Redan som barn var jag fotointresserad. Och hade som tur var en grannpojke som var – och är – en duktig fotograf.

Under lång tid resulterade inte mitt intresse i något kameraköp men många timmar spenderades med näsan i Norrländska Fotocentralens katalog. En gång då vi var på väg till Finland fick jag slinka in  där och köpa film till den Yashika jag fått låna av en farbror. Det var som  att få ett backstagepass till Rolling Stones eller nåt. Jag var helt enkelt i paradiset!!!

Men så småningom svalnade intresset till en svag glöd. Jag avverkade några kompaktkameror utan att direkt engagera mig i fotokonsten.

Men i slutet av 80-talet tog det ny fart. Mycket tack vare att jag var engagerad i att skriva manus till stillbildsbildspel och såg då vilka bra bilder de som skötte bildskapandet tog.

En Nikon F501 blev min första systemkamera. Men varför Nikon?

En fotokunnig på jobbet rekommenderade det: – dom kan du slå ihjäl en älg med, de fungerar ändå…

Jag har fortsatt med Nikon in i den digitala epoken. Men inte enbart, jag har haft minst fyra Canon, Minolta, Olympus och andra jag glömt. Ja numera det nog så att det inte finns några direkt dåliga kameror. Annat var det för inte så länge sedan. Jag minns den rysktillverkade Zenith en klasskompis hade då jag pluggade media. Knivskarpa tandhjul som gjorde att du drog sänder filmens perforering om  du hade det minsta bråttom. Sedan var det bara att leta reda på ett mörkrum för att få ut filmen!!!

Men östtillverkat behövde inte alls betyda dåligt. Jag har till exempel använt Praktica-kameror som verkligen varit prisvärda.

Ja mina vänner, bättre än så där blir det inte idag. Trevlig helg!!!

Utan att gräva ner mig för mycket i bedrövelsen konstaterar jag en sak: de som ljuger, sprider vandringhistorier om minoriteter och beskriver allt i det svenska samhället som statt i fullständigt förfall är precis de som påstår sig vilja värna om och bevara landet. Det är som att bygga ett hus samtidigt som andra river på andra sidan. Givetvis ska vi ha en öppen och kritisk diskussion om vad som kan göras bättre. Men den ska inte baseras på skitsnack och lögner!!!

Jag fortsätter tjurskalligt på biltemat. Nämligen med de som verkligen är grädde på moset. Vi börjar på 50-talsutställningen i Rättvik 1978.

Då de osnutna 20-åringarna gled in i ishallen väntade en lång rad glänsande skönheter av modeller vi aldrig sett i verkligheten. Ford 1949, Edsel 1958 och Plymouth 1957 till exempel. Men det var en speciell bil som då ockuperade mitt hjärta och stannade där!!! Bilen var en Dodge Custom Royal Lancer 1959, och den fick allt annat, hur snyggt det än var att krympa lite vid jämförelse.

Dock har jag lärt mig att det finns extra grädde på grädden på moset i form av den extremt ovanliga Dodge Royal Regal. Den vore nåt att svänga in på OK i Vilhelmina med en varm sommarkväll…

En annan favorit såg jag i avsomnade Colorod i mitten av 70-talet. En redan från början grymt snygg Olds 98 Starfire -58 som dessutom förlängts lite extra på ett snyggt sätt. Och den lever fortfarande kunde jag konstatera för inte så länge sedan.

En annan favorit är Cadillac 59-60. Bägge årsmodellerna är underbara på sitt sätt och eftersom jag hade förmånen att köra Coupe de Ville 1959 en hel del i yngre dagar hamnar även de på favoritlistan.Det ultimata för mig vore en Eldorado Seville -59. En del blir förvånade över att jag inte väljer cabben, Biaritz, men jag vill gärna ha tak över huvudet.

Ska vi dra till med nåt europeiskt på slutet? Det får då givetvis bli den ultimata raggarbilen. Opel Kapitän. Helst 59-63 men gärna en något nyare också även om det var vanligare med den lite lyxigare Admiral av dessa. En höll för övrigt på att bli min första bil men ett slitet växellänkage avskräckte. 100 mil i en kompis -68 gav mersmak, möjligen med undantag av 2-stegs automaten(hel- o halvfart sa en del…) som nog hade behövt en V8.

