Jan Nilssons blogg

En välda blandning...

Hoppas det inte upplevs för makabert

Av , , 2 kommentarer 0

Robban vid Mittisjön! Tack för kommentarerna här och där.

Sänder över en dikt med platser och namn ni har runt omkring er och som du säkert känner igen. Hoppas att du inte finner den makaber, då den är skriven som minnesdikt över en ’fångstman’. Någon som gissningsvis dog under min pappas tid i bygderna, mellan 1944 och 1948. Förmodligen någon din mamma kände.

Dikten finns i min pappa Tores diktsamling ’Kungsled’ och under avdelningen ’Fjällstig’.

In memoriam

Det skockas skyar kring Gavas
och fjällvinden gormar som förr
En vinter igen skola drivorna travas
kring jaktkojans dörr
Mot Svaipa solglansen faller
då fastlagens ljusning begynt
och skarsnöns blanka kristaller
bli gyllene mynt,

En kölddag vitnar mot Tjolme
förstenande kärv och sträv
då isen sträckt kring var holme
sin skimrande väv
Konungslig höjer sig Ferras
och Tjäksa står drottninglik
då älvdalens trängsel spärras
vid snödrevsmusik.

På Yraf spåret snart blånar
där fångstmannen färdats till fjälls
av västan, som livar och dånar
strax våren beställs!
Förundrad du lyssnar till jokken:
fast evig dess sång är dock ny
Den spelar för risen och blocken
att mörkret skall fly.

O fjällvärld, din ro har ej brutits
Och ändå är intet som förr
ty bakom en fjällman har slutits
hans jaktkojas dörr
Du grunnar med vidd som förbidar
en brusande vårs sakrament
men aldrig på skaren där skidar
den man som dig känt.

Hur påverkas männen?

Av , , 2 kommentarer 0

Känsliga läsare varnas – den här tendensiösa och ensidiga texten är full av stereotyper, fördomar, förenklingar och overifierade påståenden. De som har krav på allsidighet och faktabaserade utsagor ombedes vända sig åt annat håll.

I går gjorde ja en verkligen smal, grund och allmänt darrig 25-öresundersökning. Jag gjorde den som isolerad och hemmavarande sjukling med anledning av våra diskussioner utifrån forskningen som påvisar att att romantiska komedier sabbar folks kärleksliv och gör fler ensamma. Dussintals tidningar har skrivit om det, här finns en kort SvD-notis om rönen.

Jag ringde några av grabbarna med rutiga skjortor. Männen som ibland blir förbisedda och av många kvinnor ratas till förmån för ett rätt ensamt liv i någon förstad.

Varianter finns i massor, men jag tänker på männen som kan sakerna jag inte kan och gör sakerna jag inte gör. De som ofta hade utomordentligt svårt att sitta stilla i skolan, men har fått rätt mycket gjort efter att de genomlidit den. Ofta med saker som låtit, luktat och fått andra saker att flytta på sig. De som inte bara tänker och pratar, utan Gör! De som inte står handfallna inför ett avloppsystem som slutat fungera och vet hur det ser ut både under golvet och under taket. De som kan besluta sig för att testa om det kunde fungera med ett tillskott av solvärme och sen bara letar fram, tillverkar, skaffar och monterar dit det som behövs.
De som kört med ’trail and error’ och misslyckats riktigt rejält ibland. De som gör en fungerande gräsklippare av en som aldrig velat gå som folk och som stundtals luktar tvåtaktsolja. De som emellanåt är ganska skitiga och kanske kan ge sig på motorer som bara ett par av mekanikerna på märkesverkstäderna klarar. Männen som har glimt i ögonen och ibland är pratare och berättare av rang, trots att boken ofta aldrig riktigt öppnat sig för dem. De som man kan hålla i när det blåser och som kan ta hand om det mesta runt boet när det krisar till sig.
De som ofta har bottnar som det kan ta en stund att hitta och som andra män knappast ser. Annat än kanske delvis, som trogen vänskap. Däremot kanske en kvinna kan få se dem. En som inte förväntar sig att han ska vara eller försöker göra om honom till Hugh Grants, Brad Pitts, DiCaprios eller Matt Damons filmgestalter.

