Jan Nilssons blogg

En välda blandning...

Reformera Arbetsförmedlingen förnuftigt


Det finns många aktuella politiska frågor. En het är Arbetsförmedlingen som vi alla har tankar kring. Även många anställda.
När man ska förändra en så stor och viktig myndighet med så många uppgifter bör det inte göras med prestige och giljotin.

Jag arbetar inom folkhögskolan, en egen utbildningsform som under två majoriteter fått regeringsdirektiv att arbeta med Arbetsförmedlingen. Några skolor har tvekat inför de uppdragen, inte Dalkarlså. Att hjälpa till med integration i samhälle och på arbetsmarknad, med att få bli behövda och självförsörjande är bland det största vi kan göra våra medmänniskor. Även för demokratin.
Fler och fler folkhögskolor vidgar arbetet och hjälper allt fler genom traditionella allmänna och nya kurser. Utbildningsformen passar särskilt bra för vuxna med blandad bakgrund, erfarenhet och kunskap. I den förnyade Arbetsförmedlingen ser några att folkhögskolorna kommer att ha ännu större betydelse för utbildning och även matchning. Jag tror det blir så. Ändå tycker jag att politiken bör hålla in hästarna en aning.

Låt reformeringen ske mer konservativt än revolutionärt. Vi går sannolikt mot en lågkonjunktur som kan bli tuff. Många som nästan överraskande lätt fått jobb trots svag utbildning, avbruten skolgång eller svaga språkkunskaper kommer tilbaka till Arbetsförmedlingen i lågkonjunkturen. Det kommer att behövas många insatser mot människorna och arbetsgivarna. De måste initieras med tanke. Många blommor behöver blomma, men en trädgårdsmästare behövs.

Olika verksamheter i olika former gör och kan göra goda insatser med bra ledning och personal med kunskap, professionalism, bemötande, kreativitet, initiativkraft, lokal förankring och vilja att göra gott. Det finns och behövs kompletterande aktörer av olika slag. Från icke vinstdrivande folkhögskolor till bolag. Men igen, det måste finnas en effektiv, fungerande myndighetshantering av helheten. Att ”ta bort” Arbetsförmedlingen är en dröm som snabbt skulle bli en mardröm.

Sverige har förskräckande brist på människor på viktiga områden. Vissa brister är strukturella, inte konjunkturiella. Fordonsförare, vårdpersonal, pedagogisk personal, många hantverkare och specialister med flera kommer att fattas även i lågkonjunktur. Där det går måste arbetskraftsbristen mötas med förenkling och mindre byråkrati.
Framför allt måste mängder av människor flyttas från framtid i försörjningsstöd närmare arbetsmarknaden, ofta steg för steg. För många tar det tid, men vad är alternativet?

Myndighetssverige måste samarbeta nära och effektivt med kommuner, företag, entreprenöriella folkhögskolor, universitet och andra organisationer. Ingen kan göra allt och behoven skiftar i olika landsdelar och på olika områden. Det behövs decentraliserade beslutsvägar och lokala samarbeten. Gigantiska stelbenta upphandlingar med oändliga överklagansprocesser är överskattade. Likaså upphandlingar där man bjuder under varandra tills ingen vettig verksamhet är möjlig ens med fusk.

Summa summarum. Låt inte reformeringen av Arbetsförmedligen ske i blind, ideologisk eufori. Låt den ske konservativt. Behåll det som fungerar, få det något förstoppade att fungera och odla fler externa samarbeten med civilsamhället och andra. Klipp det som måste klippas, men tänk efter före. Tro inte att allt fixar sig bara för att det sker digitalt, så många som AF servar nu behöver möta människor. Låt personalen börja våga ta mer initiativ och vara mindre rädda för att göra fel.

Sverige har inte råd med förlorade år på arbetsmarknadsområdet. Reformera Arbetsförmedlingen förnuftigt.

Etiketter: , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

4 kommentarer

  1. Lars Flemström

    De enda som inte har tillfrågats är offren för arbetsmarknadspolitiken och dess redskap nr 1, som är Arbetsförmedlingen..Af:s egentliga uppgift är att dölja arbetslöshetens verkliga omfattning – samt givetvis attge försörjning åt alla som är verksamma på ett eller annat sätt i arbetslöshetsbranschen.
    Skandalens hela vidd framgår av att det är brist på arbetskraft i yrken, som kräver ingen eller kort utbildning. Samt att personer med bred kompetens inte kan få jobb för att de ”saknar behörighet”.

    Arbetsförmedlingen i nuvarande form måste läggas ner. Servicefunktionen (att förmedla jobb till de som behöver ett sådant och förmedla arbetskraft till dem som behöver sådan) måste skiljas från myndighetsfunktionen (att besluta om bidrag samt tillstånd att bedriva arbetsförmedling). Den offentliga arbetsförmedlingen bör vara en kommunal uppgift och kan i mindre kommuner samordnas med näringslivskontoret.

