Som sagt var på psykiatrin för nån vecka sedan med en akut remiss från vc. Inget stöd gavs… är det så det ska vara?

Om man inte vill bli fullproppad med medicin, då får man gå hem utan stöd!

Inte så konstigt att så många tar livet av sig, man orkar inte kämpa vidare… Jag orkar inte kämpa!

Jag tar min fasad även fast jag dör på insidan!

Senaste ångesten så rev jag sår på armarna, kändes det bättre? Jo för stunden… efteråt, njae inte fullt så bra!

Har aldrig känt det suget förut men jag visste inte vad jag skulle göra! Har bara sagt det åt min dotter… vill inte att andra ska veta eller att andra ska oroa sig, men hon vet hur det är och kämpar med liknande demoner.

Jag kallar dem demoner för det är vad det är för mig i mina mörka stunder.

Bonusen sjuk som bara den, jag hoppas det vände igår då jag ändå tyckte hon blev piggare under kvällen men alldeles för sjuk för att gå på dagis…

Jag har fått alldeles för lite egen tid på senaste och längtar tills på må då jobbar jag, sen ska jag fira julen med mina barn… känns sjukt bra! Har så lite egen tid med dem och jag behöver det verkligen!

Vi ska äta snacks, dricka lite vin, spela Bingolotto mm

Att komma på jobbet eller arbetsträningen är ett lugn för mig också…jag har otroligt fina kamrater och de bryr sig verkligen! Vad jag ska göra efter känns gruvsamt… Här är det lite skyddad verkstad, med en otroligt fin och gynnsam miljö!

Man kan aldrig få jobb eller nån typ av anställning här, det är bara ett socialt företag, men miljön är väldigt bra för såna som mig iaf… önskade det var mina arbetskolleger!

Vem vet? i framtiden kanske man hyr kontor här xD om jag har nån framtid, allt känns så ovisst!

Vad är jag ämnad till? Vad är liksom meningen med allt slit? Jag blir bara moment 22 hur jag än gör…

Det sägs att att man väljer sin väg men hur i allsin dar kunde jag välja det här?

Jag går på coach samtal och kanske jag ska ta upp det här… vad är meningen med allt?

Pözz och kram

Torsdag och jag sitter på jobbet… DIÖS jobbar för fullt med hotellet mitt emot och de pålar i backen… DUNK,DUNK, DUNK, DUNK, DUNK hela dagarna…

Nu efter dag 3 dagar så känner jag hur huvudet värker av varje dunk som slås ned i backen…

Så fort det tystnar så känner man bara YEEEEEEESSSS!!! Så jävla skönt! Vi som jobbar här är ju alla halta och lytta av nåt slag så såna distraktioner är extra jobbiga!

Jag mår som jag mår, men inte lönt att gråta mer då det ändå inte hjälper, känner mig sviken av vården… Starkast är man tydligen själv, men det vore att ljuga…

Mina barn finns där och mina fina arbetskamrater finns där! Jag har fint stöd runt mig och alla bryr sig! Det är väl det vården ser som ett skydd till att jag inte går vidare i mina tankar även om de är så starka ibland så jag ibland blir rädd själv!

Hade coachmöte igår och vi pratade om saker som kan distrahera mina envisa tankar på att inte finnas längre. Konkreta saker som jag kan ta till i stunden…

Röka(inte så bra egentligen men ångestdämpande för mig), Ringa Alex, Spela hög musik med bas, köra bil mm

Sånt jag kan göra här och nu…

Min utsida säger att jag är OK, men min insida gråter hela tiden och det svarta hålet som jag känner minskar inte… men när nån frågar så säger jag samma lika, jag är ok!

Idag sista dagen för veckan och jag ser fram emot att fara hem och vila, men ska träffa upp dottern sen under dagen, då hon har möte!

Jag har inte mycket att göra på jobbet idag, men det får gå ändå!

pözz och kram

Dagarna och veckorna bara rusar fram… finns liksom ingen hejd på dem!

Idag är en sämre dag och jag mår så illa och är så jäkla trött… skulle lätt kunna lägga mig och sova men så sitter man här på Leia och försöker anstränga sig!

Chefen kom och sa att jag såg ut som sju svåra år typ… ja då vet man att man är trött och slut!

Längtar hem och få sova en stund, det behöver jag! Börjar dessutom att bli förkyld igen!

Tog upp en sak för diskussion igår, men om det hjälpte vet jag inte…

I morse så var bilen totalt igen snöad och jag nådde då faan inte att skotta av taket! Så jag körde med mohikan frisyr… Jag vet ju att det kan bli böter, men vad kunde jag göra!? Hade ju inget att sopa av med… Och ingen som kunde hjälpa mig!

Har möte klockan 10:00 och jag måste gå dit, ingen ide´ att ta bilen för det blir lika långt att gå! Gruvar mig dock att gå i detta väglag!

