Jan Nilssons blogg

En välda blandning...

Krigförande och diktaturer


I världs- och säkerhetspolitiken är det inte alltid lätt att vara kategorisk.

Hitler kom till makten genom något som kan kallas en demokratisk process.
Den andre diktatoriske massmördaren i Europa, Josef Stalin, slöt en ickeaggressionspakt med Hitlertyskland i augusti 1939, Molotov-Ribbentroppakten. Man delade också upp Östeuropa emellan sig.

I november samma år anföll Sovjet Finland med en fantastisk övermakt. Över 9 000 svenskar ställde sig till förfogande som stridande på finska sidan, dessutom ca 200 läkare och sjuksköterskor. 12 svenska jaktplan (en tredjedel av vårt svaga bestånd) och 4 bombplan sattes in under finska beteckningar. Totalt sände Sverige över drygt 130 000 gevär, 42 miljoner patroner, 132 kanoner (fler än vi har nu) och över 250 000 granater.

Mellan Umeå och Vasa gick Kvarkentrafiken på isen (i Finland kallad Vintergatan) med vapen och förnödenheter åt ena hållet och en del exportprodukter åt det andra.
Andra västmakter bidrog också till det Finland som slogs för livet.

Hade det här gått att göra om de mest restriktiva exportreglerna skulle gälla? Nej, men oj så rätt jag tycker det var att exportera och ställa upp mot aggressionsmakten.

Efter att Hitler brutit pakten genom att anfalla Sovjet kom en hel del hjälp från väst. Sovjet tillverkade det mesta av det som behövdes för kriget själva (och många miljoner offrade sina liv), men USA levererade t.ex. 375 000 lastbilar dit. I sammanhanget var det krigsmateriel och man levererade också stora mängder vapen.
Kunde det vara rätt? Ja, där och då var det enligt min mening alldeles rätt.

Ofta blir det så i världspolitiken att min fiendes fiende blir min vän. Vår verklighet hade kunnat se både förfärande brun och förtärande röd ut om ett antal händelser under förra århundradet hade avlöpt annorlunda.

Vapen kommer att finnas så länge människor finns på den här jorden, det är tyvärr min fasta övertygelse. Man kommer också att skaffa sig de vapen man behöver. Med bättre, sämre eller ännu sämre villkor.
Det är tragiskt att så stora delar av staters utgifter ska handla om vapen. Inte bara i extremfall som det kommunistiska Nordkorea där folket svälter ihjäl under rustningsvansinnet.

Jag tycker ändå att Sverige ska ha både ett försvar och en vapenindustri. Jag menar även att den ska få exportera. Till och med att man under kontrollerade former måste ha en frihet att under vissa omständigheter exportera till diktaturer. Sen gäller det att hitta de formerna. Full öppenhet fungerar inte alltid.

Man kan diskutera affärerna med Saudiarabien som inleddes under Olof Palme och sen har fortsatt under olika regeringar. Allt som skett är inte vackert. Vilka som varit de mest labila staterna i området har växlat, men väst har ansett Saudiarabien som en motvikt till en del av dem och andra hotfulla krafter. Trots frånvaron av demokrati och att man under många år varit en direkt och indirekt hot mot områdets enda demokrati har man stött landet. Både för oljans och vårt samhälles skull och för landets betydelse för maktbalansen mellan länderna i Mellanöstern.

Världs- och säkerhetspolitik är inte lätt och vacker, utom i drömmarna och sagorna.

Etiketter: , , , , , , , , , , , , ,

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte med automatik.
Ägaren av bloggen kan dock se ditt IP-nummer samt den epost-adress du anger.