…

Igår var jag till mamma och fikade lite efter besöket på Folktandvården i Vännäs. Snöhögen på hennes tomt sträckte sig uppskattningsvis 1,5 meter över taket på A3:an. Det är mycket.

Vore det inte för att jag skulle skämmas som icke handikappad son så skulle jag berätta att 82-åringen själv har kastat upp snön till dessa höjder.

Jag längtar efter våren, men jag hoppas den kommer långsamt. Skulle den komma lika snabbt som vi å ena sidan skulle önska så skulle vi å andra sidan ha besvärliga, farliga och kostsamma översvämningar mest överallt.

1995 kunde katastroföversvämningen 1938 fått en liten uppföljare här i Vännäsbygden. Det var ganska nära att Vindelälven brutit igenom skyddsvallarna och att järnvägsbron hade åkt av sina fundament. Militären på Ing 3, som då fanns kvar, och Kaj Johanssons arbetade hårt för att förebygga att många hus och bl.a. Statoil skulle översvämmas.

Pappa och jag passerade då, som förmodligen sista bil, ett vägavsnitt som sedan försvann. Det var vid pumpstationen i Östra Spöland. När vi passerade stod två militärer och tittade på vägen med krumma ryggar och armarna lätt utsträckta. De tittade på sprickor som just uppstått i asfalten. Strax efteråt tryckte älven bort ett stycke av vägen och ersatte den med 4-5 meter djupt vatten.

Våren är välkommen, men mer skridande än galopperande.

Nu kommer snart den lilla snöskottaren förbi.