Tidigare i höst gick en våg av hindunationalistiskt våld över de allt fler kristna i Indien. Fruktansvärda scener utspelades i Orissa och på andra håll.

Den här gången verkar det vara islamister som slår till mot den indiska staten genom terrorhandlingar där man främst söker västerländska offer.

Kommande februari har det diskuterats om en resa till Indien för några västerbottningar (och någon österbottning) där jag varit en möjlig medresenär. Idag talades just om en flight som skulle landa i Mumbai, staden som tidigare hette Bombay.
Målet för resan skulle vara att besöka ett par områden där vi stöder barnhem och boktryckning.

Just nu ser det inte så lockande ut att åka, särskilt inte om man ska ha visst ansvar för förstagångsresenärer.

Fick ögonen på Håkan Rombes ord om landstingets bortprioriteringar. Du hittar listan här.

Det är inte lätt för de ansvariga när ekonomin och befolkningspyramiden ser ut som den gör. Konsekvenserna är inte roliga, men hur ska man göra? Hur ska vi ha´t och var ska vi ta´t?

Det finns ännu mer oroande saker vid horisonten, men jag behöver kanske samla lite mod innan jag skriver om det. Dels för att det blir mothugg och överlägsna leenden från en del som inte vill och vågar se. Eller vill att vi ska se. Men mest för att jag än inte är säker om jag verkligen ser rätt.

Ja, det gäller inte de just nu något för sporadiska besöken på Friskvårdscenter i Vännäsby där jag då och då stänger lokalerna. Inte för att jag är någon sorts vaktmästare, men jag kommer ofta hem så sent att träningen hamnar när vissa lägger sig och jag blir den siste ut genom dörrarna. Rätt nyligt kommit hem därifrån förresten.

Nej, det är den där kastade handsken det gäller. Min frus äldsta syskonban lurade som sagt in mig på Forsbergs trafik härom kvällen för en handledarutbildning inför övningskörningen.
Utbildningsledaren där hävdade i ett anfall av hybris att han skulle kunna sänka min bränsleförbrukning med 20%.
Jag höll emot och tror att jag har honom som i en liten ask.

Det vore ju lätt för mig att fejka en smula så att jag inte tog åt mig hans undervisning, men si riktigt så gemen är jag inte. Däremot så pass full i fisk att jag ämnar komma dit nästan som en skotte körandes med ett ägg från en höna med kalkbrist mellan högerfoten och gaspedalen.

Jag snappade upp en del saker den där kvällen som jag nu genomfört i våra egna bilar. Jag har slagit av ac:n som gick i onödan, stolsvärmen går för fullt en stund och slås av, bakrutevärmen likaså. Det blir kanske 3-5% bara där. Nån sa 10%.
Jag har börjat titta ändå längre framåt och undviker stopp så långt det går. Jag accar hyfsat snabbt till marschfart, men går inte över 2500 varv med dieselbilen och inte över 3000 i bensinaren. Hastigheten är inte som i fornstora dagar och jämnheten slipas ständigt.
När jag dröjde lite på steget och Agneta fick stå med bilen på tomgång en liten stund i afton så blev jag nästan harmsen. Är de vinnarskallen eller dumhuvudet , tro?

Stefan mailade mig igår och han såg lite darrig ut i bokstäverna. Hade börjat ana att han utmanat en halvsnål tjurskalle. Vi ska som sagt avgöra det här innan jul.

Förmodligen vinner jag den där lördagen. Jag tror inte att han får ner min förbrukning mer än 10%. Men, om jag till dess fått ner min egen förbrukning kring 10% så tänker jag tillerkänna honom en moralisk seger ändå.
Vi får se hur det går.

K-G, det här är till dig. Kommentarsvaret blev för långt igen.

Mja, jag hoppas att du inte feltolkar mig och tror att jag tror mig vara bättre på något sätt. Jag kan vara både tillräckligt ’lättböjd’, feg, människobehagsam och egennyttig. Det finns det nog vittnen på.

