Jan Nilssons blogg

En välda blandning...

Grå skinka


Efter en kväll med inneröjning kom vi att språka om våra tidiga gemensamma jular. Om allt vi hann, om den hejdlösa tidsoptimismen och de obefintliga marginalerna. Och om det faktum att några trevliga unga släktingar firat nästan alla sina jular i vårt hus, tillsammans med de närmaste.

Flera gånger i veckan har jag tänkt på min tidiga barndoms jular. De som ofta började med julotta med julevangelium i Själevads kyrka och alltid innebar några lugna dagar hemma hos moster och morbror. Hon var mammas äldsta syster, 22 år äldre, och blev det närmaste en mormor jag kom. Tills jag fick låna min egen ett tag efter ett tredjedels liv.

Moster var bondmoran som var äldsta systern och inte fick tillfälle att utveckla alla sina många förmågor i de utbildningar och yrken hon längtade efter. Men som utvecklade många hemma istället. Hon som köpte en provdocka på mammas affär när hon var 90 då det började ta emot med provningen när hon sydde sina kläder. Hon blev 100, men slutade sy kläder redan vid 94. Man önskar att hon klippt till på en provdocka åtminstone 25 år tidigare, ungefär när hon gick i pension.

En matmor var hon också. Många av de riktiga finheterna gick mig förbi. Kalvdansen och annat mera sådant var jag för barnkonservativ för att äta. Men brödet. Det hembakade, tunna, lite småsega tunnbrödet med smör på. Vilken njutning. På det den tunt skurna skinkan av hemgrisen, griljerad med hyfsat tjock fettrand, otroligt smakrik och alldeles grå. Jag skulle vilja uppleva den igen.

Där i bondgården och i byn där nästan alla visste vem jag var, utom jag.
Nu hade jag nog smakat kalvdansen också.

Etiketter: , , , , , , , , , , , , , ,

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte med automatik.
Ägaren av bloggen kan dock se ditt IP-nummer samt den epost-adress du anger.