Torsdag och jag sitter på jobbet… DIÖS jobbar för fullt med hotellet mitt emot och de pålar i backen… DUNK,DUNK, DUNK, DUNK, DUNK hela dagarna…

Nu efter dag 3 dagar så känner jag hur huvudet värker av varje dunk som slås ned i backen…

Så fort det tystnar så känner man bara YEEEEEEESSSS!!! Så jävla skönt! Vi som jobbar här är ju alla halta och lytta av nåt slag så såna distraktioner är extra jobbiga!

Jag mår som jag mår, men inte lönt att gråta mer då det ändå inte hjälper, känner mig sviken av vården… Starkast är man tydligen själv, men det vore att ljuga…

Mina barn finns där och mina fina arbetskamrater finns där! Jag har fint stöd runt mig och alla bryr sig! Det är väl det vården ser som ett skydd till att jag inte går vidare i mina tankar även om de är så starka ibland så jag ibland blir rädd själv!

Hade coachmöte igår och vi pratade om saker som kan distrahera mina envisa tankar på att inte finnas längre. Konkreta saker som jag kan ta till i stunden…

Röka(inte så bra egentligen men ångestdämpande för mig), Ringa Alex, Spela hög musik med bas, köra bil mm

Sånt jag kan göra här och nu…

Min utsida säger att jag är OK, men min insida gråter hela tiden och det svarta hålet som jag känner minskar inte… men när nån frågar så säger jag samma lika, jag är ok!

Idag sista dagen för veckan och jag ser fram emot att fara hem och vila, men ska träffa upp dottern sen under dagen, då hon har möte!

Jag har inte mycket att göra på jobbet idag, men det får gå ändå!

pözz och kram