Däremot börjar jag bli allergisk emot ordet ’roll’. I många sammanhang verkar det krävas att vi ska spela en roll där det verkar både ok och förväntat att vi ska byta ut det ordinarie uppsättningen principer och rättesnören mot dem som den aktuella ’rollen’ tillhandahåller. Skulle jag till slut veta vem jag var om jag gav mig in i den karusellen? Skulle jag ha något samvete kvar? Jag tror inte faran för att man ’kollrar bort sig i rollerna’ är minst i politiken.

Jag kom ihåg vad min far mot slutet av sina 7300 dagar i riksdagen sa om Torbjörn Fälldin:
’-Den mannen är alldeles för ärlig för att vara politiker’.

Det där gör mig både glad och bedrövad. Man blir ju glad av hederliga personer, man blir bedrövad om politiken kräver att man offrar hederligheten och sin person.
Nu är jag som sagt tillräckligt ’krokig’. Men skulle jag tvingas att spela en roll för att vara politiker och skulle det kräva att jag ’sålde mig’, då finge det vara.

Så här innan dagen brakar loss sitter jag med några tankar. Kanske lite ’inkrökta’, men du behöver inte läsa.

Jag vill inte spela en roll.
Förstå mig rätt. Jag är tillräckligt ego och har begåvats med kanske lite onödigt god självkänsla och självsäkerhet så att jag tar mycket plats både här och där. Det är inte det.

Jag vill däremot helst vara den person jag är. Den personen skulle jag vilja vara inför både Gud och människor, hela tiden. Jag tror att jag ska göra räkenskap för alla mina uppgifter, hur jag handlat och vandlat i dem allihop. Jag har ett gott samvete för att jag ’lever’ på det en Annan har gjort. Därför får jag både ha ett vilsamt liv samtidigt som jag också vill göra mitt bästa i mötet med mina medmänniskor.

Jag har och har haft lite väl många uppgifter. På ett sätt är det förstås ’roller’.
Make, granne, son, vän, medmänniska med stora och små, predikant, rektor, ’elevassistent’, arbetsgivare, myndighetsutövare (i viss omfattning) och politiker (fast jag än har svårt att se mig som sådan).

På ett sätt har jag många roller, men jag vill inte gå ut och in i dessa och ha den ultimata nyttan i dessa roller som ögonmärke.

Det kanske gör mig mindre ’effektiv’, men så här ser jag det:
Jag har många uppgifter, men jag är en och samma person i dem alla. Jag har en Gud som jag är ansvarig inför i alla mina möten med människor och i alla mina uppgifter.

Skulle jag vara tvungen att ’spela en roll’ är jag rädd att jag ganska snart skulle tappa bort mig själv.

Glädjande är kanske inte ordet man tänker på i första hand när det i princip gäller ett krigstillstånd. Det är ändå positivt att försvarsmakten gjort helt om och sänder tre stridsfordon 90 till dem som tjänar i Afghanistan. Till dem som står på flickornas sida mot dem som bränner sönder deras ansikten och ögon med syra för att de vill gå i skola t.ex.
Det är inte hela bilden av situationen i Afghanistan, men en del av den.

Stridsfordon 90 klarar inte heller de raketgevär som talibanerna besköt svenskarna med för ett tag sen. Då missade man, lyckligtvis. Träffar man nästa gång så dör sannolikt svenska soldater, även om de sitter i fordonen man nu sänder dit. Men man klarar sig vid finkalibrig eld och när det sprutar granatsplitter.

Nu slipper man i alla fall skämmas för att Sverige sänder soldater i strid utan hjälpligt skydd.

Sitter med sena kvällstéet och funderar på det jag lärde mig om start/stopp och dubbdäck ikväll. En sak som jag skrivit om förr aktualiseras.

Det är bara en gissning, men jag undrar om inte den alldeles för cancerogena vinterluften i Umeå skulle förbättras avsevärt om man slopade ’Zebralagen’.

