Efter en lång dag har jag haft tillfälle att titta på lite av det som skrivs och sägs om vissa friskolor – eller ’Friskolorna’ som flera politiker och programledare säger. Den tiondel som sagt nej till ett par funktionshindrade blir i debatten ’Friskolorna’ – kollektivet.
Den insinuanta och tendensiösa journalistiken får en handikappad flicka att säga att det inte är lönt att ha friskolor när det är så här. Trots att många friskolor har minst lika stor andel funktionshindrade som de kommunala skolorna på sina orter.
Det känns gravt orättvist att skattemedel används till sådana här samordnade kampanjer mot hela friskolekollektivet som genom sin blotta existens betytt så mycket för att höja kvaliteten i Sveriges skolor. Särskilt orättvist känns det för dem som arbetar på de personaltäta friskolor som verkligen går in för att hjälpa elever med alla sorts förutsättningar och som har stora åtaganden.

Jag som strävar efter en skolmiljö med alla sorters barn kan både förundras och känna mig irriterad på vissa av mina ’kollegor’ som kommer fram i de här programmen. Jag hade gärna velat ta en samtal med några av ’de nekande’. Kvar står dock att även i dessa program var det 90% av skolorna som inte sa nej. Replikerna är också stramt klippta, vi hör inte hela samtalet.

Värst i drevet hittills var som sagt ’Barnaministeriet’ med Pia Fridén som bluffar rätt hårt på sin hemsida och jämför hela, breda gruppen funktionshindrade bland alla barn, 13-16%, med de FYSISKT funktionshindrade på de uppringda friskolorna, 2,47 promille. (Se min bloggtext ’Thomas Hartman torskade grovt angående friskolorna. Han har förresten inte erkänt sin sammanblandning av ’någon form av’ och ’fysiska’ funktionshinder än, det får kanske tillskrivas den politiska skolningen *s*).

TH kräver att kommunen ska få granska friskolor, få vägra bidrag och få rätt att stänga skolor ’på måndag’.
Tror inte det vore klokt att ICA skulle få granska Konsum och avgöra deras framtid, som en liknelse. Kommunala skolor och friskolor är konkurrenter. Personligen tycker jag att Persson aldrig skulle ha kommunaliserat skolan, då hade vi inte haft samma problem. Att kommunen både ska finansiera och konkurrera.
Vad skulle det bli för anställningsskydd om man skulle kunna stänga de uppringda skolorna på ett par dagars varsel? Hartman är kanske en lite modernare sorts socialdemokrat som inte bryr sig så mycket om LAS och sådana detaljer.

Hur var det nu med Minervas miljoner?
Är det så att kommunen betalar ut mer pengar till Minervas lokaler än till oss andra så blir jag lite halvlack, främst på kommunen.
Samtidigt måste jag fråga mig om inte de pengar ägarna tagit ut kom från fastighetsbolaget och inte från skolan? Fastigheten hade kunnat ägas av Bostaden, Kommunen eller Baltic också. Vad hade man sagt när pengar ’tas ut’ ur verksamheten av dessa storheter istället för av nuvarande ägare som också startade skolan?

Jag har ’inga barn ihop’ med Minerva, det är bara det att både de och vi är friskolor. Samtidigt ska rätt vara rätt. Stämmer det jag hört så har de bortåt 30% barn med invandrarbakgrund och ca 20% elever som har extra stöd.
Bilden som friskolemotståndarna odlar av den skolan behöver kanske också ansas.

Frisörer tjänar pengar på barn. Även serietidningsförlagen, klädindustrin, sportaffärerna och Konsum. Jag tror inte jag kan säga att det är principiellt fel att man i någon mån kan göra det på en bra skolverksamhet.
Även om inte jag någonsin kommer att göra det.

Består Alliansen av fyra partier och är (s) ett? Eller har jag missförstått något väsentligt?

Den offentliga interndebatten inom det största oppositionspartiet ter sig nästan väl dramatisk för oss som är aningen blödiga och småveka. Jag gillar att, i mån av tid, läsa politiska biografier och memoarer, men Perssons och Nuders böcker och Lotta Grönings bok om Mona Sahlin vet jag inte om jag har mage att läsa. Smakproven känns både lite för privatsnaskiga och för blodiga. Det känns också konstigt när man hör om vadslagning inom partiet (knappast på gräsrotsnivån) angående när Sahlin kommer att avgå.

