde. Det var mitt i vintern men den gick som tåget. Dessutom tyst och skrammelfritt.Med den var jag med om att skingra Frälsningsarméns rikskongress paradmarsch och jag minns hur bollspelet hemma i byn avstannade när jag hade den hem vid något av de tillfällen jag körde åt Leif. 401:a o Super Turbinelåda tror jag var tekniken i kärran och så länge jag har något minne kvar kommer jag att tänka på den varje gång jag hör Canned Heats ”Up the country”.
En av många bilar jag minns med glädje är den Cadillac Fleetwood 60 Special 1958 som Ulf Hansson renoverade. Oerhört ovanlig bil på den tiden och en helgjuten renovering. Jag hade nöjet att vara med när kärran för första gången visades för en bredare publik vid Norrtälje Car Clubs träff det året. Väckte enorm uppmärksamhet.
Nu tror jag att jag ger mig. Det vore fullt möjligt att fylla 200 sidor till med minnen av olika slag runt det här med bilar. Alla bilträffar, till exempel, har ju gett en hel del intryck. Men ”enough is enough” som de säger, engelsmännen. Så nu blir det inget mer. I alla fall inte idag…
Senaste kommentarerna