OK, nu ska jag sluta skriva om bilar. Tror jag…

Eftersom jag gillar bilar i de flesta former har jag också ett antal olika ”drömbilar” av varierande orsaker. Här följer några av dessa:

Ford Granada Ghia 3,0 75B.

En av de trevligaste bilar jag ägt. Snygg, gedigen, mysig. Och numera nästan helt försvunnen…

Audi 200 -turbo 1980.

Ett bränslesörplande 170 hästarslok där turbon slår in som ett yxhugg i nacken. TTP (Tysk Tidig Prestigebil)

Oldsmobile 98 -72.

Vacker cruiser. En av de härligaste jag ägt.

Mercedes 1962-1985.

Både fenmercan och kompakten är härligt tysk oinsmickrande gedigna.

BMW 518 1984-1987

Den lilla motorn ger en trivsam karaktär till hela bilen som passar den.

Renault 19 16 v 1995

Bra tryck i 137 hästarsmotornoch fantastisk styrning.

Ja, sen finns det väl typ 100 till…

Synen på bilar har förändrats kraftigt sedan jag var barn. När det gäller motoreffekt till exempel. En granne hemma hade en Opel 1900. Och jag minns hur gubbarna med skräckblandad vördnad pratade om den. ”Duförstå…hunnretjvå hästkrafter!!” och vi baxnade över detta faktum. Nu var det i själva verket ”bara” 90 riktiga, alltså DIN, hästar men  även det imponerade.

Själva åkte vi folkvagn. Det gick fint men prestandan kunde ibland vara lite undermålig. Ibland då farsan kom hem från skogen strålade han: ”Kan du tänka dig, idag geck bilen oppät Granberge på fyran!!!” och då visste man att kärran hade en ovanligt bra dag.

Min kompis Taunus -66 var också beundransvärd. Det stackars sexvoltsbatteriet hade plågat igång V6:an med hjälp av oerhörda mängder startgas oavsett temperatur, motorvärmare existerade inte. Så kompression var ett icke existerande kapitel. Men ändå var den som odödlig och lufsade på bra. För passagerarna existerade heller ingen värme.

En vinternatt i 35-gradig kyla var vi på väg till Vilhelmina. Jag i baksätet påbyltad med allsköns kläder. Kompisen nedsjunken i en frusen pose bakom ratten. Defrostern lyckades hålla nedersta decimetern av rutan isfri. Då hör jag min kompis röst: – Du kan jag få låna dina handskar? Jag har ”nagelbiten” så jag kan int´hålla i ratten…

Sånt slipper dagens ungdom!

Efter viss eftertanke lägger jag ut insändaren som blogg också…

Givetvis måste vi alla bidra till att bereda utrymme för de människor som nu flyr till Sverige. Men jag läser en artikel i DN 23 oktober som ändå får mig att fundera lite.

”För att dämpa utvecklingen måste vi också titta på andra områden där kostnaderna ökar till exempel assistansersättningen och sjukförsäkringen”, säger Magdalena Andersson.

Då börjar jag fundera lite:

Först det här med sjukförsäkringen. Under åren 2000-2009 var jag studieorganisatör i IF Metall Södra Västerbotten. Givetvis innebar det uppdraget att jag i olika sammanhang fick information runt våra socialförsäkringssystem.

Utan att gå in på detaljer var läget då att nästan samtliga socialförsäkringar var extremt överfinansierade. Pengar som alltså inte gick tillbaka till sjuka utan användes till hallonbåtar åt riksdagsmännen, vägbulor eller något annat.

Så det här med assistansersättningen: det omfattar kanske fler områden men jag tänker på personlig assistans eftersom jag själv tillhör den grupp som har denna sedan många år. Att knapra på ett eller annat sätt på den kan förstås behövas. Men då ska man ha klart för sig att det ”knaprats” friskt redan som det är. Jag har alltid bemötts bra av Försäkringskassan men trots allt har de beviljade timmarna minskat. Dessutom är det nu som jag förstår oerhört svårt att få ett nytt assistansbeslut beviljat. Om en frisk människa verkligen kunde sätta sig in i hur viktig assistansen är för livskvalitén skull skulle den här diskussionen överhuvudtaget inte äga rum.

