mina tankar-mitt liv

Vet inte vad jag ska skriva…

Av , , Bli först att kommentera 1

Igår när jag skulle sova så kom jag på så bra saker att diskutera och skriva, idag när jag kom hem var allt bortblåst.

Hur som haver jag är totalt slut efter att varit i stan, ryggen känns som den håller på gå av, jag har fått neka att hjälpa till på djurhemmet extra då jag känner att jag är på väg in i väggen. Jag står snart inte ut, känner att jag drunknar, orken tryter och smärtan tar över. Det känns som att ha konstant tandvärk i kroppen, på flera ställen samtidigt. På tisdag ska jag lära mig att slappna av på utredningen, jag måste ligga i en vilostol iaf fem min, Jennie ska tvinga mig… Har börjat förklara lite av mina små saker också, det här med händerna…och jag som arbetar med händerna! Jag tappar grepp och blir fumlig efter att ha ansträngt mig en stund,jag ser på min skrivstil att den blir slarvig…bara en småsak, men jävligt irriterande.

Idag var jag ärlig mot en vän, nu känns det skit… JA idag är jag en skit!!! 🙁 Ibland står jag inte ut med mig själv så varför ska andra göra det!?

Funderationen finns att vara jourhem åt en hamster/mus, de andra har ju katter så varför ska inte jag kunna fixa hem åt en hamster!?

Nu helg, fast jag har möte, sen på affären och middag mm, sen uppvakta min syster och sen idol, fredags nöjet numer. Sambon har jour!

Så trevlig helg på er alla

Skit vk

Av , , Bli först att kommentera 5

Så har Vk också bestämt att de ska ta betalt… Aftonbladet tar iaf bara betalt för vissa artiklar som är plus, medan vk har satt plus på i stort sett alla artiklar. Jag kommer definitivt inte att köpa utan kommer läsa nyheter på annat vis. Hade jag inte haft min blogg här så skulle jag skippat dem helt. Kanske får leta efter annan sida där också.

Idag har jag på börjat min arbetsutredning. Fick panik och ångest det första som hände. Jag var gråtfärdig, blev varm. Visste inte vad jag skulle göra… mitt anteckningsblock som jag gjorde blev dock bra! Minns bara inte vad jag skulle skriva in där, för nåt var det iaf. Det hade ett syfte, jag minns bara inte vad.

Känner mig dock helt slut i huvudet då jag körde hem.

Idag har jag kommit fram till en sak, kanske inte så rolig…för mig kvittar det egentligen, men för en annan person. Jag är i en bestämd åsikt och jag vet inte om jag vill ändra på den heller…Jag känner på ett visst sätt och så får det nog kanske vara. Det innebär dock att vi inte kommer ses så himla mycket ett tag.

P o k

 

 

Djupa tankar och funderingar!

Av , , 2 kommentarer 8

Det här är ett inlägg som jag vet kommer väcka känslor.

Sen jag var liten så har min familj sett annorlunda ut. Jag hade en mamma och en pappa, syskon, hus och bil…det fanns annat som skilde oss från andra familjer och det var att min pappa var transsexuell. Han och min mamma var trots det tvillingsjälar och var en familj tillsammans med oss, sina barn. Detta har präglat oss syskon på olika vis och det tänker jag inte gå in på för jag kan bara svara för min del. På den tiden fick man inte operera om sig då man hade familj(som jag förstod det) detta var konstigt för mig då, jag tyckte att gick familjen med på detta så var det ju ingen grej. Jag var redan som ganska liten insatt i detta ämne och min pappa var öppen med det mesta, även utredningar och liknande saker.

Medan jag växte upp så var jag ett stöd i pappas personlighet, jag köpte smycken, kläder osv när han fyllde år, jag tyckte själv han skulle leva ut sin sida och inte tänka på andra, för på den tiden så var det bara familjen som visste, allt annat var tabu och skedde bakom neddragna gardiner och stängda dörrar.

En dag blev jag själv stor och fick barn, jag fick 3. Denna fråga som för mig hade varit självklar var egentligen DÅ också självklar. Pappa skulle visa vem han var, inget annat. Detta ville inte min pappa trots mina påtryckningar och jag gav honom ett ultimatum. Visa dig nu för mina barn vem du är eller tig för evigt för detta ska inte komma som en chock för dem sedan. Min pappa ville inte visa sin sida. Åren gick och plötsligt skedde något. Min pappa började allt mer påskina sin kvinnliga sida. Jag tog upp detta med honom flertal ggr. Gå inte på samhället sminkad som en kärring om du inte kan ta detta med dina barnbarn först. Visst att man kan ändra sig från sina tidigare val, men då får man faan stå för dem också! Flertal ggr träffade jag på honom och barnens kompisar började reta barnen och de visste inget utan försvarade honom.

En dag kom min äldste son hem kritvit i ansiktet, han hade träffat på morfar på byn, uppsminkad och i kvinnokläder. Jag tog än en gång upp detta med honom. Han måste ta detta med mina barn, sina barnbarn. Det är inte min bit att ta.

Nu kommer min ilska att ta över skrivandet och jag kommer kanske gå över en och annan gräns, men detta är min upplevelse och min berättelse och den kan ingen ta ifrån mig.

Jag tjatade gång på gång att ska du gå utklädd och uppsminkad så sätt dig ner med mina barn, dina barn barn och berätta vem du är. Jag sa åt dig en gång i tiden, jag gav dig ett ultimatum och jag skiter högaktningsfullt i om du ändrat dig för nu går det ut över mina barn. Stå då för vem du är i såna fall… inte ens det kunde han göra utan fortsatte utsätta sina barnbarn för kränkningar och att bli retade bara för sin egen egoistiska skull. Han vill leva den han är innan det är försent!! Han vill!!! Vad vill hans familj då?