Politikerbristen inom det förr profilstarka (s), kalabaliken mellan vänsterpartierna och utsikterna för Mona att lyckas när hon ska presentera konsekvenserna för Sverige (och Norrland) av sin och (mp):s politik är också rysare för (s).

Man har sagt att Alliansen med sommarens opinionssiffror rent statistiskt inte kan vinna 2010. Om inte regeringen skjuter sig i båda fötterna, eller finanskrisen får oanade följder, kan läget på vänsterkanten peka på att socialdemokraternas maktbefriade ökenvandring istället blir mycket lång.

Idag besökte jag min barndoms skola för första gången på väldigt länge. Skolan alldeles vid älven i Agnäs där jag gick min första skoltermin. Så vackert och farligt belägen, med dagens supersäkerhetsmått mätt.
Vi var sju i ettan, fyra av oss hade döpts i samma vatten i Bjurholms kyrka en sensommardag 1959. Vidare en i tvåan och en i trean. Därifrån fick jag nog mina otidsenliga referensramar om hur stor en skola behöver vara. När vi startade Mariaskolan 1994 hade vi 8 elever.

Idag hade jag ett möte i skolan, bönhuset i byn är avvecklat. Kanske blir det fler möten, jag vet inte.
Svarta tavlan väckte diffusa minnen av kritljud och bokstäver och ylletröjor.

En synnerligen ofrom bön kom jag också ihåg. Det var när jag den där decemberdagen 1966 skulle lämna tryggheten och flytta till Vännäs. Pappa hade kommit in i riksdagen och resorna till Stockholm var en av anledningarna till uppbrottet.
Jag minns mina åtta skolkamraters vinkande när jag mitt på dagen skulle vandra över bron och uppför ’Westmans backen’. Jag bad till Gud att flyttbilen skulle ha kört av vägen. Snön låg decimeterdjup och det var inte så mycket trafik på den tiden. Besvikelsen la sig tung över mig när jag såg de breda spåren in mot bönhuset där vi hade bott på övre våningen.

Jag som hade tillbringat så mycket tid med pappa, i stugan eller ståendes på kardantunneln i någon av PV-bilarna han nötte ner på inlandets grusvägar.
Nu försvann han för mig och jag blev ganska snart lite av en ligist i Vännäs.
Men det är en annan historia.

I den massiva mediala och politiska våg som lobbar för en förändring av äktenskapslagen framställs det som om det bara är ett par kd-are som vill att nuvarande äktenskapslag ska vara kvar.
Det stämmer inte.
Jag har bl.a. träffat flera socialdemokrater som har samma åsikt, ja personer från de flesta partier.

Jag delar den ståndpunkt som jag förstår att kd har idag. Omkring en tredjedel av de röstberättigade moderaterna hade också den åsikten när förändringen röstades igenom på partistämman, liksom majoriteten av Västerbottens moderater. Åsikten att äktenskapsbegreppet hör till föreningen mellan en man och en kvinna.
Idag vet jag inte hur det är. I den här frågan är trycket hårt överallt och förändringarna snabba. Jag delar i alla fall inte mitt partis majoritetslinje i frågan.

Man kan ha åsikten i fråga utifrån olika grunder. Några har den utifrån biologi, olika religiösa tankar som innefattar en skapare, enkel matematik eller det man ser som det sunda förnuftet. Några kanske utifrån fobi och hat, någon kanske t.o.m. utifrån att man känner dragningar man inte vill känna.
För mig personligen grundar det sig i en kristen tro och på orden i bl.a. 1 mos 2:24 där vi möter äktenskapet första gången: ’Därför skall en man lämna sin far och sin mor och hålla sig till sin hustru, och de skall bli ett kött.’

Det har blivit så i Sverige att man som privat och offentlig person äventyrar mycket när man säger så här. Too bad, men det kan inte hjälpas.
Råder åsiktsfrihet i praktiken fortfarande i Sverige?

Såg just att K-G Sjöström berörde något jag inte tänkt på, fast jag väl borde. Att jag har en ovana att ibland lägga in ’herr’ när jag debatterar eller ordväxlar med någon och att detta kan uppfattas som ett tecken på dryg överlägsenhet.
Jag vet ju att det var en ganska vanlig företeelse i forna tiders politiska debatter när saker och ting började sättas lite på spetsen. Ett sätt att med en synbar artighet distansera sig från meddebattanten och markera irritation eller upprördhet.

