Mitt mående blir inte bättre, jag faller i mörka tankar, känns som om jag lever men jag glider bara med..ser ingen mening med saker…

Jag ser men det jag ser kvittar!

Är rädd för mina egna tankar och det jag känner eller det jag faktiskt inte känner…

Många frågar hur ska jag hjälpa dig? Men ingen kan hjälpa mig… bara jag kan!

Vill du prata?

Vad ska jag prata om då det känns som ett stort svart hål som bara slukar mig inifrån, jag vet inte varför jag mår dåligt…eller jo ekonomin är ju en sak!

Så fort någon frågar mig hur det är personligen så sprutar tårarna, så less på att gråta, så less på att andas!

Less på att alltid vara ett moment 22.

Jag har berättat för de flesta hur jag egentligen mår, men vet inte om de verkligen förstår hur illa det är…

En vän ringde Vc och bokade tid, men jag har inget förtroende för dem i frågan då jag satt och grät och berättade hur mitt mående var och läkaren ändå skriver att jag inte var deprimerad så det förtroendet försvann ju… Däremot var det viktigt att skriva i journalen att jag har rosa hår, som att det var relativt för stunden! Hoppas det står i andras journaler också!

Min arbetsplats är medveten om mitt mående och chefen kom idag och frågade om hon fick prata med mig? Nej sa jag jag vill inte prata alls… sen kom tårarna och det var skört, så jag sa nu gråter jag ändå så vi kan prata ändå!

De sa att skulle jag känna att jag mår så pass dåligt så kör de upp mig på psyket, om jag skulle vilja det…men jag är inte direkt där än…vet inte om jag nånsin blir det!

Just nu känns det bara sunkigt!

Tack och adjö för idag

Idag mår jag…UUURRKKK! Har ett illamående jag inte blir av med…

Så jäkla jobbigt!

Självmordstankarna flödar, jag vill inte leva… men vill jag dö?

Depressionen är på topp…eller ska man säga tvärtom?

Jag mår så jävla dåligt, inget känns värt!

Tårarna flödar i massor… vill vara kreativ, men orken infinner sig inte alls!

Många vänner har hört av sig och är oroliga och jag är så himla tacksam… Även om jag inte orkar besvara så värmer det att veta att så många bryr sig!

Är på arbetsträningen trots måendet, det får mig på andra tankar!

Har redan hunnit gråta en gång då en kollega frågade hur det var… hon kramade om mig! Sånt värmer också och veta att det finns de som bryr sig även här!

Just nu är många sjuka och det är lite kaos, men det ordnar sig alltid!

pözz och kram

Förkylningstider… Nyser men förkylningen har legat latent ett längre tag, vill inte bryta ut!

Killens dotter är snuvig som bara den och varit förkyld en längre stund också, men vill inte heller bryta ut!

Sitter här på Leia och känner mitt liv rasar allt mer och mer…tappar mig själv! Vet inte vad jag ska göra!?

är det bättre att försvinna från denna jord än att rasa ner i det där stora hålet och simma och försöka hålla huvudet över ytan…vet inte om jag orkar det, är för gammal för sån skit!

Känner att jag inte vill kämpa längre, jag har fått nog…

Saker och ting står mig upp till halsen!

Min mening med livet är för mig en jävla stor gåta, en gåta som jag inte orkar bry mig mer om nu!

Varför ska det vara så jävla svårt att saker och ting bara flyter på!? Ska det vara så jävla mycket begärt!??????

Önskade någon kunde sätta sin hand på min axel och säga att saker ordnar sig… men jag går längre och längre in i det mörka….alldeles själv!

Ensam på min väg, tittar tillbaka och ser alla vägar jag tagit, alla stigar jag gått, allt jag planterat efter min livs väg…

Nu tittar jag tillbaka och undrar varför? Var det värt det? Det jag aldrig någonsin ångrar är mina fina och vackra barn, utan dem vore jag inget!

Annars känns det som min väg varit totalt utan syfte, som jag irrat runt i cirklar…aldrig hittat min plats i tillvaron!

Ska det vara så svårt att hitta ett yrke där jag faktiskt passar in? Där jag kan briljera på mina ca 30%

Jag kan renskriva och sitta administrativt, jag är en god lagkamrat, jag ser och värnar om de som jag har runt mig, jag är duktig på köra bil… däremot har jag ont och kan inte stå länge, sitta går något bättre! Bil kan jag köra hela dagen om jag måste…

Frågan är ju vart jag skulle passa in???

pözz och kram

Har haft coachmöte idag på arbetsträningen och inser hur jävla dålig jag är på mina egna rutiner, andras har jag järnkoll på!

