…

Är hemma idag och gläder mig just nu över ett telefonsamtal.

Den som ringde presenterade sig som "ett spöke från det förflutna". Alls inget spöke, skulle jag vilja säga, men en person jag via skolan hade mycket kontakt med för länge sedan. Det var sällan lätta saker det handlade om.

Efter många år kommer det oväntade telefonsamtalet som ger en del klarhet i många frågor och funderingar som då och då även dykt upp i tanken under de många "tysta" åren. En återkoppling och en sorts utvärdering.

Det är sällan man ser resultaten i skolan. Visst kan man se mätbara saker och få viss bekräftelse på insatserna. Det är nödvändigt. Ändå säger det inte alltid för alla så mycket som man tror om hur det sedan går i livet. När det finns sociala svårigheter och funktionshinder inblandade eller när självkänslan av olika anledningar knappast finns så hänger framtiden ofta på andra saker än de direkt mätbara. Tyvärr verkar det inte bli mindre av de problemen.

Det här samtalet gav både mig och lärarna som var med på den tiden en positiv återkoppling. Man både bävar och gläds när man hör hur saker "lever kvar" och fortfarande har betydelse. Man gläds framförallt över att höra att saker gått mycket bättre än man vågat hoppas.

Flum? Tror inte det. En viktig del i helheten.