Som diabetiker sen 20 år har jag ingen koll på sötsaksmarknaden. I alla fall inte då det gäller nyheter.

Däremot fanns en rad smaskvänliga sliskigheter i min ungdom, som kanske rent av bidragit till min nuvarande diabetikerstatus. Då jag gick småskolan i Latikberg hade vi både Kalles och Konsum att välja på men den förstnämnda låg närmast och blev oftare målet för godissuktande smågrisar!

Med en påse hallonsnören och en handfull Bazooka tuggummin – som hade en liten serie invikt i omslaget  kände man sig rik. Snacks på den tiden var liktydigt med ostkrokar i påsar som såg ut som nu men var av tunn dubbelplast som lätt gick sönder.

Glass stod högt på topplistan och vår fröken brukade emellanåt ta hela klassen på promenad till sin bostad där det vankades glass i tresmak, jordgubb, vannilj, päron. Ett halvt paket till varje barn, delat så vi fick en tredjedel av varje smak.

Då jag bytte skola i trean bytte jag i viss mån godisvanor. Bröderna Danielsson i Dalasjö hade en större affär med bredare sortiment. Inom parantes kan nämnas att mina första cyklar köptes där, det kan man kalla diversehandel. Mest minns jag en chokladkaka som kallades "Makalös". Den var säkert dyr att producera eftersom den innehöll ett flertal olika fyllningar, men god!

Då veckans veckopeng på 2.50 betalades ut hände det att kapitalet omsattes i femöresgodis som på den tiden fick plockas bit för bit av kiosktanten enligt köparens anvisningar. Mest saltlakrits blev det för mig och tefat fyllda med "fräsigt" pulver.

Om vi gör ett stort hopp till 18-års åldern minns jag hur det fullkomligt sanslösa "Pop Rock" godiset spreds över landet. Det lever nog fortfarande men förhoppningsvis lite smakrikare. Poängen då var att det "poppade" i munnen och var tufft, tyckte man.

Numera är godis en mer sällsynt företeelse även om det förekommer. Nötter och mandlar fungerar bra även de, men ibland är de svårt att motstå en Twistpåse eller en grabbnäve bilar, diabetes eller ej…