Ca 42 meter är en bit det också. Särskilt när man ska gå upp för alla 195 steg. Men det var värt det. Här ser vi resans ’mamma’ sedd från Långe Jan och en bit ut i vattnet ser vi sälarna på de närmaste stenarna.

Min lilla tuffa mamma hade antagligen upplevt Ottenbys ’Naturrum’ som rena skräckkabinettet. Hon är i stort sett bara rädd för en jordisk sak tror jag, nämligen bofinkar och annat som flyger.

Hon har kommit en bit på väg och matar faktiskt småfåglarna nu på vintrarna. Det är ganska nytt. Hon hade nog lärt sig en del här hon också, som jag tror att Mariaskolans elever gjorde.

I ett av rummen visades en serie foton av någon jag glömt namnet på. Motiven var mest fåglar. Vilken artrikedom! Vilka skillnader, färger och former.
Man måste säga att slumpen är fantastisk!

Ladusvalor, alla vi mentala bybor ser dem framför oss. Ser hur dessa vanliga fåglar pilar in under utsprånget eller vid nocken på gamla lagårdar vi känner.

Bilden visar en jordglob som finns på Ottenby. När man trycker på en av de utvalda arterna får man se flyttstråket. Vi delar ladusvalan med Sydafrika, men även med Argentina och delar av Australien.
Allt är inte som man gärna tror.

En av medresenärerna på skolresan tog ett kort av Långe Jan från 1785 och korte Jan från 1959. I förgrunden en av de fågelskådare som är nästan lika många som fåglarna på Ölands södra udde.

Här var bussen med klassen på väg ut mot fyren Långe Jan och annat som ligger på Ölands södra udde.

Några av invånarna i utkanten av Alvaret

Efter lunchen bar det iväg ner mot nunnedalen, en av sevärdheterna på Öland. Enligt vuxna i alla fall.