Jan Nilssons blogg

En välda blandning...

Oroande lite mat


För några dagar sedan skrev jag en insändare till VK som är på väg in i papperstidningen. Ikväll kom den på vk.se.

Den handlar om maten. Idag får vi fram ungefär hälften av vad vi behöver i Sverige. En för dagsläget relativt ung bonde jag träffade igår gissade att vi är nere på 25-30 % om tio år. Medelåldern är mycket hög, ytterst få vågar börja. En helt ohållbar utveckling är det hur som helst. Redan dagens nivå hade varit helt oacceptabel för dem som visste att inget är säkert och självklart.

Vi måste börja ta i detta, och inte bara prata.

Etiketter: , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

8 kommentarer

  1. Isak

    Vilka vi skall börja prata? Centern har drivit självförsörjningsfrågan i decennier.
    Alliansen har ägt frågan i över 8 år. Redan för 100 år sedan vid första världs-
    krigets utbrott och Sverige var isolerat från omvärlden, så satte den dåvarande
    regeringen igång livsmedelsproduktionen. Staten gick in och betalade upp till
    25% mer till bönderna. Trots att Sverige hade fler munnar än någonsin
    att mätta, så fanns det mat. Pratade med en hundraåring för ett tag sedan, han
    berättade att hans föräldrar aldrig haft det så bra som under den tiden.

    • Thomas Svärson

      Tack för att du gjort denna viktiga insändare!

      Vi har haft ett allt för gott välstånd i vårt Sverige de senste 50 åren, så tyvärr har många tagit det för givet att maten bara finns där av sig självt.

      Här nere på ”kontinenten” ser vi nu skrämmande omvälvningar på landsbygden. Enorma djurstallar som använts max 10 år står och förfaller i varenda by, det är bara åkrarna som brukas i allt större storjordbruk. Sist jag träffade en grisproducent gick han totalt 8:- back per slaktfärdig gris i slutändan! Dansk gris är vanligare i butikerna här än något annat kött överhuvud taget. Hur kan det ha gått så fel, och i ett så rasande tempo?

      Tyvärr tycks inte folk vakna upp innan en kris slår till på riktigt…?

      • Jan Nilsson (inläggsförfattare)

        Ja, du såg att svaret som börjar ”Tack du!” var till dig? Blir lätt lite rörigt med kommentarernas ordning.

    • Jan Nilsson (inläggsförfattare)

      Isak, svarade på din kommentar för länge sen. Ska kolla var det hamnade. Återkommer.

    • Jan Nilsson (inläggsförfattare)

      Isak, jag måste ha trasslat till det med svaret, kom aldrig fram.
      Jag menade att vi måste börja prata brett om detta. C har drivit frågorna, det har man gjort rätt i och ska ha heder av, men jag anser att vår mycket låga och sjunkande försörjningsförmåga måste upp på dagordningen ur flera perspektiv.
      Det är ingen val- och opinionsvinnande fråga, den är mest bara trist och störande. Men det är en en hållbarhets-, säkerhets- och framtidsfråga. Det måste locka och löna sig att försörja Sverige med mat. Det måste finnas en rimlig beredskap för krigslägen även om de kanske inte är så sannolika.

      Sen måste vi som konsumenter ta vårt ansvar för de korta kriserna. En hejdundrande arktisk storm av typen som drabbade USA skulle under vissa förutsättningar kunna begränsa mattillförseln ett tag. Liksom ett riktigt massivt elavbrott eller andra extraordinära händelser. Sånt ligger på oss som privatpersoner att ha beredskap för genom att ha lite mat på lut.

      • Isak

        Sverige översvämmas av billigt griskött från Danmark och Tysksland. Vi har
        nu ett överskott på 3000 skånska grisar som ska fraktas 10 tim. på lastbil
        för slakt i Tyskland. I södra Europa odlas suventionerad tobak, och priset
        måste ytterliggare sänkas för att få det sålt på export. Det är inte bara själv-
        försörjningsgraden som måste diskuteras, utan frågan gäller hela jordbruks-
        politiken i stort inom EU och dess suventioner.

        • Jan Nilsson (inläggsförfattare)

          Kan inte uttala mig om det du säger om övertaliga grisar, men med lite variationer upp och ner har vi förlorat mycket av grisbesättningar och avel de senaste åren.
          Man kan diskutera om det var klokt att börja subventionera mat en gång i tiden. Vi får betala notan hur som helst, nu via skattsedeln och och dessutom saltad av en gigantisk administration, främst inom EU. Nu ser systemet ut som det gör och det är inte förändrat i en handvändning. Vi kan inte heller göra något ensamma. Att Sverige straffar ut sin egen matproduktion till EU:s fromma ger oss inga applåder, särskilt inte om något osannolikt skulle inträffa.

          De dåliga svenska möjligheterna att försörja befolkningen sjunker allt mer och snabbare. Det är inte främst en landsbygdsfråga om vi hamnar i en svår kris, då är matbristen ännu mycket mer en stadsfråga. Det skulle inte bli enklast i jordbruksglesa Norrland.
          I ett framtida läge där vi skulle råka ut för press och blockad utifrån (behöver inte vara krig) skulle inte ett aldrig så effektiviserat försvar hjälpa oss så mycket. Enligt civilförsvarsförbundets siffror i bloggen har vi inte många dagar till svälten om införsel och tillförsel av mat stryps. Med kraftigt strypt dieseltillförsel stannar även den inhemska produktionen och distributionen av mat. Och vad gäller bränslet har vi inga marginaler utöver det som finns i böndernas farmartankar. Beredskapslagren många tror finns avskaffades på 90-talet.

          Det blir ett inlägg till och sedan har jag sagt mitt i frågan för den här gången. Frågan om långsiktig och relativt säker tillgång på mat engagerar inte många och är den mest dödfödda av alla dödfödda valfrågor – den väcktes inte heller för att vara en sån. Skulle inläggen medverka till att några börjar diskutera vad vi kan göra för att vända den långt gångna och fortgående jordbruksdöden och den sedan 90-talet närmast obefintliga beredskapen så är priset att betraktas som en alarmistisk kuf helt acceptabelt. Och blir det inte några tankar så ville jag för samvetets skull ha sagt det ändå. Om framtiden inte skulle gå helt på räls.

  2. Jan Nilsson (inläggsförfattare)

    Tack du!
    Ja, det finns problem på flera nivåer här. Har fått fler tips från personer med insikt i både bransch och krishantering. Återkommer nog i frågan. Med en länk kanske redan om en stund.

    Snittåldern och återväxten inom jordbrukarleden är inte bara en branschfråga eller ett särintresse. Den och dess konsekvenser borde engagera alla som äter. Det måste gå och det måste locka fler att starta och ta över jordbruk.

    Min tes är att mat inte är riktigt som andra varor. Jag är för frihandel, särskilt som litet land är det nödvändigt. Men mat avviker. Den måste finnas i alla lägen. Vi kan inte tro och kräva att andra länder i osedda krislägen ska sköta saker som vårt försvar och vår matförsörjning.

Lämna ett svar till Jan Nilsson Avbryt svar

E-postadressen publiceras inte med automatik.
Ägaren av bloggen kan dock se ditt IP-nummer samt den epost-adress du anger.