Jan Nilssons blogg

En välda blandning...

Att hjälpa barn

Nyligen fick jag en förfrågan som värmde. Det var inte minst hedrande att jag fick den via en ung människa som jag haft mycket att göra med. För närvarande ser dock inte mitt och Agnetas gemensamma liv så gynnsamt ut för en sådan uppgift som det var frågan om.

Härom dagen blev jag igen påmind om behoven av kontaktfamiljer och familjehem. Behoven verkar inte minska. Däremot har jag känslan att de hem som anser sig ha tid eller kapacitet att "ta emot" minskar. Åtminstone ökar de inte i takt med behoven.

Jag lovade att gå igenom min bekantskapskrets och komma med förslag till familjer som berörda instanser kan fråga. Det kanske fler kan göra? Prata om saken hemma och med varann. Det finns många barn som skulle behöva någonstans att komma, ibland, varannan helg eller för en sammanhängande tid. Många barn har föräldrar som stundtals behöver en avlastning för att orka vara de föräldrar de egentligen är och vill vara.

Det är så mycket som kan göras om det görs i tid.

Etiketter: , ,

3 kommentarer

  1. Kicki Axengrip

    Tack för detta inlägg Jan. Jag hoppas att din uppmaning ger respons och att människor som känner sig kallade faktiskt tar steget och sträcker ut sin hand. När inte föräldrarna räcker till behöver andra ta vid.

    Trygga vuxna är avgörande för våra barnvälbefinnande. Och dessa trygga vuxna kan vara du eller jag. Barnet behöver inte vara mitt eller ditt. Vi behöver helt enkelt se på barns behov ur ett större perspektiv.

    Jag säger det igen – sträck ut din hand – du anar inte vilken betydelse det kan få för det barn du möter. Du anar inte vilken skillnad just DU kan göra. Efteråt vet du 🙂

  2. Jan Nilsson

    Svar till Kicki Axengrip (2010-08-01 17:35)
    Sant.
    Min äldsta moster och hennes man hade ”sommarbarn”. På sina håll blev de kanske sällan mer än gratis arbetskraft för 40-50 år sedan, men många hade det säkert också väldigt bra.
    En storstadspojke hade de hos sig flera somrar. När hon fyllde hundra gav han lika många röda rosor till sin ”sommarmamma”. Hon som en skör tid i livet betydde väldigt mycket. Något han aldrig glömde fast livet stabiliserat sig och decennierna rullat iväg.
    Blir man ”normalglömd” gör det väl inte så mycket heller, bara fågelungarna blir flygfärdiga.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte med automatik.
Ägaren av bloggen kan dock se ditt IP-nummer samt den epost-adress du anger.