Bara det här att få rutin på att dricka vatten… alltså dricka vatten!!??

Inatt har det varit jobbigt då jag haft sån nervvärk, tog en alvedon och naproxen och hoppades på att nervvärken skulle släppa… kan göra det då musklerna slappnar av lite!

Låg och vred och vände till morgon timmarna men kunde inte sova! Förstår inte att det tar sån tid innan mediciner verkar! Som sagt så fungerar inte alvedon och naproxen på mina smärtor, men är det så att jag gått och snedbelastat så kan de hjälpa så när det är som jävligast så brukar jag ta dem och hoppas på att det hjälper nån av smärtorna!

Resultatet är att jag är alldeles mosig i min hjärna och så himla trött!

Janne ringde mig i morse och berättade att han råkat utför halkan och vagnen hade slagit i räcket och diket… Som tur var är han van chaufför så det blev inte mer än så, hade vagnen varit lastad hade han legat i diket. Känns så otryggt att ha honom efter vägen på vintern…

Jag har så mycket jag skulle behövt göra men har varken ork eller tid till det, men känns ångestfyllt då jag inte gjort nåt!

Hur är det med mina mörka tankar då? Jo tack, kämpar dagligen för att försöka hålla dem i schack!

Att inte finnas mer solkar mitt sinne varje dag och ibland är jag rädd att vid en impulsiv stund att jag faktiskt ser så mörkt på vardagen att jag faktiskt gör nåt!

För såhär lågt har jag aldrig varit!

Ibland undrar jag om inte världen ser hur dåligt jag egentligen mår, men jag ler och försöker hålla upp fasaden så långt det är möjligt och tydligen kan man lura eller inge en falsk ingivelse att saker är bättre än de är!

pözz och kram

Nu är snön här igen på allvar!

För mig med värk så slår det lite extra hårt… Att skotta fram bilen är fasen inget lätt jobb. Dessutom med arbetsträning!

Jag går in i nåt ångest läge och tycker verkligen det är svinjobbigt!

Fryser ju jämt ta mig tusan…

Dessutom blir jag röd och svullen och det kliar på de ställen jag blir kall… Denna allergi har kommit de senaste två åren och jag undrar ofta varför?

Är huset/lght där vi bor inte bra så det har gjort mig mer känslig! Första året jag var hos killen så var jag snorig jämt!

Bara en reflektion…

Jag fortsätter hålla på med utställningarna, men jobbigt då folk inte hör av sig så man kan boka ordentligt! Det mesta har dock löst sig…

Jag skulle så gärna vilja ha ett riktigt jobb, med riktigt lön… men vem skulle anställa en som är halt och lytt!

Dock har jag ju många färdigheter och borde ändå passa in i ett glatt gäng!

Jag har bevisat här på Leia att jag har lätt att anpassa mig och ta mig an uppgifter. Dock känner jag mig lite vilsen i receptionen…

Har hoppat in i olika uppgifter där man behövt mig…allt från renskrivning till att skära gurka xD

Pözz och kram

Jag kan tycka mig själv vara en lättsam person som har lätt att samarbeta, men samtidigt kliver någon mig på tårna så kan jag rya ifrån ordentligt!

Var gå då gränsen från att vara medgörlig till att bli obekväm och vem bestämmer det?

Är allt i betraktarens öga eller finns det liksom ”regler” för detta?

Jag får ofta höra att jag har en aggressiv ton, ja när någon förtjänat det… eller är jag lite för aggressiv i mitt sätt!?

Jag har varit här på Leia sen i april och här har ingen sett den sidan… Så jag menar att den ligger ju väl dold tills den ploppar fram!

Är så trött och jag längtar hem och få sova en stund, behöver verkligen återhämta mig lite!

Har sovit så jäkla dåligt de senaste nätterna, eller alltid typ!

Är så jävla less på att vara jag… Det suger liksom! Önskade jag hade nåt positivt att säga men livet suger verkligen just nu!

Finns det nån som förstår min jävla sits? Känns som om jag är låst hur jag än gör…

Om vi flyttar skulle allt kännas så mycket bättre… Jag skulle ha vänner och mer ”fritid”

Just nu vet jag inte riktigt vad mitt liv går ut på!

Saknar att bo med mina ungdomar, eller att ha de nära mig, det tär på mig varje dag… Visst att de ska bo själva och ha ett eget liv…men vi har alltid varit nära varandra! Nu har vi glidit isär och det känns förjävligt!

