I den sits jag befinner mig i så har jag ofta undrat vad som är mitt ansvar och inte?

Borde jag befinna mig här då mitt mående är så pass dåligt!?

Skulle samhället ställt upp på ett annat sätt…

Det jag gör nu är att se till att problemet inte finns! Vill jag ha det så?

Det är en komplex situation och jag vet inte hur jag ska hantera den…

Saker kan verka så lätta men i en situation så blir det inte svart eller vitt, det är en massa gråzoner däremellan!

Att ge råd utifrån kan också vara lätta att ge men när man själv befinner sig där så är det svårt med en lösning även om man vet att de som ger råd ofta har väldigt rätt!

Ibland har jag en väldig fruktan att jag en dag inte kommer orka och den dagen närmar sig med stormsteg…

Jag är ingen ungdom längre,och jag blir faan inte yngre heller…

Jag orkar inte finnas där för alla, jag vill finnas till för mina barn, men som det är nu får de stå tillbaka väldigt mycket då jag inte orkar!

Känner mig avstängd och instängd i mitt eget huvud.

Jag orkar inte ens vara ledsen längre, det är inte lönt… jag får ju ändå ingen hjälp!

Så jag tar på mig järn ansiktet och låtsas att allt är bra, även om jag bryts i tusen bitar!

pözz och kram