Enligt rapporter ska den omskrivna Porschen klara 290 på mätaren, 272 km/tim i verkligfart. För övrigt undrar jag om det inte är mopparna som gjort mig och många andra till hastighetsmätarpetimetrar (vad sägs om det ordet…) för på moppen var det ohyggligt viktigt om den gjorde 32 eller 34 (Bäsksele var ingen trimmarby, vi körde original).

Att manövrera ett två- eller fyrhjuligt fordon kan lätt fresta många av oss att överskrida gränsen för vår kompetens. För rätt många år sedan, i mitten av 90-talet tror jag, hade en kompis genom ett oändligt tokjobbande på fyra-fem olika jobb fått ihop kapital till att köpa en Porsche. Närmare bestämt en 928 S4 med 320 friska hästar under den kurviga karossen. Då vägarna torkat upp var det dags för min länge efterlängtade provkörning. Jag tryckte ner min redan då väl tilltagna bak i det beigefärgade lädersätet och konstaterade att det mesta såg ut som jag var van, bortsett från att hastighetsmäteren gick till 300 eller nåt. Vilket i sig inte är någon fartgaranti (min nuvarande Renault är uppmätt till 250 men har garanterat inte nått dessa höjder…). Men provturen höll på att avslutas blixtsnabbt. Det visade sig att backen på porschelådan ligger där ettan är placerad på vanliga bilar. Tur att ingen stod bakom oss vid trafikljuset…Så småningom trasslade jag mig ut ur stan och tänkte börja med att ta några bilder. Då konstaterade jag att bilen var väldigt låg – det behövdes inte mycket till skogsväg förrän det skrapade i.

Efter fotosessionen drog jag ut på den kurviga vägen förbi travet ut mot Brännland. Och tro mig, jag försökte verkligen. Ja, köra fort alltså. Men hur mycket jag än försökte kände jag hur sportbilen utstrålade ett stilla förakt. ” Är det här allt du kan? Gasa lite mer det här är ju rena söndagskörningen”, kände jag att den sa. Men så småningom efter några trots allt intressanta mil tog vi oss ut på E4:an. Då tyckte min kompis att jag äntligen skulle gasa lite. Och det gjorde jag. 200…210…220 och mercorna och BMW:arna som brukade blåsa på var som parkerade…230…250…vid 275 gav jag upp – då tog dödsskräcken över och vi började dessutom närma oss stan.

Förmodligen hade jag överskridit min gräns vid kanske 110 eller ännu mindre

Ur en synpunkt kan jag betrakta mig som en turknutte. Jag bor nämligen på en riktigt lugn gata. Någon gång med väldigt glesa mellanrum stoppar polisen någon syndare av något slag inom synhåll för mig. Med blåljus och i riktigt lyckliga fall sirener. Annars nästan ingenting. Det är säkert 25 år sedan lagen gjorde ett tillslag utanför grannhuset en sommarnatt vilket var ohyggligt spännande men det kan man ju inte leva på hur länge som helst.

Sammanfattningsvis är det väldigt lugnt i alla fall för att vara mitt i stan och jag klagar inte. Men en sak som tillfälligt kan bryta lugnet är de bilar som åker omkrig med monstruösa ljudanläggningar. Alltså, de värsta hör jag basdunken av säkert 500 meter innan de passerar. Det stör inte mig så mycket för de passerar ju bara men hur tusan kan det vara nåt nöje att sitta i de här bilarna? Visserligen minns jag en gång i min  ungdom då vi åkte från Vilhelmina till Lycksele i min bil och jag krämade på allt jag orkade med de ljudresurser jag då hade. På morgonen efter konstaterade jag att mina kompisar klippt av kablarna till alla högtalare bakom mig där jag satt i framsätet…

Ja, jag närmar mig 50 dagar i karantän. För mig har det gått rätt bra, kommer ju ut på dialys ibland och har varit ut och fotograferat. Och här på gården är det så lugnt så jag kan gärna sitta ute. Mina imponerande duktiga kamrater på Volvo har gjort 11 000-12 000 visir och det värmer även för mig som inte kan vara med. Tiden fram till 22 september är oviss, till en viss del, 40% av vår ordinarie arbetstid ska vi jobba. för mig blir det väl 1 dag, 3,5 timmar i veckan. Men innan måste jag veta hur vi multisjuka ska förhålla oss.

Jag ska alltså inte beröra den pandemi som rasar, helt enkelt för att jag tror att alla vinklar redan är stötta och blötta. Däremot ska jag berätta om min vision av livet efter detta. ”Vision” definieras för övrigt som ”önskvärt framtida tillstånd”

Jag är alltså död i visionen. Det nästa jag blir medveten om är att det är en härlig sommardag. Jag står på den lilla halvt igenvuxna vägen mellan Gammstugan och Lillstugan. Jag är alltså på den plats varifrån min släkt utblommat. Jag kan se att det är fullt med folk på lillstugans veranda och beslutar mig för att gå dit. Då jag närmar mig ser jag att det är hela min närmaste släkt – de som redan vandrat över – som sitter där. Alla verkar vara i 35-årsåldern och utstrålar ett tydligt välmående. -Välkommen, det finns kaffe, säger en av mina farbröder leende. När jag slagit mig ner med en kopp nykokt kaffe får jag klart för mig att vi snart ska genomföra en traditionsenlig skyttetävling. Herrarna med olika skjutvapen och damerna med stövlar, piltavla och annat. Min pappa roar oss med några minnen från jakter från flydda tider medan vi njuter av de bullar en av fastrarna – sin vana trogen – bakat redan tidigt på morgonen. Eftersom skyttetävlingen var en rolig händelse njuter jag att få vara tillbaka i den. Men en sak undrar jag: så här trevligt kan det väl inte vara hela tiden på andra sidan? Då tar min andra farbror till orda, välformulerad som den journalist han var. ”Nu kommer det att bli så att  det räcker att du tänker på ett angenämt minne så kommer du att förflyttas dit – för det här…det är paradiset.

Det var väl ingen dum vision???