Idag passerade jag genom Umeå centrum på jakt efter föda. Där rådde Kulturnatt och massor med folk gjorde det körigt att komma fram till en av korvmojjarna. Jag kom att stå och titta en stund på några Rödakorsare som försökte samla pengar till Burma/Myanmar.
Jag stod inte där så länge så det statistiska underlaget blev begränsat. Kanske var det slumpen, eller kanske finns naturliga förklaringar, jag vet inte.
Faktum var i alla fall att bara gamla människor la pengar i bössorna den stund jag tittade.
Det som litegrann talar emot det där med slumpen, eller bristande underlag, var att de flesta på torget var i yngre medelåldern och långt neråt.
En naturlig förklaring som finns är att många unga har det knapert. Det har å andra sidan också många pensionerade grå och böjda tanter. Givarna jag såg kom ur den gruppen.
I flera ideella organisationer märker man att gåvorna minskar i takt med att de gamla tas avsides eller dör. Även där medlemsantalet är hyfsat konstant märks bortfallet av (fattig)pensionärerna ofta tydligt.
För ett tag sen satt jag i ett pensionärsfattigt sammanhang där vi gjorde en engångsinsamling till ett mycket behjärtansvärt ändamål. Det var raka rör. Vad jag förstår fanns inte ens fullt rimliga administrationskostnader att oroa sig över eller kamouflera sin snåla egoism med. Snittinkomsten var inte usel bland oss. Jag blev förvånad över det mycket magra resultatet. Jag hade med ett snabbt överslag räknat med minst det fyrdubbla.

När och hur vande vi oss av med att ge bort något av det vi fått till dem som verkligen behöver? Var, när och av vem lär sig de små och unga idag att dela med sig lite till andra? Vilka följder får det om de aldrig skulle vänja sig vid det?