Fast några av dem har jag sett när livets stormar ruskat löv och fjädrar av dem och de hållits uppe av vår Herre och de kvinnor som de vuxit ihop med. Kärlek som inte är på låtsas.

Några såna ringde jag, för skojs skull.

Jag hörde efter lite om det här med hur de upplevt de romantiska komedier de inte undgått att konfronterats med. Det blev några intressanta reaktioner och kommentarer.
Först kom det hostningar, leenden jag aldrig såg och skratt som jag hörde.

’-Hörrdu, då vill man helst gå ut.’
’-Då känn man sig ganska värdelös!’
’-Nja, det där är inte jag.’

Kan det vara så, mina vänner, att den överdrivna, tillrättalagda och ’neddrogande’ romantiken i film, komedier, böcker m.m, inte bara ger många kvinnor orimliga förväntningar. Tanken på den där mannen som inte finns, det omedvetna sökandet efter honom som bara ’förstår’, utan att man behöver säga något. Som det bara alltid känns så Rätt med.

Tänk om Hollywoodromatiken också skrämmer många män längre åt ’andra hållet’? Gör att de i rena rädslan odlar typiska grabbeteenden och sämre attityder och att många helt enkelt ger upp det här med att hitta någon? Man räknar med att det ändå inte kommer att fungera. Att man inte passar i mallen.

Jag tror problemet förvärras av ’låga och vedervärdiga grabbkulturer’ som odlas i skolorna, av att allt fler inte växt upp med sina fäder och absolut av alla skador pornografin har med sig. Men det är helt andra bloggtexter det.

Julafton på ett äldreboende i Västerbotten

Av , , Bli först att kommentera 0

I går fick jag höra något som gjorde mig glad. En undersköterska (tror jag) i Västerbottens inre och ädlare delar läser ibland min blogg. Dagarna innan jul läste hon och fick då syn på julevangeliet som jag hade kopierat in den 23:e. Hon skrev ut texten och läste Lukas 2:1-20 på äldreboendet på julaftonskvällen.

Där finns flera av dessa ’framtidens ungdomar’ som kanske levt med Bibelns Jesus hela livet, men sällan får höra något om honom idag. Man har har i regel svårt att läsa något själva längre och ’stimulansen’ blir kanske ofta en radio eller TV som står på. Kanske med personalens val av program, inte de äldres.
(Jag minns någon gång när jag kom till ett äldreboende där några sommavikarier spelade hip-hop på generös volym för några gamlingar som såg plågade och tillknäppta ut. Det var lite Guantanamo över det hela.)

Det sägs att det ’blev väldigt lyckat’ där på julafton. Det var kanske ett tag sedan julevangeliet blev läst. Alla gamla vill inte höra om Jesus, men oftast rätt många från de generationerna. Att göra de gamla glada, det måste vara en stor del av kvaliteten i äldreomsorgen.

Hur det kan hampa sig med kärleken

Av , , 2 kommentarer 0

På tal om detta med kärleken och hur olika det kan gå till så måste jag berätta om en man som fick ett lite speciellt livsöde på detta område. Jag har fått detta berättat av en som arbetade några år i hans närhet, en som jag vet brukar var noga med sanningen. Huvuddragen har också bekräftats av andra senare. Han dog det år jag fyllde tolv och jag såg honom tidigare samma år eller året före. För mig då bara en väldigt gammal farbror.
Jag vet när han föddes och dog, de andra tidsangivelserna är ungefärliga.

Han föddes 1891 och kom från enkla förhållanden. Att studera var det inte tal om, trots att det fanns mycket av det man då kallade ’läshuvud’.
Han kom som dräng till en rätt stor bondgård. Där fanns det en flicka i ungefär samma ålder och även om kontakten säkert var måttlig mellan gård och lagård gick som det gick. Det blev nog både förälskelse och kärlek.

