Ja, då var halvtiden passerad med god marginal. Men det här året är lite speciellt, för jag har inte ägnat tid åt att fundera över detta faktum – att det börjar gå mot slutet. Rätt skönt jag har bara varit. Dock inte så mycket runt stan ännu. Första veckan var jag uppe i Vilhelmina och hade väldigt trevligt. Plus att jag gav ett bidrag till sysselsättningen. För räddningstjänsten närmare bestämt! Råkade nämligen missa rullstolen tidigt på lördag morgon och mig med en förlamad vänstersida med 50 kilo gåbord över mig rubbar ingen assistent så två kraftiga killar från räddningscorpsen fick rycka ut och lyfta mig till rätta.

Annars var det väldigt bra, hann träffa släkt och vänner precis som jag ville. Och den ursöta lilla hunden Elsa vars favoritsysselsättning är att oavbrutet vifta på svansen.

Nio dagar kvar nu det gäller att göra nåt kul. Återkommer med rapport.

Begreppet nostalgi är egentligen totalt utnött. Men jag kan ändå inte hålla mig, det är ju en oändlig brunn att ösa ur. Den här gången handlar det om tiden runt april 1972. Då var vi som allra flest som grenslade moppesadel i min by Totalt 7-8 stycken som gjorde grusvägen genom byn osäker under ljusa vårkvällar. I tät formation susade vi fram. Jag och Hans Göran på Mustanger, Bert-Rune på en Puch, kusin Johnny med sin röda 50 SS som genom åren fick beskåda platser som inte många mopeder fick uppleva till exempel botten på Kvarnbäcken men det är en annan historia, Han Eriks DBS som nog var lika fin då han slutade sitt mopedliv som då han köpte den, Håkans blå Puch Dakota. Ja det är de jag kommer ihåg. Även Conny och Tommy tillkom men det var nog lite senare på grund av sena födelsedagar.

Det var i alla fall fantastiskt att få disponera egna hjul som rörde sig av egen kraft. Operationsdiametern sträckte sig till de närmaste byarna och en och annan halvnervös resa till ”storstan”, Vilhelmina. Det var fantastiskt och moppen var nog det roligaste fordon jag ägt. Så småningom räckte modet till att jacka kolven hos min kompis Arne några byar bort. Nu orkade den kanske 45 och jag var salig!

Så småningom förföll Mustangen, som för övrigt var en Cross Special, och ett nytt åkdon införskaffades. Denna gång mopedvärldens motsvarighet till en dieselmerca – en Zundapp av 65 års modell. Pansargrå, gubbkörd och som ny. Kostade mig 700 kr på Lindgrens maskiner, säljs nu för 25 – 30 000  minst. Mes den fullbordade jag mopedkarriären. Sommaren -76 lockade en metallicgrön PV 57:a och mopederna försvann in i nostalgidimman. Ha en trevlig semester  förresten – min börjar i morgon.

Sist flaggade jag för att det kanske lutade mot bilbyte. Nu blev det inte så. Precis som jag tyckte den var perfekt för mig tyckte många andra samma sak, så den försvann som en avlöning. Dock inte åt mitt håll. Men det är helt lugnt jag är inte på minsta vis tokivrig. Förr sa mina kompisar att: har du en bil du vill sälja så kör in på gården hos Valle (d v s jag) och gasa några gånger så kommer han ner och köper den… Men nu är jag lugnare, har ju haft den här i 13 år.

Eller rättare sagt det man tror ska bli det stora äventyret, nämligen semestern. En veckas jobb kvar. Sedan har jag tänkt mig få tillbringa en del tid ute i naturen med mina kameror trots rullstolen. Det blir förstås ingen bestigning av Himalaya men runt stan bör det finnas lagom tillgängliga områden 18 – 21 juli åker jag till Vilhelmina. Ett stort plus är att många i min normalt vitt utspridda släkt kommer att vara hemma vilket är jätteroligt  då det normalt inte är varje år jag får träffa dem! Då jag är i Umeå igen lär det bli en enorm räkmacka i Rovögern och handla fisk och även äta denna på Obolla (fasen, jag KAN inte stava till det) salteri. Ja, sen är det väl lagom slut antar jag. Och givetvis blir det en och annan blogg i solskenet. Ja, förresten är det kanske ett bilbyte på gång om den nuvarande spekulanten har vett nog att avstå…