Det är tydligen någon omorganisering så jag tyckte hon skrev att jag skulle få en ny af ”gubbe”, Ja jag orkar då inte bry mig om det… det blir vad det blir!

Pözz och kram

I den sits jag befinner mig i så har jag ofta undrat vad som är mitt ansvar och inte?

Borde jag befinna mig här då mitt mående är så pass dåligt!?

Skulle samhället ställt upp på ett annat sätt…

Det jag gör nu är att se till att problemet inte finns! Vill jag ha det så?

Det är en komplex situation och jag vet inte hur jag ska hantera den…

Saker kan verka så lätta men i en situation så blir det inte svart eller vitt, det är en massa gråzoner däremellan!

Att ge råd utifrån kan också vara lätta att ge men när man själv befinner sig där så är det svårt med en lösning även om man vet att de som ger råd ofta har väldigt rätt!

Ibland har jag en väldig fruktan att jag en dag inte kommer orka och den dagen närmar sig med stormsteg…

Jag är ingen ungdom längre,och jag blir faan inte yngre heller…

Jag orkar inte finnas där för alla, jag vill finnas till för mina barn, men som det är nu får de stå tillbaka väldigt mycket då jag inte orkar!

Känner mig avstängd och instängd i mitt eget huvud.

Jag orkar inte ens vara ledsen längre, det är inte lönt… jag får ju ändå ingen hjälp!

Så jag tar på mig järn ansiktet och låtsas att allt är bra, även om jag bryts i tusen bitar!

pözz och kram

VC ringde mig som ett psyk på morgonen igår och undrade hur jag mådde…

Jag sa som det var, jag mår så jävla dåligt, mitt liv är ett mörker!

Jag fick akutremiss till psykiatrin! Kändes så jobbigt, men tänkte att nu kanske jag äntligen får hjälp…

Janne skjutsade dit mig, satt med mig och väntade!

Jag fick träffa inskrivningspersonal, en inskrivningssköterska och en läkare under utbildning, sen skulle de prata ihop sig…. vänta!

Sen fick jag träffa en läkare och läkaren under utbildning, sen pratade dem med överläkaren…. vänta!

Så fick jag träffa läkaren igen med läkaren under utbildning… kontentan av att ha en hel dag förstörd blev att de inte kunde hjälpa mig då jag inte ville ha medicin…

För det första tror jag inte på medicin, det är att skjuta problemet framåt(det är min personliga åsikt för mig själv, jag säger inte att det är fel för andra… det är bra att medicin finns)

För det andra så funkar jag jätte dåligt på ssri och liknande…

Jag ville ha samtalskontakt för att reda ut mitt mående och mina känslor! De kunde inte erbjuda akuta samtal… annars så skulle VC få skriva en remiss till psykiatrin och då tar det ett år att få komma dit!

Remissen som blev skickad nu då? Vad hjälpte den?

Så slutnotan på dagen blev att det var ”waist of time” att sitta där flera timmar och gråta… Jag är tillbaka på punkt ett!

Så nu är det att andas, ta på sig järn ansiktet och låtsas att allt är bra! Orkar inte be om hjälp mer… Vi lägger allt i påsen och sluter till den!

pözz och kram

Mitt mående blir inte bättre, jag faller i mörka tankar, känns som om jag lever men jag glider bara med..ser ingen mening med saker…

Jag ser men det jag ser kvittar!

Är rädd för mina egna tankar och det jag känner eller det jag faktiskt inte känner…

Många frågar hur ska jag hjälpa dig? Men ingen kan hjälpa mig… bara jag kan!

Vill du prata?

Vad ska jag prata om då det känns som ett stort svart hål som bara slukar mig inifrån, jag vet inte varför jag mår dåligt…eller jo ekonomin är ju en sak!

Så fort någon frågar mig hur det är personligen så sprutar tårarna, så less på att gråta, så less på att andas!

Less på att alltid vara ett moment 22.

Jag har berättat för de flesta hur jag egentligen mår, men vet inte om de verkligen förstår hur illa det är…

En vän ringde Vc och bokade tid, men jag har inget förtroende för dem i frågan då jag satt och grät och berättade hur mitt mående var och läkaren ändå skriver att jag inte var deprimerad så det förtroendet försvann ju… Däremot var det viktigt att skriva i journalen att jag har rosa hår, som att det var relativt för stunden! Hoppas det står i andras journaler också!

Min arbetsplats är medveten om mitt mående och chefen kom idag och frågade om hon fick prata med mig? Nej sa jag jag vill inte prata alls… sen kom tårarna och det var skört, så jag sa nu gråter jag ändå så vi kan prata ändå!

De sa att skulle jag känna att jag mår så pass dåligt så kör de upp mig på psyket, om jag skulle vilja det…men jag är inte direkt där än…vet inte om jag nånsin blir det!

Just nu känns det bara sunkigt!

Tack och adjö för idag