Att bondens dotter skulle gifta sig med drängen fanns absolut inte på kartan. Föräldrarna, eller någon av dem, tvingade dem att bryta upp förhållandet.
Han avslutade sin anställning på gården, oklart om det var av sorg och bitterhet eller av att han fått ihop en slant så att han kunde börja studera.

Någon gång i 25-årsåldern gifte han sig med en kvinna i 50-årsåldern. Omgivningen talade om resonemansgpartiernas resonemangsparti. Det sades att hon ’tog hand’ om honom, tvättade hans kläder och gjorde det ekonomiskt möjligt för honom att studera vidare. Om detta tror jag få vet något säkert. Det kan mycket väl ha varit annorlunda än det såg ut på håll. Han blev teologie doktor och det sägs att han skötte sin fru med stor kärlek och omtanke den sista tiden av deras omkring 25 gemensamma år.

Den forne bonddrängen var omkring 50 när han blev änkeman. Då hade en kvinna i ungefär samma ålder nyligen blivit änka. Jag hade unnat hennes föräldrar att leva och se det som skedde, men jag vet inte om de gjorde det. Om det var så hade de inte något att säga till om och rollerna var dessutom tämligen ombytta. De kanske hade skämts? Flickan och drängen fick i alla fall varandra.
De fick någonstans omkring ett kvarts sekel innan han fick ta hand om även henne den sista tiden av jordelivet. Under deras år tillsammans gjorde han huvudarbetet med en av Sveriges bibelöversättningar – ’Nya testamentet på vår tids språk’.

Som sjuttiofemåring med två långa äktenskap bakom sig kunde man tänka att han skulle ha lagt den äktenskapliga karriären på hyllan, men se inte han inte. I 75-årsåldern gifte han sig med en kvinna som var, ja hur gammal tror ni att hon var?
Rätt svar där borta av damen med det mörka håret!
Omkring 50 förstås. Här ändrades inte på vinnande lag.
Nu blev det inte så länge innan de var hans tur att bli vårdad den sista stunden innan evigheten. Hon levde ganska länge efter honom.

Det här hade nästan gått att göra en film (!!) om, men det är nog bättre att det inte blir av. Filmer med verklighetsanspråk blir ju i regel sämre och osannare än sagorna eftersom man måste göra om så mycket så det blir ’filmiskt’ och egentligen inte vet så mycket om händelser, motiv, stämningar och ord heller.
Däremot finns här en provkarta på tre säkert mycket olika äktenskap.
Ingen av oss kan med säkerhet värdera det ena framför det andra.

Att lära sig älska och växa ihop

Av , , Bli först att kommentera 1

Nu när febern lagt sig kan man ju undra hur man vågade börja skriva om kärlek, tvåsamhet och ensamhet. Dessutom utan att min fru läst det. Ojoj…
Nåja, jag utger mig inte för att ha svaren på de svåra frågor man kan ställa sig inför västerlandets stora ’ensamhetsepidemi’, men jag tror det delvis ligger något i resultaten från universitetet i Edinburgh. ’Feelgood-for-a-very-little-while’-filmen, förväntningarna den föder och upphöjandet av den romantiska förälskelsen till livets yttersta mening har kanske sina följder. Eventuellt medverkar den till att vardagslyckan, kärleken och livsstödet vi i regel behöver liksom glider mellan fingrarna på så många. Den idealiserade drömmen blir som en rök man inte kan få tag i. Eller inte kan bli kvar i.

Ofta tror jag också relationer kraschas för att det går det för fort. Man börjar i fel ände, reducerar relationen till något kroppsligt och egofixerat och kärleken får en väldigt liten chans.
Jag tror att både ’ultraromantiken’ och pornografin skadar relationer och hindrar dem från att uppstå.

Låt mig återge en episod från Indien i början på 90-talet. På resa där mötte jag i Chindwara, EFS gamla missionsområde i Madhya Pradesh, en man i samma ålder som mig. Han hade bott ett tag i Sverige, vilket kanske gjorde att vi lättare anknöt till varandra. Han var utbildad, intelligent, snabbtänkt och kommunikativ.