Det finns ju en grupp flyktingar som vi är bedrövligt dåliga på att uppmärksamma. Nämligen skatteflyktingarna. Tittar vi på EU som grupp för de ut 1000 MILJARDER euro varje år! Och ett antal miljarder torde väl komma från Sverige.

Att ta hand om en miljon flyktingar kostar 12,5 miljarder euro. Allt enligt Der spiegel och EU komissionen.

Sammanfattningsvis: kan man nagga något på våra beviljade assistanser för att lösgöra pengar, så visst.

MEN DET FINNS MONSTRUÖSA ORÄTTVISOR I FORM AV ÖVERFINANSIERADE SOCIALFÖRSÄKRINGAR OCH SKATTEFLYKT SOM FÖRST BORDE HANTERAS!!!

Jag är i högsta grad en vanlig människa. Har jag fel i något av ovanstående argumentation gör jag inte bara en pudel utan en hel…ja, Rottweiler!!!

Ingemar Wahlström

Umeå

Ingen blogg idag. Däremot skickade jag in en insändare som jag hoppas blir publicerad nästa vecka. Men ha en trevlig helg i alla fall!I

Just nu varnas allmänheten i västerbotten för kringresande invalidtjuvar. Ett flertal rullstolsburna har redan försvunnit spårlöst. Man tror att de förs till Polen där de inkvarteras i förfallna baracker och tränas till kampinvalider. Dessa möts sedan hjul mot hjul i blodiga vadslagningsuppgörelser Det tros allmänt att många miljarder euro omsätts i denna hantering.

Så se upp för vita skåpbilar. Det är kanske förresten bäst att betrakta alla skåpbilar som potentiella invalidtjuvar. Och varför chansa? Betrakta alla personbilar, långtradare, traktorer, mopeder och Segways med samma misstänksamhet.

Var särskilt observant i närheten av större äldreboenden. Ryktet säger att tjuvarna ibland bortsnappat så många som tio invalider samtidigt.

Ja, tro nu inte för ett ögonblick att jag är ute efter att driva med handikappade eller funktionshindrade. Jag sitter själv i rullstol sedan 2006.

Däremot har jag fascinerats av den blandning av larm som strömmar ut på Facebook och andra sociala medier. Där vissa är skarpa och allvarligt menade och andra rent dravel. Och det skulle inte förvåna om en drapa med ett innehåll som liknar ovanstående snart dyker upp…

Ja, nu var det länge sedan jag gjorde min närvaro påmind här. Orsaken är att verkligheten på något sätt överträffat dikten på sistone. Det har känts onödigt att komma med små inlägg i floden av händelser. Nu kan jag i alla fall konstatera att den gamla – och av nästan alla glömda – serien ”Lavforsen” nu finns utlagd på TV:s öppna arkiv. Den visades 1971 och är rolig för mig i och med att många miljöer är från min hemby. Tänk så många hässjor vi hade är en reflexion jag gjort. Hela serien känns överraskande välgjord trots att de flesta skådespelarna var amatörer med Herman Grönlund i spetsen. Bland annat står Sixten eller om det är Folke från byn för en riktigt bra insats i en scen från timmerkojan. Nu väntar tredje och sista delen idag som jag ser fram emot med spänning.

En annan rolig händelse med ”närhistoriskt” förtecken är den stora artikel författaren Lennart Frick publicerade i denna tidning för någon vecka sedan. Det var till stor del en historia runt ett par bilder från 1930. Den ena visade min…nu ska vi tänka…min farfarfars broder Karl och hans familj fotograferade utanför stugan i Järvsjöby. Jag fick många intressanta fakta i den artikeln och jag misstänker att den sparas lite här och var hos Wahlströmmare i trakten…

Det var lite navelskådning. De stora världshändelserna lämnar jag till er…