Om man kör någon dryg mil med tre stopp så kan de tre stoppen stå för hälften av bränsleförbrukningen och därmed för nästan lika mycket av utsläppen. Bilar på tomgång är de skitigaste. Inbromsningar och accelerationer ger både ’dubb-, asfalt- och gummiriv’, mer partiklar i luften, och kraftigt negativ miljöpåverkan och bränsleekonomi.
Lagen om att vi som fotgängare ska ha företräde framför bilarna har inte bara ökat olyckorna vid övergångsställena. Den har försämrat stadsluften, frågan är som sagt hur mycket?

Inte blir det bättre av att många stannar även för cyklande cyklister som inte har företräde. Undrar förresten hur mycket cykelolyckorna har ökat vid övergångstställena? Har inte sett någon statistik på just detta.

Själv försöker jag undvika att tvinga rullande bilar till stopp vid övergångsställena så långt jag kan. Dröjer på steget så de hinner förbi, skyndar över eller vinkar förbi fordonen. Särskilt de tunga.
Börjar en bil sakta in 50 meter bort snabbar jag mig över så den inte ska behöva stanna. Ett litet enkelt bidrag till vår gemensamma miljö.

God natt!

Det var med en portion skepsis jag åkte iväg till Forsbergs trafikskola för att gå ’handledarkurs’ ikväll. Inte för att jag tror att jag är fullärd vad gäller bilkörning och pedagogik, men för att jag hakat upp mig på reglerna. Vi har inga egna barn, men min svåger och svägerska har fem barn. Nu gällde det den äldste och utsikterna att jag får äran och nöjet att vara ’medhandledare’ till de andra fyra bedömer jag som ganska goda.

Nu är reglerna så att man ska gå kurs för att få övningsköra med körkortsaspiranter och inte bara en gång. Man ska gå kurs med var och en. Det blir en hyfsat utgift om man har fem barn kan jag tala om. Plus att det kan kännas lite tradigt att gå igenom samma saker under 4 timmar om det är ganska nära mellan barnen.
Jag har pratat med min granne om saken. Han jobbar på Vägverket med körkortsfrågor och jag tror att han rår för det här. Är i alla fall medskyldig.*s*

Kursen var mycket bättre än jag kunnat ana och jag inser vitsen med att man som elev och handledare har hört precis samma saker. Inte minst det där om att handledaren alltid bestämmer…!
Sen hade Forsbergs en försonande inställning till reglerna som gör att det kanske inte behöver bli riktigt så dyrt när det ska kursas kring ett halvdussin gånger.

Men nu var det det där med handsken.

Idag handlar körkortsutbildning inte så lite om ekonomisk och miljöriktig körning. Jag har en ’snålådra’, hade en ekonomiskt körande pappa (utom hastighetsmässigt ibland) som lärde mig köra och har själv på gamla dagar anammat en del av ’Ecodrivingprinciperna’. Utan att gå kursen då. Hastigheten är sänkt, jag har redan ca 3 kilo luft i däcken m.m. Jag kör våra två bilar tämligen ekonomiskt om jag får säga det själv.
Även om det irriterande nog händer att Agneta kör bilarna billigare.

När Stefan på Forsbergs trafikskola sa att han kunde få vilken som helst av oss att minska bränsleförbrukningen med 20% sa jag blankt ’Njet’. Icke en chans! Vi hade en verbal duell och jag sträckte mig till 10%.
Han erbjöd mig att testa en sväng med en av deras bilar med exakt mätning, få en instruktion och därefter köra svängen igen. Med en sänkning på 20%. Jag vidhöll mina 10 och inför halvannat dussin vittnen skakade vi hand på ’vadet’.

Vi ska klämma in det här innan jul. Jag återkommer om resultatet.

Församlingsgården i Vännäsby är lite mer trivsam och inspirerande än den lokal i medborgarhuset där fullmäktige samlas vanligtvis.
Här syns en del av åhörarna bakom den beslutande församlingen.

Här upphör min ’bevakning’, eftersom jag ska vidare till ett annat möte.