…

På kvällen efter invigningen hade vi bett att få betala för en lite festligare middag på barnhemmet. Liksom vi gjort på de mindre och fattigare ställena i Andhra Pradesh. (Skillnaderna mellan barnhemmen är vädigt stora, liksom på de omgivande samhällena.)

Kvällen inleddes med ett möte där det första som hände var att strömmen gick, inga ovanligheter.

Det blev ett kortare möte med tolkade tal och sen en dansuppvisning av flickorna.

Som vanligt handlar det om några föräldralösa, några från andra svåra förhållanden. I gruppen på 44 flickor från 5-6 till ca 20 år finns två tvillingpar. Tvillingflickor innebär en dubbel belastning  för en familj och det är inte första gången man tagit emot tvillingar.

De piggögda yrvädren nedan hade svårt att sitta helt stilla, inom snäva indiska ramar, och uppvisade alla tecken på "driv". Om inte mitt sjätte sinne sviker mig kommer de att klara sig bra här under solen.

Hemgiftssystemet "skenar " som tidigare sagt. Spurgeons har själva varken betalat eller tagit emot "dowry" för sina barn. De har förstås inte möjlighet att betala för alla dessa barn. Flickorna får utbildning, lyckas de i skolan sänds de vidare till högre utbildning. Är det inte "deras grej" så får de en praktisk utbildning. Blir de sömmerskor får de med sig en symaskin från barnhemmet.

En flicka som arbetar blir ibland gift "voluntarily", hon kan alltså träffa någon som gifter sig med henne "frivilligt", av kärlek förhoppningsvis. Det är framtidsutsikterna på området för de här flickorna. Man har haft totalt 200 boende här (vet inte om det är med nuvarande 44 inräknade) 20 har hittills bildat familj.

Vi försökte försiktigt tipsa Anders om möjligheterna i Indien, men det sa inte klick och jag tror han såg mer av svårigheter än möjligheter. *s*