…
Med det kommunala självstyret är det lite som med Vita huset i Washington. Det är ståtligt, men betydligt mindre än det ser ut.

De flesta som är lite insatta vet att det mesta är lagstyrt inom den sociala sektorn. Den omfattande socialtjänstlagen och andra lagar och förordningar dirigerar det mesta, och vi vill ju att det ska vara lika villkor för äldre och behövande i vårt avlånga land.

På skolans område är det något annorlunda, men självstyret är betydligt mindre än de flesta tror. Barn och elever med särskilda behov ska t.ex. ha det stöd de behöver, egentligen oavsett vilka medel som finns. Så hanterar Skolinspektionen också sakerna. Man tillämpar skollagen och vad budgeten säger är ointressant. Och vi vill ju att det ska vara en likvärdig förskola och skola i Sverige.

Det minskande manöverutrymmet innebär en trängd ekonomisk verklighet för kommunerna, särskilt för de mindre och de som gjort riktigt stora insatser på olika områden. Prekära situationer kan uppstå väldigt fort.

Det finns en gräns för vad staten kan lägga på kommunerna utan att skicka med de pengar som behövs och det är kanske inte alltid pengar räcker. Visst finns det stora, geografiskt koncentrerade kommuner där det går tretton på dussinet av höginkomsttagarna och där det finns ett betydande ekonomiskt friutrymme. Där finns iofs oftast också andra problem, men i de små kan ekvationen snabbt bli omöjlig.

Det tål att ministrar, generaldirektörer och andra håller sig a’ jour med hur det ser ut i olika delar av landet. Det är långt ifrån självklart att alla kommuner kommer att kunna hålla allt vad staten lovar.