Det är möjligt att jag ibland använt det så utan att vara medveten om det. När jag känner efter så tror jag att ’herrandet’ förekommit ibland i våra debatter i KS eller KSAU. Till exempel när jag och någon annan debattglad som Matts Lundgren eller Willi Schäfer spänt verbala muskler mot varandra och retats lite i någon fråga. Men vad jag minns aldrig utan humor,leenden och ömsesidig respekt. ’Stämningsdetaljerna’ som inte är så lätta att få med på nätet utan att i tid och otid klämma in störande ’smilisar’.

Mitt ’herrande’ härrör sig nog främst från en ’språklust’ som bl.a. yttrar sig i väl stor ordrikedom och en förkärlek till snabba kast mellan olika språkstilar. Jag gungar gärna i språkets lianer och svingar mig mellan lite högstadieuttryck, kanslisvenska och smått klassiska idiom eller ’språkegendomligheter’. Särskilt när jag är på gott humör har mitt språk svårt att hålla sig riktigt strikt och formellt korrekt. Något som kanske kan verka lite barnsligt och störande ibland.
Jag kan inte förneka en medfödd och svårutrotlig lust att påverka och övertyga meningsmotståndare och åhörare om mina åsikters förträfflighet (*leende och glimt i båda ögonen*). Inte heller förnekas en inbyggd strävan, med samma diskutabla ursprung, att hålla mig överst på dynghögen när debatten hettar till och det börjar flyga fjädrar.

Samtidigt ber jag uppriktigt om ursäkt om någon känt sig nedtryckt eller påhoppad av mitt ’herrande’. Det har inte varit min mening och jag ska försöka arbeta bort det.
Jag är tacksam för att K-G tog upp saken. Bland det sista jag vill är att gå dryg och ’inbilskt uppnäst’ genom livet. Den sortens beteende har jag själv en viss allergi emot.

Vänligen

Herr Nilsson

Radioprogrammet ’Barnaministeriet’ gav på lördagen en bild av friskolorna som definitivt inte stämmer med min. Som jag skrivit tidigare har man t.ex. jämfört helt olika saker när man på sin hemsida skrev att 13 till 16 % av alla barn har funktionshinder (alltså alla möjliga), men att bara 2,47 promille av barnen på friskolorna har fysiska funktionshinder. Thomas Hartman, en av våra tyngre regionala socialdemokrater gick på finten och skrev som Barnaministeriet ville att vi alla skulle läsa. Han tyckte sedan att jag ’duckade’ sakfrågan och förlorade mig i statistiken i det jag skrivit om detta här på bloggen.
Duckar gör jag inte alls. Så lögnaktig statistik som den här ska man heller inte släppa igenom, särskilt inte när man den blir ytterligare feltolkad och spridd av tunga politiker.

’Min skola’, Mariaskolan i Umeå, och alla friskolor jag känner till på kristen grund ser det som en viktig uppgift att ta emot barn som på olika sätt far illa eller har svårigheter. Oavsett om dessa handlar om att de varit allvarligt understimulerade i klasser där läraren velat ha alla barn trädda på samma snöre, om man kämpat med något funktionshinder, varit mobbade eller bara vill ha mer lugn och ro. Tidigare hände det ’tyvärr’ under någon period att andelen barn i svårigheter hamnade hundra gånger högre än det snitt Thomas Hartman felaktigt kom att hävda gällde inom friskolorna. Omkring 25% istället för uppgivna 2,47 promille. Procenten kan bli för hög i vissa lägen, beroende på vilka funktionshinder det handlar om.
Till bilden hör att vår skola under några år fick ta emot extra stöd för att vi hörde till den knappa handfull skolor i Umeå som hade det största åtagandet. Ett högt åtagande har vi fortfarande, sedan något år tyvärr inte det extra bidraget. En annan sak som kan vara bra att veta är att vi flera gånger tagit emot elever efter att ha kontaktats av kommunala rektorer eller andra kommunalt anställda.

