När jag kom in till Vännäs gjorde jag en liten lov runt husen i centrum. Jag träffade Leith och Ali som var ute och gick och vi pratade en bra stund.

När jag hörde hur många svenskar de här studerande grabbarna egentligen kände blev jag verkligen ledsen. De familjer som varit här längst av de senast komna har varit här ca tre år. Alla de här skulle ha haft betydligt fler svenska vänner än det låga siffror som nämndes. Nu är det i.o.f.s. på gång.

Efter att vi pratats vid en stund skulle nattvandrarna få fika hos Samer (osäker på om han stavar så) och jag blev medbjuden. Samer studerade datateknologi hemma i Bagdad och skulle vilja fortsätta med det sedan svenskan är klar. Det har gått snabbt fram och i morgon har Ali och han prov. I sommar blir det arbete hos samma Vännäsföretagare som i fjol sommar.
För drygt två år sedan kom han från sin barndoms heta sjumiljonersstad till ett 30 grader kallt Gälllivare. Han skrattade gott åt minnet.

När vi skulle gå blev nattvandrarna bjudna till en av familjerna, men på grund av tidpunkten och det nydruckna kaffet bad de att få komma en annan gång.

En önskan som kom fram under kvällen var att det skulle finnas en offentlig mötesplats under helgkvällarna i sommar. Tänk om caféet hade kunnat ha öppet lite sent? När nattvandrandet lagts på hyllan hade det varit roligt om det funnits en sådan plats för möten över olika sorts gränser. Vi svennar som satt hos Samer var överens om att de tråkiga händelserna i Vännäs haft flera bra konsekvenser. Nu blir det mer möten mellan människor som annars inte brukar prata med varandra.

En annan tanke var att det hade varit roligt att även få fika med dem som en del av invandrarna är rädda för. Några av dessa är kanske rasister, men flera har fått namnet utan att förtjäna det. Och även en rasist kan tänka om.