…

Förra mandatperiodens i särklass otacksammaste ministerpost måste ha varit Cristina Husmark Perssons.

Vi har skrivit spaltkilometer om sjukförsäkringsreformen, ursprunget i den tidigare (S)-administrationen, tillämpningen, flera orimliga fall, ansvaret och ändringsbehoven. Allt behöver inte skrivas en gång till, vissa saker kan inte skrivas alls.

En relativt snabb utredning arbetar med reformen och jag tror det kommer regelförtydliganden och förbättringar. Något nye ministern Ulf Kristersson öppnar för.

Även om vissa upprörs måste jag säga att KHP har gjort en insats genom att bli kvar  hela mandatperioden. Genom både mordhot, ständiga kränkningar och många orättvisa beskyllningar mot sin person. Hon har varit med och gjort en början till något som måste göras.

Göran P låg vaken på nätterna och tänkte på sjukförsäkringen, de långa sjukskrivningarnas och slentrianpensionerandets personliga och samhällsekonomiska konsekvenser, inte minst för våra efterkommande. KHP var med och började göra något åt det och hon stod pall i årtiondets kanske mest otacksamma och svåra ministeruppgift. Hon led också av det som blev fel för människor och blev KU-anmäld när hon hörde av sig till FK.

Som minister får man inte uttala sig om enskilda ärenden som myndigheten hanterar, men enskilda och journalister krävde hela tiden att hon skulle göra det och ansåg henne oempatisk när hon lät bli.

För att hon i regeringens ställe tog på sig ansvaret för början av det förändringsarbete som behövdes är hon värd ett tack, även om man inte brukar få sådana i politiken. Att jag som perifer lokalpolitiker uttalar det tacket betyder inte att jag inte mår illa över enskilda fall och tror att det behövs förändringar och förbättringar. Det vet de som läst min blogg.

Undrar hur Anna Hedborg ser på hennes mandatperiod? Hon som i stora drag arbetade fram reformen. Jag gissar på en del hemlig beundran och – en del tacksamhet.