Ett äventyr i whiskyns rike

För ni ska veta att den här berättelsen redan är skriven. Men lika säkert som att jag satt precis här, på Folkbladet i Vilhelmina, och skrev ner den, lika säkert är det att den försvann i något hörn i datorn för att aldrig mer återkomma.

Busschauffören B körde en busslinje på 60- och 70-talen. När någon kärring längs linjen beställt något extremt svårhanterligt, kanske en gammal kyldisk från någon nerlagd affär, kunde han ”glömma” att lasta den. Och när den förhoppningsfulla undrade över var godset tagit vägen hade han en stående kommentar.

– He ha fure åt anne håll, he ha fure åt hällvett!!!!

Ungefär det ödet tror jag att min förra text drabbades av.

Och det är inte det enda märkliga och svårförklarliga som kan sammankopplas med vår resa. Men det återkommer jag till.

 

 

Jag lärde mig mycket under de elva dagarna. Och den första lärdomen var kanske den

hårdaste om jag får vitsa till det lite. När jag slog upp ögonen nångång runt fem på morgonen femte juli hade jag nämligen lärt mig att det går utmärkt att sova på ett stengolv.Skulle kanske kunna skylla på att jag är välstoppad. Men Mia sov ju ännu bättre än mig så det kan nu inte vara förklaringen.

För övrigt var det rätt skoj att som knubbis åka med Brittish Midwest. Inte för att mackorna var extremt kalorifattiga, snarast var det tvärtom, utan för att de förkortade sig BMI. Vilket är en känd term för oss som är en meter för korta i förhållande till vår vikt. Body Mass Index kan det nämligen också tolkas som. Och när detta närmar sig tresiffrigt är det dags att lägga in sig……

 

Snabba var de i alla fall på flygplatsen i Edinburgh.

Jag och Pekka hann inte riktigt fatta att vårt bagage verkligen inte följt med planet förrän den trevliga flygplatsmänniskan stod framför oss och sa:

”Yaosacopenhagenluggagesorrytallotjollyhollypolly”.

Det är inte första gången jag konfronteras med engelska dialekter. Och det är lärorikt. Man ska inte tro att man kan engelska bara för att man kan engelska så att säga……

Givetvis var det ju Karin som fick fixa allt. Ni som inte var med ska veta att jag och min dykande kamrat var nästan sydländskt ystra när en jättestor fordbuss innehållande våra ryggsäckar bromsade in utanför vandrarhemmet. Funderade lite på att krama chauffören, men riktigt så yster var det kanske inte hälsosamt att bli. Det var ju roligare att följa med er än att ligga på sjukhus och därför valde jag att bara se allmänt glad ut.

 

Nu något helt annat. Tänk er ett avsnitt av Jeopardy på teve. Magnus är i högform och insatserna himmelshöga. Ämnesområdet är ”Kvinnogestalter i Svensk nutidshistoria”.

”Dialektalt svårbestämbar låssmedsdotter med rötterna i Umeå, känd för att på bästa sätt ta sig och sina kamrater runt världens länder med nyfikenhet, diplomati och initiativförmåga”

Alla fyra deltagarna i tävlingen kastar sig på sina svarsknappar och vrålar unisont:

”Vem är Karin Adolfsson??”.

Ja, de fyra deltagarna råkar baj dä väj vara Bee Tee, Pekka, Mia och jag.

Därmed ska jag inte skriva nåt mer om dig Karin. Men det var ett nöje att ingå i din flock. Och jag vet inget som du inte fixar. Utom möjligen nyligen överkörda katter…..

 

Tre grundpelare under resan. Var och en en oförglömlig komponent.

Whisky av skotsk härkomst var tidigare för mig nåt mitt mellan bävergalla och gammal mjölk på skalan över drycker. Men efter whiskyskolan på Bowmore öppnades mina ögon. Lycko oss förresten som fick vara ensamma med guiden och få denna gedigna introduktion. Och som spinnoff effekt kan jag nu lätt knäcka alla kompisar när vi dricker skotskt. Bara genom att köra sextricket……ja, det där med att snurra glaset sex varv och sedan titta på fingrarna och lättrunnetheten (se där, ett nytt ord i vårt språk..) alltså.

Men det gäller att vara lite koncentrerad. Ibland hamnar jag på kalas som kan påverka allmäntillståndet så att mitt trick tappar i trovärdighet. Alltså så att jag snurrar min egen kropp sex varv, tittar på mina fingrar och hävdar att de rinner samt halsar whiskyn direkt ur flaskan…….