Till detta är det så att friskolorna ofta får ta emot elever med svårigheter föräldrar av olika anledningar inte vill utreda. Detta måste accepteras, även om det i det flesta fall är önskvärt med en utredning av barn med misstänkt funktionshinder. Det här kan herr Hartman fråga upp hos lämplig tjänsteman på Umeås skolkontor. (TH, ring så kan jag tipsa om namn!)

Så små skolor som vår måste kunna säga nej, eller avråda från en flytt till oss, i vissa speciella lägen. (Något vi bara gjort ett par gånger sedan 1994, särskilt då aktuellt funktionshinder varit för välrepresenterat i någon av våra små klasser) Särskilt om man finns i kommuner där t.ex. ideologiskt färgad njugghet mot friskolor gör att man vägrar skjuta till medel för omfattande ombyggnationer eller annat. Sådana kommuner finns, alla är inte som Umeå som ibland ställt upp imponerande bra. ’Barnaministeriet’ ville genom att lyfta fram Västerås kommun, som alltid sa sig bekosta funktionshindrade barns särskilda behov, ge skenet av att alla kommuner gör det. Det är inte sant.

Den tiondel skolor som sa nej till funktionshindrade barn i dagens program uttryckte sig bitvis märkligt, det tycker också jag. De hade ändå rätt att säga nej, men inte utan att först kolla upp behoven. Som Kjell-Olov Feldt (ordförande för Friskolornas riksförbund) sa i programmet skulle många av oss ’små’ tvingas stänga omgående om vi i alla lägen utan stöd skulle ta emot t.ex. ytterligt sällsynta multihandikappade. Elever som kanske behöver ombyggnationer för stora summor. Ibland kan det också handla om att man helt enkelt inte tillnärmelsevis har kompetensen för det aktuella funktionshindret.
Det är heller inte alltid att föräldrar till ett funktionshindrat barn kan välja vilken kommunal skola som helst.

De mindre friskolorna är sällan organiserade som vinstdrivande bolag och kommer aldrig att berika några ägare. Pengarna går till barnen.
Mariaskolan är t.ex. en förening. Det hade ibland varit enklare och mer praktiskt att vara organiserade som ett företag. Vi hade nog arbetat likadant ändå. Över tid har aldrig några överskott uppstått.

Även friskolornas barn är kommunernas barn. (Vi har barn från fyra olika) Deras föräldrar, släkt och vänner betalar också kommunalskatt. En lärartjänst på en friskola är också en lärartjänst. En dålig friskola som inte skärper sig bör stängas, samma sak med en dito kommunal.
Friskolorna betyder inte alltid bättre kvalitet och resultat, men de har genom sin blotta existens betytt mycket för alla elever. Ibland behöver man byta skola. Varken Mariaskolan eller någon annan lyckas i alla lägen och många olika problem kan uppstå eller upplevas. Som friskola märker vi också att konkurrensen från de kommunala skolorna ökat sedan 1994. Man har helt enkelt skärpt sig och blivit bättre.
Det gynnar alla elever.

Intressant

Lillmamma hemma hos sig.

Det blev en lång dag i älgslakteriet då vi hade ovanligt mycket kött att hantera. Jag fick göra smått och gott som inte brukar falla på min lott. Det är inte dumt att fortfarande få utvecklas när man nästan är ett halvsekel.
Skönt att göra något med händerna. Både utvecklande, vilsamt och skönt tröttande. En förmån.
Mycket samtalande med en flyhänt man som är slaktare i fjärde generationen och lärare i första. Plus trivsamt samarbete med ett litet gäng jägare och köttätare som varierade under dagen. Det är roligt med människor.

Min mamma 80+ var där omkring 7 timmar, med undantag för ett besök hos mina svärföräldrar. Nästnäst längst. Hon bjöd på fika och packade kött. Hon är en hårding.

Själv ska jag vara med och stycka älg och kan inte ta upp det jag kommer att bemöta just nu. Trevlig lördag!

Skäms Hartman för att han gick på det ganska usla statistiktricket som Barnaministeriet/Skolfront/Skolministeriet gick ut med och själv trumpetade ut att vissa friskolor skulle ha bara 2,47 promille barn med ’någon form av’ funktionshinder. (Se min tidigare bloggtext) Jag tvivlar på att man hittar en enda svensk friskola med så låga siffror. Jag skulle kunna visa honom friskolor som har ett större åtagande än kommunala skolor, men det passar kanske inte i den kampanj som nu drivs mot friskolorna och deras försvarare.

