Vaknade i morse och man kunde ju tro det var mitt i natten, mörkt som bara den… deprimerande!

Motivationen för en fin dag på arbetsträningen sjönk ordentligt med tanke på väder och mörker!

Kom ut och det var så jäkla halt, gick mer som en pingvin än vanligt!

For på kronoparken och skulle svänga…men nej, gled förbi trots jag körde så jäkla sakta :-/ Körde vidare ut i rondellen och tillbaka…

på vägen tillbaka mot stan så föll cyklister som käglor, jag stannade vid en tjej och undrade om det gick bra och hon sa då att det gick bra!

När jag kom ner på stan igen så var det inte alls lika halt och det var ju skönt! Som min chef sa så håller bilarna och avgaserna marken lite varmare…

Idag är jag mer dyster än vanligt, försöker hålla upp humöret och le och vara trevlig, men det är som svårt!

Börjar grubbla på många saker som har med mitt liv att göra!

Hur hamnade jag här?

Har funderat mycket över vad min psykolog sa och vad hon kom fram till(även om det snart är 7 år sen), har tittat lite mot borderline vilket är en sammansättning av symtom som hänger samman utan att det finns någon känd orsak bakom,

alltså ett syndrom.

Man har ofta starka känslor som växlar snabbt. Man kan ofta försöka att hantera starka känslor genom ett beteende som kan bli destruktivt för en själv.

Det är också vanligt att man har svårigheter i nära relationer.

Jag är inte ute efter fler diagnoser utan snarare en förklaring till varför jag funkar som jag gör och varför jag mår som jag gör!

Ena stunden kan jag känna så mycket för att i andra stunden vara totalt känslokall… typ ish!

Dessa svängningar är så himla jobbiga! Nånstans blir det allt eller inget många ggr men det växlar otroligt fort!

Varför blev jag den jag är för det är otroligt jäkla jobbigt att vara jag!?

Funderar jag på avsluta mitt liv? Oh ja så många ggr per dag känner jag att jag orkar faan inte leva…

Jag vill inte leva men jag vill samtidigt inte dö! Eller vill jag dö? Ibland är känslor så överväldigande att jag inte orkar för att i nästa stund vara nåt annat…Jag vill liksom inte kämpa dagligen, det är så jobbigt och utmattande!

Vart vänder man sig för psykiatrin bryr sig föga!?

I samma veva som jag fick min diagnos så blev jag ställd på medicin…concerta! Gick via vuxenpsyk…

Bad om samtalskontakt för mitt mående, samt att få stöd med mina diagnoser, men icket!

Så jag valde att kämpa på dagligen, alldeles själv, men det bryter samtidigt ner en…

Att hamna i klimakteriet hjälpte ju knappast mina symtom utan synliggjorde de ännu mer, iaf för mig! Mina känslor blev plötsligt liksom nakna inför mig själv!

En nakenhet jag inte känt förut, jag kände mig exponerad….

Hur kom det sig? Det hade jag inte känt förut, inte på samma sätt!

 

Pözz och kram