Walkingen gick över förväntan. Men jag måste erkänna att jag nu slappat till mig. Min ursprungliga plan var ju att lasta typ 50 kilo i ryggan och sedan ut och gå ett par mil varje dag. Men nästa vecka, då jäklar……

Enda gången jag sviktade lite var under min, Karins och Pekkas prommis på Yura. Förmodligen hade mina extremt hungriga lårmuskler käkat upp det mesta i blodsockerväg när vi gick upp till fiket i trädgården. Och därför fick jag ladda rejält när de började kännas matta. Men med tanke på att jag redan utan ryggsäck har en ryggsäck (låter det fånigt??) på runt 35-40 kilo är jag alltså kanon-nöjd.

Low fat digestives blev snabbt ett måste! Lagom utmattad i bussen eller youth hostelet eller kanske bara på en bänk i någon park VISSTE man att Mia skulle trolla fram detta godis för att ge en extra kick.

 

Därifrån är det ju faktiskt inte nåt steg alls över till MATEN!!!!!!

 

Fuck domestic hamburgers!! Tyvärr. Jag gillar nästan allt i Skottland men burgare kan de inte steka. Köttinnehållet måste ha varit ungefär som halten apelsinjuice i Laproigh (om jag inte stavat namnet rätt får du skälla på mig, Mia…). Kändes mera som något man åt i stället för kött under kriget. Men Haddocken var ju helt OK. Kolja, säger vi nog i Sverige. Pizza fick jag en överdos av. Och den var ju som överallt i världen. Bortsett från en lustig egenhet. Vid konsumtion sent på kvällen fick man ju en enorm lust att sjunga när man åt den Vackert och njutbart visserligen, vilket ju Karin och Mia gärna intygar, men ändå lite märkligt…….

Sedan åt jag ju nåt gott i puben strax intill slottet vi aldrig besökte där Mia och Bee-Tee drack märkliga whiskysorter och Pekka kliade husets hund så den nästan dog av lycka. Men tyvärr minns jag inte vad det var jag stoppade i mig…..Men när vi sedan väntade på bussen och gissade märken på bilarna som kom och det regnade käkade vi chokladkex och – givetvis – low fat digestives.

Men på toppen av matminnena finns ändå vår enda gemensamma insats. Wok a la Bee Tee och nudlar a la Ingemar. Smumsigt även om jag var rädd för gasspisen. Vilket säkert jämnade ut sig. Misstänker att den var rädd för mig efter att ha sett mig i aktion.

 

Jag har en förmåga att notera och intressera mig för sådant som ingen annan bryr sig om. En egenskap på gott och ont kanske. En sak som facinerade mig i Port Ellen var det bortglömda Isley Hotel. Mitt i stans största korsning en jättebyggnad med igenspikade fönster. Kraftigt förfallen. Hmmm…vilka historier det huset skulle kunna berätta. Kanske vandrar fortfarande skuggan av någon gammal portier på de mörka korridorernas mögliga mattor på väg mot rum 212 med en karaff portvin för länge sedan förvandlad till ättika.

Förlåt. Jag läste ju Stephen King under resan och blev väl påverkad……..Men sådana där gamla hus tjusar mig. Men samtidigt har jag samma syn på dem som Fritiof Nilsson Piraten hade på spöken. ”Jag tror inte på dem men jag är rädd för dem”. Kåkarna ger mig alltså taskiga vibbar. Men om någon av er har smak för spännande gamla hus och har vägarna förbi Ludvika så hör av er så ska jag berätta om Fängenhällarna som ligger bortglömt i skogen ett par mil från dalametropolen.

 

Jag har noteringar och tankar kring resan som skulle räcka till många fler sidor. Men ni ska ju nödtorftigt orka läsa det här också. Därför är det nu dags att avrunda. Och för att göra det söker vi oss tillbaka till resebyrån i Oban. Ni vet, den där i kyrkan där vi letade info om hyrbilar och annat. Och det regnade. Men en sak först. Oban var precis som jag misstänkte större än vad vi fick veta. 8500 personer bor i ”The gateway to the Isles”. Som för övrigt drottning Victoria beskrev som “En av de vackraste platser vi sett”.

Tillbaka till turistbyrån.

Min klocka hade retat mig genom att gå som en Minolta…förlåt, genom att aldrig hålla tiden. Så när vi lämnade resebyrån dumpade jag uret i en papperskorg and thats it.

Lite bökigt var det ju att vara utan men det gick väl till nöds.

På morgonen 18 juli stod jag i min solheta lägenhet och packade upp ryggsäcken. När jag vände den upp och ner ramlade min klocka ut…….

Sedan har den gått helt perfekt.