JA att tvätta sin smutsiga byk är nog bra, för att gå och bära omkring på skräpet är aldrig bra!

pözz och kram

Vad ska vi skriva om idag?

Skulle haft coachmöte, men det blev flyttat… sen blev det sen fika och efter det möte med Simon, han visade mig hur man lägger ut saker på hemsidan…blir spännande att se om jag kan det sen…

Får panik av så mycket information. Jag har så svårt att sålla och komma ihåg saker även om de sagt att jag är duktig på att fixa nya saker.

Jag är ju rätt motsägelsefull när det kommer till vissa saker…

Att skriva blogg är ju egentligen rätt riskfyllt beroende på vem som läser och vad de gör med informationen, men får inte jag skriva så drunknar jag. Däremot utelämnar jag många saker även om jag är personlig. Önskade det fanns nånstans där jag kunde skriva om allt, precis allt!

Jag är ju en funderare, jag funderar så det ibland gör ont! Ofta vet jag inte vad jag ska göra med informationen… Jag vänder och vrider på allt!

Ännu en gång, hur hamnade jag här?

Hur kommer jag vidare? Är det här allt mitt liv ska gå ut på? Jag står inte ut…

Är det meningen jag ska hamna på botten igen och i såna fall varför? Vad har jag gjort för fel?

Känner mig tom och förvirrad… dock inte ledsen eller deprimerad som jag brukar… bara helt tom.

igår kom en nyhet som gjorde mig kräkfärdig, dock är vi några som har gemensamma krafter så vi försöker prata/skriva ihop oss.

Kan inte skriva öppet om det heller då jag inte riktigt vet vem som läser… Finns några få människor som inte ska ha min information om vissa saker. Annars så är alla välkomna att läsa min förvirrade blogg.

Dagen har gått rätt fort trots allt… snart hemgång!

pözz och kram

Så var det måndag igen… sitter på arbetsträningen och funderar över saker och ting!

Idag är Janne ledig så han hämtar upp mig efter jobbet idag! Då hinner vi umgås lite på tu man hand!

Vi får väl försöka hitta på nån lunch mm…

I lördags drog Janne och hans äldsta till Örnsköldsvik, det var minnesstund för de som gått bort under året. Jag valde att fara till Alex och sova där. Vi sminkade oss lite ”scary” dagen till ära, först blev jag sur då det inte gick som jag ville…men sminkningen växte på mig allt mer under kvällen.

Sissi kom förbi och vi smuttade på lite honungsrom. Även Tim kom och stannade över! Så det blev lite familjekväll över det hela <3

På söndag fick jag träffa Sissis nya familjemedlem Simba, en riktig gos kisse!

Värken då? JA jämnjävlig… Vet inte annat vad jag ska säga, i fredags höll jag på dö innan vi var i H-fors, för värken var så jävla hemsk… men den avtog lite förutom då jag satt på köksstolen! Samma sak hemma, soffan går relativt bra medan köksstolar är döden…

Nu ska jag gå och koka kaffe och värma vatten till måndagsfikat!

pözz och kram

Veckorna flyger förbi, känns som det är som en karusell som snurrar… hinner inte riktigt med!

Idag är värken hemsk, skulle egentligen på AF med ett intyg men det finns ju ingen parkering som är nära där jag skulle kunna gå ifrån idag!

Skulle behövt parkera precis utanför!

Igår gjorde jag en drömfångare till bilen och det kommer bli Jannes stora förskräck då ringen är lila/rosa (naturligtvis) och den går i rosa xD Inte hans favvo! Rosa är ju liksom jag och vem kör bilen mest? Jo jag! Så han får stå ut!

Började även med kompisens dotters drömfångare, tyvärr kan jag bara börja med den ena då jag inte har garn för den andra(fattas den färgen i mina gömmor)

Igår var Alex hos mig och vi gjorde mysmiddag… resterna ska jag ta ner till henne på lördag då jag ska sova över där! Janne och hans stora dotter ska fara ner till Ö-vik och minnesstund för kära svärmor!

Jag känner att jag inte orkar med den värk jag har och att de kan få ha den stunden tillsammans.

Jag kommer definitivt tända ett ljus för henne och tänka på henne! Hon var ju min lilla extra mamma och jag kunde prata med henne om allt!

Saknar henne som faan <3

De två kvinnor som jag älskat mest är borta båda två! Min egen mamma och svärmor!

Sitter på arbetsträningen men värken är så jävla hemsk… blir nog inte en full idag och funderar om jag faktiskt måste ta en tablett för att kunna andas en stund!

