Dagens webtidningar lyfter två som blev stora 1959 och som lämnade jordelivet igår. I alla finns Ingemar ’Ingo’ Johansson som blev svensk världsmästare i tungviktsboxning i New York den 26 juni detta år.
I Västerbottens-Kuriren och Västerbottens Folkblad och dussintalet andra tidningar kan man läsa om den andre, författaren och fotografen Sune Jonsson.

Sune Jonsson är i mina ögon mångfalt större, hur imponerande det än är att Ingo klev fram på det sätt han gjorde och blev världsmästare. Sune Jonssons lågmälda ord och bilder från Västerbottnisk landsbygd till tjeckiska gatustrider vid den kommunistiska ockupationen 1968 smäller för mig högre än den kraftigaste raka höger.
Sune Jonsson fick många priser, bl.a. Hasselbladpriset, och var internationellt mer känd och erkänd än västerbottningarna förstår.

Själv var jag också på plats sommaren 1959, men jag minns inte var jag höll hus natten då Ingo golvade Floyd. Kanske hade jag körts från BB till barnhemmet. För alla inblandade var jag en smärta, men det hade jag ingen aning om.

Jag hade en bedjande mormorsmor som dessutom gjorde saker. När jag föddes hade hon tagit vissa initiativ och det var bestämt var jag skulle hamna när jag föddes. Jag har ett minne av Anna som dog 93 år gammal när jag var 16, innan jag visste något om hennes del i allt. Som jag minns det log hon alltid.

Förresten, om någon har ett exemplar av Sune Jonssons ’Bilder av nådens barn’ över så är jag spekulant.