…

En VPK-ledare sa en gång några välkända ord som handlade om att det måste vara någon ordning i ett parti. Det måste det.

Ett parti är en demokratisk organism, annars vore det illa. När stämmor och kongresser tenderar att bli mer och mer sidsteppade och marginaliserade brukar engagemang och entusiasm bli mindre. Det får inte bli alltför mycket solospel av en ledning, då är det inte säkert man håller distansen ut. Eller har med sig fotfolket hela vägen.

Det måste generellt finnas en acceptans för demokratiskt fattade beslut också. Även för dem man inte gillar. När en ledamots fronderande bara handlar om billiga egoistiska motiv, då är det för sorgligt.

Samtidigt – så måste det finnas ett friutrymme där exempelvis en riksdagsledamot följer sin övertygelse eller sina lokala understödjares majoritetsvilja i vissa frågor av speciell natur. Han eller hon måste t.ex. kunna vara sin landsändas talesman och markera detta.

Annars kan det väl  kvitta.