Jag fick sätta mig ner med mina barn och berätta för dem vem morfar var för morfar själv var så förbannat feg, ändå skulle han traska fram på samhället för han vill leva som den han är och stå för det, men han kunde inte stå för det gentemot sin egen familj.

Sen har han mage att gå och beklaga sig för folk på byn att det är så synd om honom. Det är faan inte synd om honom för fem öre, han har haft en fru som stöttat honom från de att de blev tillsammans tills hon dog, han har fått 3 barn som älskat honom för den han är och 5 fina barnbarn som inte annat gjort än dyrkat honom. Jag blir så förbannad att folk verkligen kan tycka synd om honom…

Sen var han hos ett medium här på byn som kallade mig för trångsynt, hon sa att barnen är öppnare än mig. han spelar upp bandet för alla inklusive sina barnbarn och sitter och säger att det där är mamma. Jag har aldrig varit trångsynt då det gäller hans sexualitet. Han får leva som han vill, men han kunde skonat barnen från det helvete de fått för hans skull. Det är för mina barns skull som besvikelsen kommer, vad de utsätts för. Mina barn är öppna, det är andras barn som jag talar och som inte är öppna. Att leva ut sin sexualitet innebär inte att gå i full mundering och uppsminkad på samhället där hans barnbarn bor. Man är inte mindre kvinna för att man inte är sminkad. Jag vill vara smal det är jag inte, men sånt är livet… Mina barn, iaf nåt av dem skäms som faan för honom, men vill inte vara olojal mot sin morfar.

Jag är så in i helvete besviken på min far, jag kan inte ens se på honom längre utan att känna avsmak för hans feghet och hans sätt… Vissa i vår familj säger att jag inte ska skriva om det för han kan inte försvara sig, men jag och min familj har inte kunnat försvara oss från hans skit snack heller… denna besvikelse och irritation och ilska är något pappa kommer få ta med sig till graven för hur han behandlat sina barnbarn i sin egen egoism kommer jag aldrig att förlåta!

Många år satte jag min pappa på piedestal, jag tyckte han var en bra människa, men jag har förstått med åren att han är en feg människa som dessutom pratar skit om sin egen familj bakom ryggen på dem och det gör han med alla sina barn… Han älskar oss, men förstår inte hur hans sätt påverkar andra!

Nu förstår jag varför man inte fick en operation då man hade familj för detta är nåt som påverkar andra och i väldigt hög grad. Ibland vill jag vill bara sluta vara arg, men jag kan inte… jag är så arg och besviken!

Tisdag!

Av , , Bli först att kommentera 2

Vaknade idag av att det knackade på dörren…jag låg och drog mig för sonen duschade. Det var Julia som kom till Alex, klockan var nästan 8:00. Så lite ”sovmorgon” blev det allt. Frukost intagen och iväg på jobbet, tänkte städa katthuset, men värken sa nej. Egentligen skulle jag varit iväg på möte till Hoting och träffat sonen, men soc ass. var sjuk. Har sjukt ont i kroppen, känns tungt då jag egentligen skulle behövt röra på mig, men när mycket av värken sitter i bäckenet så sätter det stopp såna här dagar. Min ”chef” ska kolla på mina problem, men just nu är hon i Barcelona.

Lunch idag blev uppvärmd spaghetti och inget mer, orkade inte göra något. Funderar på middagen och funderar på städningen…känns inte lockande då det gör så ont så håret reser sig på en i nacken! Samtidigt är det saker som måste göras. Gör jag inte lite nu så kommer det vara ännu mer sedan. På lördag ska jag ev till Ö-vik, det känns lockande! 🙂

Idag har djuren på jobbet haft fnatt, var och varannan en… Måste vara något i luften!

Hejsvejs

Oj så länge sen sist!

Av , , Bli först att kommentera 1

Så sitter jag här igen, med en längtan att skriva…skriva av mig lite skit! Jag kan inte skriva det jag egentligen vill för så många har kommentarer om det. Det som hänt sen sist är att Tjejen fått somna in, inte ens 2 år fyllda och höfter som skit. Vi grät allihopa då det var ett faktum att hon led. Jobbet har jag inte kvar då AF inte tycker det finns någon framtid i djurskyddet, de är ideella och kan inte anställa. Nu letar jag en finansiär på ett lönebidrag så jag kan fortsätta att rädda djur och katter i Västerbotten… Så känner ni någon miljonär eller så då hojtar ni till 🙂 😛

Vi behövs verkligen och det är ett jätte jobb vi gör, de omhändertagna katterna ökar per år och istället för 300 katter om år så börjar det bli mot 400st. Just nu jobbar jag helt ideellt för jag trivs så jäkla bra med mina katter. Och de trivs med mig. Kroppen säger ofta ifrån och det känns sämre…

Idag har jag haft möte med bl.a kuratorn för att diskutera ett skolbyte för Alex, tycker det kan vara bra med ett miljöombyte. Har sen jobbat och sen varit in med bilen på sambons jobb, för att sen fara på möte på stan. Ska på arbetsutredning på Iris Hadar! Början 24/10, djurskyddet blir utan mig… de kommer klara sig även om det blir mycket jobb för dem. Får väl fara dit nån em och se över mina kissar!

Jag har äntligen fått svar på min utredning och jag har bl.a. ADD. Psykologen frågade mig hur det kändes och hur ska det kännas? Jag har fått svar att jag inte funkar som alla andra. Fick svar på mina frågeställningar… så det känns bra! Nu är det smärtorna som ska utredas enligt mig…för det är onormalt att ha såhär ont och man är inte ens 40!