…

Det har hänt att jag uttryckt tvekan om de som försöker hålla ordning i Afghanistan i längden kommer att klara sin uppgift bättre än vad engelsmännen och ryssarna i forna tider klarade sina "uppgifter" i landet.

En del av mina vänner anser säkert att det är svekfullt och demoraliserande att uttrycka en sådan tvekan.

Men när jag läser om att de dödade svenskarnas kamrater inte vill åka hem, utan vill stanna och göra nytta, så förstår jag dem. Jag är ganska övertygad om att jag känt likadant i deras situation och tid av livet.

Hade man varit en del av en styrka som bidragit till skillnaden mellan talibanskt mörker eller knarkbaronsvälde och ett mått av frihet för ett plågat folk så hade man nog velat stanna. Hade man sett vad dessa svenskar sett, både glada skolflickors ögon och vad kriminella och fullblodsislamister kan göra mot ett folk om ingen försöker hindra dem, då gissar jag att man velat vara just precis där.

Även om risken funnits att tiden på jorden blev en del kortare.