Älskar min arbetsplats och mina fina kolleger, synd bara att det inte finns någon chans till nåt annat än arbetsträning.

Hade man haft lön så hade man kanske kunnat stå ut en stund längre, men utan pengar så känns det bara konstigt att ta ut sig själv!

Nu när jag sitter och knappar så ser det ju ut som jag gör nåt iaf, har inte så många arbetsuppgifter idag…m känns som det inte gör nåt…har ju nog med värken.

Jag har dock dragit ut pappren till Novembers utställare som är Alina Lind, hon har vernissage den 8/11, väldigt spännande skulpturer bl.a.

Sen har jag bytt vatten i hallen(karaffen)

Ibland känner jag mig så fake, sitter ju precis där alla kommer in på Leia…jag är ju i stort sett det första de första de ser. Jag går sönder både fysiskt och psykiskt…ändå ler jag och tittar folk i ögonen och säger! Godmorgon eller Hej och nickar!

När jag ler och tittar folk i ögonen får jag oftast ett leende tillbaka, även om de inte log från början….

Jag är en frisk fläkt och trevlig men inombords är jag så mörk! Känner mig inte alls som en frisk fläkt! Jag har ju mitt rosa hår, mina tatueringar och mitt leende, går utanför normen… men ändå!

Vem är jag? eller det vet jag ju egentligen, men vad är mitt syfte, vars passar jag in?

Jag kanske skulle passa i en reception nånstans, eller administrativt! Fast i en reception måste du oftast kunna prata engelska och det kan jag egentligen, men jag får ofta tunghäfta om nån annan börja prata engelska med mig!

Jag känner mig så vilsen i livet, inte direkt jag som person utan just frågan…var passar jag in???

Här på Leia har jag ju insett att jag har lätt för att samarbeta, även om jag till en början är lite blyg! Fast å andra sidan har jag ju insett det förut också…. t.ex på arbetslivsresurs, där tog jag ju nästan över en lektion på slutet(första vändan jag var där)

Från början var jag som en tyst mus, men ju mer tiden gick ju mer blommade jag ut! Att känna sig trygg är väl A och O

Jag är så satans trött idag, har sovit skitdåligt! Känner hur ögonen kisar…

pözz och kram

I fredags var jag på röntgen alldeles själv… Var egentligen meningen att sonen skulle följa med men jag gav honom ledigt!

Det gick ganska bra, jobbigt dock att hålla benen i de vinklar hon ville… men hon var väldigt snäll och förstående så det gick ändå bra! Så nu är det gjort och jag inväntar domen. Jag har ju troligtvis artros, men ändå orolig om de skulle hitta nåt annat!

Idag är jag på arbetsträningen även fast värken är överjävlig! Det gör så jävla ont.

Dagis personalen är oroliga över min värk, de tycker så synd om mig när jag kommer och haltar!

Idag har varit en ganska rolig dag då det varit mycket surr med kolleger, dock jobbigt i fika rummet då det blir sånt sorl och jag inte har filtret att stänga saker ute, blir väldigt trött i hjärnan!

Sen gör det så jävla ont att sitta på kontorsstolen…

I em ska jag följa dottern på psykiatrin, hon vill gärna ha en stöd person i väntrummet. Sen ska vi äta middag, blir vitlöksfyllda biffar *mumma*

Det blir skojigt så jag får umgås med henne en stund, det är så synd att vi har så lite tid tillsammans. Skulle vilja ha en lght i H-fors så vi kunde umgås mycket mera!

Skulle så gärna vilja ha ett jobb, ett riktigt jobb där jag kan tjäna pengar, mina egna!

Frågan jag ställt mig är: Vad vill jag och var kan jag passa in? Jag har en massa LIVS erfarenheter och är en snäll och sympatisk människa som kan samarbeta med andra, har lätt för att lära mig… Jag har en massa kurser bakom mig, mycket pedagogik, men även socialt!

Har även gått konst kurser. Jag kör gärna bil och hör och häpna det jag faktiskt kan göra trots värk, sätena i en bil passar mina höfter och blir avlastande konstigt nog!

Jag skulle haft ett bilsäte hemma i vardagsrummet, då hade jag kunnat sitta utan problem xD

Hade sån värk i måndags att jag var hemma, har sovit så jävla dåligt de här nätterna… även i söndags så satt jag och grät för det var så outhärdligt!

Börjar känna mig något jäkla less! Hur ska man kunna leva med sån jäkla smärta?

Pözz och kram