…

Nu tänkte jag uttala mig om något jag inte har erfarenhet av. Jaha, "är det nytt?", tänker några.

Vi fick inga barn, Agneta och jag, men både arbetsliv och vänkrets är fylld av människor i alla åldrar. Också småbarnsföräldrar. 

Barnkär som jag är  kan jag långt på väg förstå det absolut överväldigande, omskakande nya som sker när en ny liten person kommer till en med drag av både en själv och den man älskar. Ett barn som slår an strängar i hjärtat i frekvenser man inte visste fanns, en varelse som behöver en på så många plan. En liten människa som utvecklas från dag till dag och för vars utveckling man har en obegripligt stor betydelse.

Ankomsten ändrar nog ofta det mesta i livet. All grundläggande livsrytm rubbas för en del. Skeendets olika faser kan även kan ha med sig känslor, reaktioner och konsekvenser som man inte gärna talar så öppet om.

Ni som varit i de här situationerna vet så oerhört mycket mer än jag om allt vad som händer och sker. Men även som oinvigd blir man tagen och ledsen när man ser en ny liten familj spricka när den gemensamma resan just har startat.

Trots att jag är i farfarsåldern och utan erfarenhet vill jag drista mig att säga – glöm inte bort den du fått barnet med. Gläds åt  barnen, se din livskamrat och sköt om också den relationen. Ta tid till den du förhoppningsvis ska leva med när era barn om kanske 6 – 7 – 8000 dagar flyttat ut.

Det är nog bland det allra bästa du kan göra för ditt barn.