Hartman har i alla fall inte kommenterat saken, det kanske känns under hans värdighet. Det är ju inte heller säkert att han tittar så långt ner på bloggsidan att han hittar min epistel om friskoledrevet och hans blunder.

På Mariaskolan har vi fått rådet från kommunala skoltjänstemän (och även s-politiker!) i Umeå att vi inte ska ta emot så många barn i svårigheter som vi tidigare periodvis har gjort. Tjänstemän som vi haft en nära och förtroendefullt förhållande till och inför vilka vi varit mycket öppna med vår verksamhet.
Då är det ganska trist att möta både oriktiga överskrifter, texter och löpsedlar om hur ’Friskolorna’ beter sig, enligt sina mäktiga mediamotståndare.

Det är så att man önskar att några som tillhör Skolkontoret eller Hartmans parti och vet hur det faktiskt förhåller sig skulle kunna ta och korrigera hans och SR/SVT:s uppgifter. Gärna offentligt.

Kom igen Hartman, känns det inte bra att erkänna att du hade fetfel kan vi väl i alla fall diskutera vissa sakförhållanden över en kopp kaffe någon dag?
Jag bjuder och är dessutom inte långsint.

Det har varit trevligt att Thomas Hartman dykt upp på VK-bloggen. Idag var det med blandade känslor jag tog del av den svamligaste texten han presenterat sedan han kom in.
Hartman är ju en intellektuellt spänstig socialdemokrat som inte har haft samma skygglappar som vissa (s)-märkta när det gäller friskolor.

Desinformationen är rejäl när han anger andelen barn med ’någon form’ av funktionshinder på de av SR uppringda friskolorna till 2,47 PROMILLE. Det innebär att man t.ex. på den stora Minervaskolan kanske skulle ha en elev med funktionshinder ungefär en bit ovanför midjan. Hos oss blev det nog bara en underarm. Där måste man ju le lite och humorn blandas med upprördheten.

Han kanske har sett Skolfront igår, det har inte jag. Den gravt tendensiösa text där han annars läst fel (för jag tror inte han är oärlig!) finns på ’Barnaministeriets’ hemsida. Där är man däremot oärliga! Läs NOGA vad de skriver och hitta det Thomas Hartman missade helt:

Citat
’Det går dessutom få elever med funktionshinder i de uppringda friskolorna. Mellan 13 och 16 procent av alla Sveriges barn och ungdomar antas ha någon form av funktionshinder. UR:s undersökning visade dock att antalet elever med fysiska funktionshinder på de uppringda skolorna inte uppgick till mer än 2,47 promille.’
Slut citat

Ser du hur man högst medvetet blandar Äpplen med lingon!? 13-16 PROCENT allmänt funktionshindrade (dyslexi, adhd, språkstörningar, asperger, lindrig utvecklingsstörning m.m.) i ’vanliga’ skolan jämförs med 2,47 PROMILLE fysiskt funktionshindrade i de uppringda friskolorna. Rullstolsbundna och enbenta m.m. Detta är inget mindre än en skandal!
Allmänheten och Thomas Hartman läser det som friskoledrevet inom SR och SVT avsett. Han skriver att friskolorna har 2,47 promille elever med NÅGON FORM AV funktionshinder.

Barnaministeriet, Skolfront och Skolministeriet har förverkat allt förtroende. Hartman kan be om ursäkt och erkänna att han både läst fel och torskat hårt på en grovt statisktiskt lurendrejeri så ska vi låta udda vara jämt.
Trots att Hartman idag tillskriver mig som inte är socialdemokrat en människosyn som jag inte har. Att min människosyn skulle vara präglad av ’marknadsekonomins enfald’.
Vore ordet ’kränkt’ inte så utslitet, felanvänt och devalverat skulle jag använda det på hur jag känner mig.

Det kommer mera. Den rena klappjakten på friskolor kommer att eldas på av andra program inom SR och SVT kommande vecka. Nu sållas agnarna från vetet. Det ska bli spännande att se vilka som är intellektuellt hederliga av politiker och journalister. Man får så klart ogilla friskolor, men man ska inte ljuga.

Det låter som Nilsson är upprörd och det är han också.