Jag ser att en av bankerna rekommenderar en veckopeng på 25 kronor i veckan för barn mellan sju och tio år. Det bör innebära att min pappa låg ganska rätt till då jag fick min första ”utbetalning” nån gång runt 1966. Beloppet var då 2.50 vilket väl hyfsat bör motsvara en 25-krona.

Då jag blev något äldre försvann märkligt nog veckopengsbegreppet, i alla fall vad minns nu. Men då jag var ännu mindre, kanske fem minns jag att min mamma skickade mig för att köpa nåt litet och skickade med mig en femma. Trodde hon men i själva verket var det en 50-lapp. Ett stort belopp på den tiden. Jag blev helt virrig av habegär och investerade en del av pengarna i en leksaksbil vilket resulterade i en historisk utskällning då jag kom hem. Så här 55 år efteråt fattar jag inte hur jag resonerade.

Om vi då vänder på kuttingen igen och tittar på hur det var då jag var 10 – 13 kanske upplevde jag att jag oftast hade hyfsat med pengar trots att det definitivt inte var så fett hemma. Det kändes givetvis bra. Om jag då axellererar vidare till den första lön jag nu kommer ihåg så var det på Vilhelmina kommun 1978. 3 750 kronor kunde jag kvittera ut varje månad som biträde på socialbyrån. Ett mycket bra jobb till stor del på grund av en fantastisk chef, Sven Axel Nilsson, som inte var rädd att ge mig obegränsat förtroende i de mest skiftande sammanhang.

Tja, sedan började jag på Volvo. Och lönerna där kan jag inte klaga på. Däremot kanske jag haft en väl stor förmåga att göra av med dem…

Det kan erkännas på en gång. Mina narkotiska erfarenheter – i alla fall då jag varit vid medvetande – är ytterst begränsade. Men  några gånger har jag testat under mina sjukhusvistelser. Erfarenhet 1/ Oxycontin. Tyvärr måste jag erkänna att jag kan förstå de som missbrukar. All smärta försvann och ersattes av stark angenäm känsla. Jag låg och log åt lamprastren i mitt rum i tre timmar. Erfarenhet 2/ Morfin. Jag skulle göra ett ingrepp som man kunde räkna ut skulle bli smärtsamt och fick en spruta morfin. Lite besviket konstaterade jag att jag inte märkte något. Först efteråt förstod jag att det var det som var grejen – att jag inte märkte ett dugg av ingreppet…

”Oooh nej, hen skulle aldrig kunna göra något sånt”, kan man ofta få höra – särskilt i samband med fysisk misshandel eller någon form av brott. Men så enkelt är det nog inte. Om förhållandena är de rätta tror jag att i stort sett alla kan förvandlas till en felagerande individ oavsett bakgrund. Om vi till exempel går tillbaka till andra världskriget så vimlar det av oerhört grymma människor som hade en helt oförarglig bakgrund som lärare eller brevbärare eller andra yrken. Himmler som var arkitekten bakom koncentrationslägren  är ett exempel på det, han började sin bana som agronom.

Med detta vill jag bara säga att tro inte att vare sig du eller någon annan är ofelbara. Om det riktigt skiter sig kan den snällaste och trevligaste bli exempelvis mördare.

För övrigt täcker ett vackert snötäcke Umeå nu. Men förmodligen är det bara tillfälligt SMHI lovade regn senare idag. För mig är det så att jag gillar att titta på snö. Det är däremot inte så muntert att färdas i som rullstolsburen med bara en fungerande arm.

Hör precis att det pågår någon form av drama i Sundbyberg med en beväpnad man som förskansat sig i en lägenhet. Det är ju inte direkt jämförbart men jag minns en gång för länge sedan då jag körde en raggarbil. Efter runt ett dygns körning var jag less och ville hem. Men det ville inte den siste kvarvarande som satte en kniv i farlig närhet av min hals. ”Kör för helvete”. Nåja, till slut blev jag av med honom men det är det närmaste ett gisslandrama jag kommit…Ha nu en trevlig söndag!

Jag fick årets spruta idag på dialysen så nu är jag skyddad från viss influensa. Som tur var är det inte dags för lunginflammations ”besprutning” i år. Blev kanonsjuk ett dygn i fjol, helt borta och hög feber och långa minnes luckor under den dagen. Usch, det vill jag helst slippa.

Man kan ju även vaxinera sin bil. Eller göra som en äldre man vars Amazon en släkting köpte. Jag förundrades över det lite märkliga mönstret i lacken och var tvungen att fråga om orsaken:

– Mannen som ägde bilen var väldigt rädd om den, även lacken, Och kom inte på något bättre sätt att skydda den än att fernissa den! Ja, fernissan sprack ju snabbt och gav upphov till det märkliga rutmönstret…

I nuläget har vi här i Umeå tagit ett jättekliv in i vintern. Men tyvärr har den riktiga vinter som börjat nu ersatts av det här tråkiga slasket. Förresten, ”riktig vinter” är nog en snäll beteckning om man jämför med det jag sett förr under  det senaste decenniet.Även här kändes det som det var mer snö och kyla på 80-90-talet. Själv brukar jag på sant machomanér jämföra med 1978 då jag och ett antal andra beväringar på T3 i Sollefteå fick sova i tält i minus 47 grader. Men egentligen tycker jag den modigaste insatsen där gjordes av den reporter och den journalist från tidningen Nya Norrland som gav sig ut i storskogen för att göra reportage om oss. Jag undrar hur kameror och pennor hölls varma…

En annan ”köldupplevelse” som jag nog berättat om här var en kall (-34) natt då jag och en kompis var på väg upp till Vilhelmina i hans Taunus -66. Jag satt mitt i baksätet i flera lager tjocka jackor och med stora handskar på händerna. Mitt mellan Fredrika och Åsele tog kompisen till orda: ”Du, tror du jag får låna dina handskar? Jag har ”nagelbitn” så jag inte kan hålla i ratten!

Om vi vänder på kuttingen hamnar vi lätt på till exempel sommaren -94 som var GLÖDHET. Och precis den sommaren åkte jag runt Sverige i en ofta fullpackad SAAB 900 där värmen inte gick att slå av. Det var fascinerande  att se glassarna försvinna blixtsnabbt då vi satte oss i bilen…