Som sagt var på psykiatrin för nån vecka sedan med en akut remiss från vc. Inget stöd gavs… är det så det ska vara?

Om man inte vill bli fullproppad med medicin, då får man gå hem utan stöd!

Inte så konstigt att så många tar livet av sig, man orkar inte kämpa vidare… Jag orkar inte kämpa!

Jag tar min fasad även fast jag dör på insidan!

Senaste ångesten så rev jag sår på armarna, kändes det bättre? Jo för stunden… efteråt, njae inte fullt så bra!

Har aldrig känt det suget förut men jag visste inte vad jag skulle göra! Har bara sagt det åt min dotter… vill inte att andra ska veta eller att andra ska oroa sig, men hon vet hur det är och kämpar med liknande demoner.

Jag kallar dem demoner för det är vad det är för mig i mina mörka stunder.

Bonusen sjuk som bara den, jag hoppas det vände igår då jag ändå tyckte hon blev piggare under kvällen men alldeles för sjuk för att gå på dagis…

Jag har fått alldeles för lite egen tid på senaste och längtar tills på må då jobbar jag, sen ska jag fira julen med mina barn… känns sjukt bra! Har så lite egen tid med dem och jag behöver det verkligen!

Vi ska äta snacks, dricka lite vin, spela Bingolotto mm

Att komma på jobbet eller arbetsträningen är ett lugn för mig också…jag har otroligt fina kamrater och de bryr sig verkligen! Vad jag ska göra efter känns gruvsamt… Här är det lite skyddad verkstad, med en otroligt fin och gynnsam miljö!

Man kan aldrig få jobb eller nån typ av anställning här, det är bara ett socialt företag, men miljön är väldigt bra för såna som mig iaf… önskade det var mina arbetskolleger!

Vem vet? i framtiden kanske man hyr kontor här xD om jag har nån framtid, allt känns så ovisst!

Vad är jag ämnad till? Vad är liksom meningen med allt slit? Jag blir bara moment 22 hur jag än gör…

Det sägs att att man väljer sin väg men hur i allsin dar kunde jag välja det här?

Jag går på coach samtal och kanske jag ska ta upp det här… vad är meningen med allt?

Pözz och kram