Jag visste att äktenskap fortfarande arrangerades, då kanske 80%, men kunde inte låta bli att ’hugga’ när han sa något om ’när mina föräldrar gav mig äktenskapet’.
’- Menar du att det här sker fortfarande?’, frågade jag.
Jag rös vid tanken på att ha blivit ihopsatt med någon av dem min pappa humoristiskt föreslog mig ibland i yngre dagar. Tanken på att som min indiske vän utlämnas till någon annans beslut fyllde mig med obehag.

Han som bott i Sverige såg mina känslor och brast ut i ett hjärtligt skratt. Med ett stort leende sa han:
’-När man gifter sig av kärlek börjar man bråka efter några år och så blir det skilsmässa. När ens föräldrar bestämmer håller det hela livet!’ Han skrattade hjärtligt igen.
Jag såg på honom och hans fru i smyg senare. Om inte mina sinnen bedrog mig så älskade de varandra.

Varför återger jag det här, vill jag införa arrangerade äktenskap? Tror inte det, nej.
Däremot insåg jag då att man kan, och i regel måste, lära sig att älska varandra. Att man också behöver odla kärleken och att det är en viljesak mer än vi västerlänningar idag uppfostras att tänka och tro. Det handlar inte om silverregn och stjärnor.
Det indiska exemplet är långt ifrån ’västerländsk romantiks receptbok’, men det verkar ha börjat bra och jag hoppas att kärleken fick fortsätta växa.
Det finns säkert många äktenskap med tungsamma problem i Indien. Frågan om de är så mycket fler än här.

I Bibeln möter man kärlek och äktenskap som lyfts fram på ett speciellt sätt. Höga visan är t.ex. både en svindlande beskrivning av jordisk och andlig kärlek.
Isak och Rebeccas äktenskap, vars inledning beskrivs i 1 Mos 24, är ett arrangerat. Rebecca fick i alla fall själv avgöra om hon skulle resa till den man hon aldrig sett.
I 1 Mos 29 läser man hur Jakob träffar sin släkting Rakel, ’välväxt och vacker’, blir upp över öronen förälskad och vill arbeta i sju år för att därefter få henne.
Det kan gå olika till och bli bra. (Även om också de här äktenskapen hade sina problem)
För övrigt tror jag att vår Herre har skapat människan och är väldigt bra på det här med att både få ihop relationer och få dem att hålla.

Samtidigt är inte kärleken mellan kvinna och man livets mening. Att få barn är inte livets mening. Båda delarna är väldiga välsignelser. Men inte huvudsaken. Det är något mer varaktigt det.
Många lever fullödiga liv utan att komma i närheten av de här två sakerna och jag har mött människor som knappast kunnat göra vad de gjort om de inte levat ensamma.

Kärleken, ScB och Karl-Gustav

Av , , 2 kommentarer 0

Å hej å hå! Det här med kärleken var tydligen småaktuellt. Jag tror inte jag har haft så många läsare vid 12-snåret sen den allra mest välbesökta dagen under USA-resan.
Jag ska gå vidare med det där med kärleken senare, men då blir det mycket overifierat tyckande. Dessutom kanske med hänvisningar till en källa som inte godkänns av många. Det kommer att bli en prövning för en erfaren, saklig och fokuserad utredare, K-G.

Som du såg i min förra text, så var jag hyfsat noga med att betona källornas osäkerhet. Man ’hurves’ ju en hel del när man t.ex. hänvisar till en kvällstidningsartikel.

Som du säger, K-G, så är det säkert många olika kriterier som är ute och går när man mäter andelen ensamhushåll. Nu var det inte bostadsstatistiken som var mitt huvudanliggande, utan teorin om ’Kärleksindustrins’ förstörande av kärleken, Hollywoodromatikens betydelse för livsbesvikelser och levnadsmönster.

