Förmodligen är det väldigt annorlunda att vara barn nu jämfört med på 60-talet. På gott och ont antar jag. En företeelse som gav oss grabbar ständig sysselsättning var de skrotbilar och bortglömda motorcyklar som beströdde terrängen. För mig som var fordonstokig var det lite av ett paradis. Motorcyklar du knappt kan tro nu fanns lite här och var. En Velocette 500 i grannbyn drabbades av mina skiftnycklar och skruvmejslar. För ”mekas” skulle det. Det vill säga skruva sönder allt som gick för att aldrig få ihop det igen… En bit från Bäsksele låg en hoj med det lätt ekivoka namnet Horex Regina i diket tillsammans med en gammal lättviktare. Småmotorcyklar från förr vimlade det för övrigt av i storlekar upp till 150 kubik ungefär. På bilsidan minns jag speciellt den Ford Customline -56 om jag med flera förvandlade från avställd med pajad koppling till fullständigt vrak. En rejält krockad DKW fanns också runt byn och en gammal konsumbuss som revs ner till spillror. För vi kunde givetvis inte låta något vara i fred. Så snart tillfälle gavs ville jag givetvis köra bil. Tillfället yppade sig uppe i Innehavsberget en sommar dag då jag skulle på prova min äldre kompis Opel Olympia 1958 längs den ödsliga skogsvägen. ”Katastrof” är kanske att ta i men det gick sannerligen inte bra. Jag hade till exempel ingen känsla för styrningen utan svängde fem meter före vägen svängde. Kompisarna skrattade nästan ihjäl sig under den korta resan. Min kusin som åkte med blev sedermera i sin körkortsinnehavande ungdom en beryktad fortkörare. Kanske flydde han omedvetet i sitt inre från åkupplevelsen i den blåaktiga opeln???

Så småningom växte vi ju förstås upp. Skrotbilarnas dragningskraft försvann till förmån för mopeder, gula Commerse och tjejer. I nämnd ordning. De gula Commersen var lågpriscigaretter som fick trängas med Sheriff-cigariller och majskolvspipor i olika gömställen. För hem vågade man ju inte ta dem…

Trots att åren gått fanns ändå en dröm om att hitta en bil som var värd att renovera. Men den drömmen sprack då jag besökte den stora plan där skrotbilsjakten som genomfördes organiserat på 90-talet samlade alla bilar som skrapats fram i Vilhelmina kommun. För tyvärr  var det helt enkelt inget annat än – skrotbilar…

Att världen krymper på ett angenämt sätt då man använder pennan har jag kunnat konstatera flera gånger. Till exempel nämnde jag för en tid sedan som en av mina legendarer den begåvade skribenten ”Bostic” Envall här i bloggen. Och det dröjde inte förrän jag fick en glad hälsning från nyssnämnde hjälte som tipsats att läsa min blogg.

Samma med Gunnel (ett namn jag alltid haft svårt att stava till, ungefär som jag ofta skriver ”penisonär” i stället för ”pensionär”…) Hedman som är en sju resor duktigare skribent än jag och som förtjänar allt beröm.

En gång under min VF-tid skulle en gymnasieklass ringa Georg Andersson som då var kommunikationsminister. Givetvis skrev jag om detta, med klassen i en ring runt telefonen. Men något gick fel och klassen kom aldrig fram till ministern vilket jag också skrev om.

Då dröjde det inte länge förrän ministern själv ringde ungdomarna! Han hade läst min artikel i Stockholm på morgonen och visste egentligen inte att han skulle blivit uppringd – det var någon underhuggare som stoppat samtalet. Men han ville visst prata med ungdomarna!!!

Trots att det var evigheter sedan jag förgyllde bloggen med min närvaro konstaterar jag att en och annan tittar in och läser. Tack för det, det motiverar en fortsättning från min sida.

Trots de intensiva skeendena ute i världen är det mer lokal företeelse som finns i mina tankar. Närmare bestämt handlar det om 16 000 svenskar alltså de som i likhet med mig beviljats personlig assistans. Jag skulle tro att de flesta av oss känner en pirrning av oro nu. Särskilt sedan finansministern så solklart ställde oss och de sjukskrivna mot flyktingarna då det handlade om pengar i en tv intervju.

Snacka om att blåsa till krig mellan två svaga grupper!!! Magdalena kunde hellre ha sagt något i stil med: ”ja, det är säkert åtskilliga av de tusen miljarder euro (otroliga siffror, eller hur?) som försvinner ur EU i form av skatteflykt som kommer från Sverige och det ska vi stoppa”.

Men nej, min finansminister laddar på mot sjuka i ett redan överfinansierat socialförsäkringssystem. Vi betalar alltså in mycket mer än vi tar ut. Och dessutom mot den personliga assistansen. Där är det superviktigt att påpeka att det tyvärr finns rent kriminella lycksökare i branschen. Och där är det helt OK att slå hårt. Men jag har en stark känsla med tanke på snacket om ”överutnyttjande” att även vi vanliga brukare går en hård framtid till mötes.

Tyvärr är vi en liten grupp. 16 000 personer märks väl knappt i ett val? Så det gäller att bevaka utvecklingen.

Julklappsköpen är i alla fall i stort sett avklarade. En dator till mig och en ny stereo till…mig det med! En 57-årig singelgubbe kan väl kosta på sig att vara lite egoistisk. Nåja det kan bli några klappar till andra också, vi får se…Tre arbetsdagar kvar plus att jag jobbar 28:e och 30:e. Känns bra, men lika bra att vårdagjämningen närmar sig. Jag är helt enkelt ingen vintermänniska, det är bara så.

Om jag inte hinner ´skriva nåt mer: HA EN HÄRLIG JUL OCH ETT MUMSIGT NYÅR!!!