…

Igår blev jag lite ledsen när en gammal vän sa att vi nog inte skulle ses här i Byske mer. Han har i mina ögon alltid sett ut ungefär som han gör nu. Lite mindre rynkig var han för 30 år sedan, lite snabbare i steget och han hörde absolut bättre. Men vithårig var han redan då.

Det är en pojke i en gammal mans kropp. En som inte riktigt glömt hur det var att vara åtta. En som också minns sina stora misstag och därför kan ha medlidande och fördragsamhet med dem som gör sina sextio år efter han gjorde dem. Tyvärr en lite sällsynt sort. Det är bl.a. därför jag gillar honom så skarpt. Plus förstås att vi är ganska lika på flera områden. Förstår varandras humor, skrattar ganska ofta, är hetlevrade och samtidigt lite blöthjärtade och lättrörda. När man möts kan man få en karla-karla-kram av honom.

I sin krafts dagar körde han lastbil, tidvis på långtrad. Under en epok då bilarna var kortare och arbetdagarna "bra no" mycket längre. Han kör fortfarande bra för sin ålder.

Det var tråkigt att höra att han inte skulle komma hit med livstidsfrun mer. Han stoppade in hennes rollator i bagageutrymmet en sista gång idag och snart rullade de iväg med bil och husvagn. Egentligen är man väl ganska klok när man börjar trappa ner och inser sina begränsningar i tid. Han fyller faktiskt nittio nästa gång.

Om man bara umgås med jämnåriga går man miste om mycket.