Jag ska inte kommentera turerna kring Ulrik Berg, den moderate kommunpolitikern i Umeå som härom dagen lämnade alla uppdrag. Om de saker som drabbat honom vet jag inte mer än andra tidningsläsare, men jag uppskattar honom som person och har respekt för hans breda kunskap och erfarenhet.

Det jag funderar på är artikeln om honom i dagens pappers-VK. Av någon anledning finns den inte på nätet. VK sökte upp honom i hans föräldrars sommarstuga, när han knappt hunnit berätta för familjen. Det är en tagen Ulrik som hörs i texten, bilden genom fönstret är tydligen tagen vid ett annat tillfälle. Jag hade nog blivit rätt tagen bara av att träffa på journalister vid husknuten i en av mitt livs svårare stunder.

Visst finns ett allmänintresse när det gäller en central politiker, men han är ändå inte statsminister. Nog finns kanske saker man kan diskutera. Ändå tycker jag han skulle ha fått slippa semesterbesöket hos familjen.

Är det en "stockholmifiering" av journalistiken vi ser? Som när kvällstidningarna även nattetid jagat pressade villebråd som dragit sig undan till de privataste zonerna. T.ex. Ulrica Schenström och W L-W, för att nämna några. Jag har idag hört att flera  "gräsrotspolitiker" ifrågasatt om man egentligen vågar fortsätta att vara det. För sin och familjens skull. Vill VK medverka till den här utvecklingen? Det vore väldigt synd på en annars bra tidning.

I det här fallet kanske det hade varit passande att avtala tid med Ulrik? Hade han sagt ja till ett möte hade han kanske velat ha det någon annanstans? Det utrymmet menar jag att man ska ha i en pressad situation. Även om man valt att tjäna samhället som politiker.

Välkommen tillbaka, Ulrik!