Ändå tänkte jag växla upp det hela ytterligare ett steg och lyfta fram en artikel som antyder att svenskarna inte bara är Europas, utan världens ensammaste folk – i termer av ensamboende alltså. En DN-artikel som har SCB, Euromonitor och Eurostat som källa. Uppgiften 46% ensamboende dyker upp, men också andra siffror. Den är från 2008, kort och läsvärd och återfinns här.

Vad gäller ditt och mitt äktenskap är jag långt på väg beredd att hålla med dig och jag vill inte byta bort min fru för allt smör i Småland. Inte mot något eller någon annan heller.
Vad våra bättre hälfter anbelangar så tror jag att de får stå ut med en hel del prövningar av olika slag. Varav flera kanske är av en art som sällan blir belysta i kärleksfilmernas förljugna värld där det planteras såna vidsträckta skogar av ouppnåeliga förväntningar.

Kärleken är ett förunderligt ting. En mycket stor sak, även om jag inte tror att kärleken mellan två – västerlandets religion framför andra – är meningen med livet.

Fortsättning följer förmodligen.

Hinder för kärleken

Av , , Bli först att kommentera 0

’För länge sedan skrev jag att jag skulle komma fram med en teori om varför västvärlden, och kanske speciellt Sverige, håller på att tappa tvåsamheten. Någonstans har jag läst att vi är det ’singligaste’ landet i Europa, men jag har inte fått det bekräftat av säkrare källor. När jag nu sökte efter artikeln hittade jag en annan. 47% av de svenska hushållen ska vara singelhushåll enligt den här artikeln.
Det finns säkert många orsaker, men jag har hållit Hollywood skyldig för en stor del av ensamheten.

Kanske krävs det lite feber för att våga skriva sådant här och inte bara kasta ut teorierna vid lägerelden i goda vänners lag. Förutom febern blev jag lite stärkt av att BBC skrev att forskare vid Heriott Watt University i Edinburgh kommit fram till samma sak.
Innan en massa damer börjar koka ihop brevbomber eller elaka anonyma kommentarer får jag skynda mig att ge länken till BBC-artikeln.
Rönen återges i en tunnare notis i en av våra svenska kvällsblaskor också.

Är det så att bland det värsta vi fått från USA och Hollywood är alla filmiska framställningar av hur Kärlek Är och Ska vara? Är många av oss nu levande så fullmatade av syn- och hörselintryck från stråkar, sammetsögon, konstgjord idealromatik och perfekta kroppar att denna värld inte kan erbjuda något tillnärmelsevis acceptabelt?

Någonstans vet nog alla att förälskelse och kärlek är väldigt olika saker. Man vet också att kärlek vid första ögonkastet och kärlek man inte behöver arbeta på är ungefär lika vanligt som isbjörnar i Sahara. Ändå ligger film- och musikromatiken där som en sorts hypnos över sinnena. Människor har inte ögon för verklighetens möjligheter, man har kört fast i det ouppnåeliga. I sökandet efter det perfekta.

Inte tror jag det blir lättare att bli och förbli tvåsam när man efter att ha provat 30 möjliga ska försöka hänga ihop för livet med nr 31. Det är en annan sida av ensamhetsmyntet i väst.

Huvva, nu har jag retat många.
Tro mig, det var inte illa menat.

Jag hade ett exempel från en annan del av världen som kan visa att kärleken kan uppkomma och blomma under helt annorlunda omständigheter än hos oss, men nu har jag nog redan sagt för mycket. *s*

Jubileum och rekord

Av , , 6 kommentarer 0

Kom just in och såg att bloggen hade nått exakt 20 000 visningar. Lätt förvånande med tanke på att jag skriver så pass långa och ordrika epistlar. Och ofta om rätt smala intresseområden.

Att gårdagen, Juldagen, skulle bli ’alltime-high’ i visningar hade jag nog inte kunnat gissa. Alla ligger väl inte hemma och är sjuka? Det har inte varit så många som skrivit, det är nog förklaringen.

God fortsättning på er!