Läser i intressant inlägg av Tommie Cau om att toppchefer fortfarande är rätt osynliga på sociala medier, t ex har långt över hälften av VD:arna på Fortune 500 ingen närvaro alls. Cau hänvisar även till KMPGs nya rapport Codes of Conduct in the Swedish Business Sector där endast 14 % av de svenska börsföretagen har med något om sociala medier i sina uppförandekoder. Som Cau mycket riktigt påpekar har säkert många börsbolag idag policies för sociala medier på andra ställen än just i uppförandekoden, men ändå. Och enligt siffror som plockades fram förra året var sex av 358 börsbolags VD:ar i Sverige på Twitter. Sammantaget tror jag att dessa siffror säger en del om hur det ser ut i näringslivets toppskikt – sociala medier är antingen en privatsak eller så hanteras den av företagets kommunikationsavdelning.

Samtidigt har det i mediedammen på senaste tiden blossat upp en diskussion om när, var och hur journalister är sig själva eller det mediehus de jobbar på. Det började i mitten av augusti då Åsa Lindeborg i en lång och vass krönika beskrev hur journalisten Niklas Svensson på Expressen via sitt twitterkonto @niklassvensson luftade allt mer politiska åsikter. Något som Åsa Lindeborg menar skadar hans journalistiska trovärdighet. Han är inte längre objektiv, han är en åsiktsmaskin, om än ”bara” på sitt twitterkonto. Och häromdagen stämde Richard Herrey Aftonbladetjournalisten Martin Aaagard för att denne hade kallat honom rasist på Twitter. Frågan är om Martin Aagard gjorde det i egenskap av journalist eller som privatperson.

Åsa Lindeborgs vassa krönika om Niklas Svenssons twittrande blev en stor snackis i medievärlden på sensommaren.

Privat eller offentlig?

Utan att fördjupa oss i mediebubblans ganska speciella förhållande till sociala medier – de är både väldigt beroende av det för spridning och tips och samtidigt utsatta för hård konkurrens från de stora sociala plattformarna – kan vi konstatera att vi fortfarande inte riktigt vet vilket ben vi ska stå. Är jag privat på sociala medier eller är jag det företag jag jobbar på? Det är ju tydligare ju längre upp i hierarkin du kommer på företaget, är du VD och har medarbetare du är chef över är du (nästan) alltid en ”offentlig person” och bör förstås agera som sådan. Både i sociala medier och på krogen eller fikarasten. Är du medarbetare får du fortfarande ofta definiera det själv, utan stöd från din arbetsplats. Det finns flera utmaningar med det här. Men det finns också en outnyttjad affärspotential.

För det första: Om du tydligt har förklarat för alla medarbetare vad företaget tycker i frågan om sociala medier, utan att för den skull ha kommit med för mycket pekpinnar, kan du få med dig dina medarbetare som ambassadörer som delar ditt innehåll då det behövs. Men det kräver tydlighet, och som alla annan kommunikation, påminnelser och upprepningar.

För det andra: Alla chefer vet att de är och ska vara förebilder. Om chefen är aktiv och visar vägen på sociala medier är det enklare för medarbetarna att förstå, våga och att haka på. Och gör de det har företaget en extra förtjänad och riktigt kostnadseffektiv kanal, både mot presumtiva medarbetare och mot kunder, för båda finns med stor sannolikhet bland dina medarbetarens vänner.

För det tredje: Du kan fortfarande nå långt in på redaktionerna och få ta plats i morgonsofforna om du som chef är aktiv och behärskar de sociala medierna för företagets och din egen räkning. Helst eftersom vi kan se i statistiken att du fortfarande är relativt ensam om det.

För det fjärde: Lär dig vilka journalister som bevakar ditt område och din bransch. Följ dem, smickra med retweets och kommentarer och ”pinga”/omnämn dem då du har en nyhet på gång, gärna innan pressmeddelandet går iväg, så kan journalisten få förhandsinfo.

Ja du chefen… nu finns det inget att vänta på längre. Till och med Stefan Löfven förstod i helgen att kommunikation via Facebook kan hjälpa till att förändra bilden av hur man uppfattas. Även om det kanske kändes lite väl regisserat, så var det absolut bättre än hans tidigare prestationer på samma plattform.

/ @jmjobring som kan konstatera att det har slagits insamlingsrekord på många håll senaste tiden, vi får hoppas att den hemska bilden på Alan (Aylan) kanske kan få oss i Europa att öppna våra gränser och hjälpa våra medmänniskor istället för att bygga murar. Vi får hoppas, men också hjälpa till själva och lyssna på Changing med Paloma Faith.