Historia är inget att underskatta. Ibland kan det vara bra att ta en tillbakablick i historien. Det gör att i alla fall jag för en större förståelse för saker som sker idag.

Det här är min historia om hur innebandy förvandlades från en tråkig vintersyssla till 100 procent passion.  

Jag började lira innebandy i lågstadiet för att ha något att göra på vintern. Pappa föreslog att jag skulle börja åka skidor. Jag förklarade för honom att jag inte alls hette Anders och gav honom en mindre utskällning.

Egentligen ville jag börja spela hockey. Men mina föräldrar förklarade vänligt och bestämt att det inte var på fråga. Alldeles för dyrt och långt från Ersboda sa de till mig.

 Mina kompisar Yusuf, Abdu. Youssef. C och Kaveh föreslog att jag skulle börja spela innebandy med dem.  Jag snodde en innebandyklubba från fritids och gick på träningen dagen därpå. Väl där blev jag inte direkt frälst av innebandy. Men jag tänkte. ”det här blir roligt ändå” och fortsatte att spela. Den stulna innebandyklubban fick jag lämna tillbaka till fritids efter att min mamma frågade vart jag hade fått tag den ifrån.

 Det tog några år. Men någon gång i högstadiet fick jag för mig att se en match med ”den där Dalen” som min kompis Yusuf Abdu uttryckte sig.  På plats såg jag en liten lirare med en då tidsenlig vadtatuering. Det han gjorde men klubba och boll var som hämtat från en magibok. Den där lilla liraren gör än idag magiska saker på planen och han heter Peder Bodén.

 Jag gick hem och försökte göra samma saker som den där killen med vadtatueringen. Det gick inte många minuter innan jag insåg att Peder Bodén är Peder Bodén och att jag är jag. Men jag deppade inte för det. Jag hade hittat en ny favoritsport.