…
Politiker av alla färger utsätts för hot och våld, statistiken är ovärdig en demokrati. De som arbetar för det gemensamma i vårt land skulle definitivt vara fredade för sådant. Alla andra också förstås.

Ett klarlagt direkt politiskt mord har skett i nyare tid då ett par unga nynazister mördade fackföreningsmannen Björn Söderberg 1999. Sen har folk från det hållet mördat fler, men det har ibland handlat om tidigare vänner eller inte så klart politiska offer. På så sätt leder de rasistiska extremisterna våldsligan stort.

Idag anstränger sig dessa organisationer för att verka hyfsat rumsrena, i alla fall då kamerorna är på. Man lockar regelbundet och framgångsrikt "antirasister" att göra dem till offer genom att nazisterna söker tillstånd och demonstrerar fredligt medan vålds- och avgrundsvänstern kastar sten och bråkar med dem och polisen. Det verkar fungera som nazisterna hoppas varje gång.

Aktivt våld drabbar också SD i en hög grad. De sista två åren ska SD ha polisanmält hot och misshandel av sina medlemmar 150 gånger. Det har skett både misshandel och mordbrand och barn till SD-politiker har hotats. Ordföranden i Ängelholm har anmält hot, trakasserier och misshandel tio gånger i år, senast brändes hans kolonistuga ner.
Sådant här kan aldrig försvaras, aldrig bli ok, inte heller om det skulle drabba "järnrörs-demokrater" som dem vi sett på suddig mobilfilm. Alla demokratiska krafter måste ta avstånd från våld och hot som politiska medel. Att revolutionära och nazistiska grupperingar ibland inte gör det ligger i sakens natur, men legitimerar vi våld, hot och skadegörelse blir vi demokratins dödgrävare.

  Sådant har ingen plats i det politiska arbetet, oavsett motståndare.