    Svensk arbetsmarknad har kraftiga inlåsningseffekter och präglas av revirtänkande, där speciellt tjänstemannafacken låser ute ”obehöriga” sökande genom onödiga behörighetskrav. Den statliga arbetsförmedlingen saknar resurser för testning av arbetslösas praktiska och teoretiska färdigheter.

    Sjuklönekostnaden för arbetsgivare är en effektiv broms in på arbetsmarknaden för i.o.f.s. dugliga personer, som saknar ett helt fläckfritt cv eller har missat att dokumentera kunskaper och färdigheter somde faktiskt har. Det orimliga sjuklöneansvaret för arbetsgivare måste avskaffas och ersättas av tre karensdagar i början på varje sjukperiod. För att skapa rättvisa måste alla former av arbetsgivarbetalda sjuklöner förbjudas. Jag har tjatat om det här på S-bloggar under flera år.

    Personer som har jobb vågar inte avancera genom att byta arbetsgivare, eftersom de riskerar att hamna sist i turordningen vid ev. uppsägningar hos den nya arbetsgivaren. De sitter kvar på anställningar, som mindre kvalificerade nyanställda skulle klara av. Vi får inte försämra anställningsskyddet, men varje förändring behöver inte vara en försämring. Detta förstår Löfvén, och jag tror att detta är orsaken till att han är beredd att utreda Centerpartiets förslag både till nedläggning av Arbetsförmedlingen i nuvarande form och till förändring av arbetsrätten.

    Några stora likheter mellan mig och Löfvén finns inte, förutom att vi båda har haft förtroendeuppdrag inom LO och har sett hur det fungerar i praktiken.

    • Jan Nilsson (inläggsförfattare)

      Du är inne på flers intresssnta saker i ditt breda inlägg, men är mer än lovligt orättvis mot både Arbetsförmedlingen och andra som arbetar för att hjälpa människor till arbete.
      Jag har fått jobba med många människor som brunnit för att lyfta, motivera och inspirera människor att våga söka arbete. Igen, eller för första gången. Många gånger har jag fått dela glädjen när människor som kämpat länge med språk och jobbord har kommit tillbaka och berättat om sin anställning, visat sin chaufförsuniform eller tackat och kramat om sin lärare eller handledare.
      Senast idag stod jag vid en kaffeautomat när en person frågade om jag var Jan Nilsson, vilket jag ju var. Han hade varit arbetssökande och inne i en AF-åtgärd på min förra arbetsplats. Jag jobbade inte direkt med deltagare, men blev uppmärksammad på honom och hans lite ovanliga kompetensprofil. Jag kollade med en verksamhet där jag tänkte att han skulle behövas. Det tog en ordentlig tid att få en praktik där, men nu är han anställd sen länge. Det behövs matchning, utbildning och förvärmning till jobb, ibland även för stt klara nästa steg i utbildningstrappan.

      Men, visst kan man ibland förtvivla över hinder som sätts upp i Sverige. Jag har ett några helt horribla exempel. Även om AF ibland kan fresta tålamodet väldigt mycket är detta dock sällan deras fel.
      Jag tror inte att AF:s uppgifter i någon högre grad ska tas över av kommunen. Betänk att mediankommunen i Sverige har kring 16000 invånare. Det är bra med lokal förankring, men det behövs ett bredare och större perspektiv och utbildningsinsatser mot t.ex. bristyrken måste i regel samla deltagare från flera kommuner utan dragkamp dem emellan.
      Den övervägande delen av matchnings- och utbildningsinsatserna görs redan av externa aktörer som utbildningsföretag, folkhögskolor och kommuner. Det kan säkert bli en ännu större del och AF behöver reformeras, rationaliseras och effektiviseras mer. Det jag främst säger är att det inte bör ske med ett ogenomtänkt yxhugg.
      Vi behöver av många anledningar flytta mängder med människor närmare egen försörjning. Många kan göra bra insatser här, civilsamhället kan definitivt göra mer, men jag tror inte att arbetet kan utföras effektivt och smidigt utan ett gott mått av samordning som går över kommungränser. Vi skulle kunna få 290 större och mindre AF och det blir knappast heller bra.

  2. Lars Flemström

    Jag har inte tänkt att de kommunala arbetsförmedlingarna, som jag anser ska ersätta de statliga, själva ska anordna utbildningar för arbetssökande. Jag anser f.ö. att det måste vara den enskildes eget val om han /hon vill utbilda sig utöver den obligatoriska skolan. Vill man det inte, får man finna sig i att söka jobb inom en mer begränsad arbetsmarknad, med en minimal om ens någon chans att få de intressanta och / eller högavlönade jobben.

    Det finns fler jobb än man tror, som kräver ingen eller bara kort utbildning. När arbetsgivare, som söker personal till sådana jobb, kräver studentexamen, är de inte ute efter kunskaperna som fås genom en gymnasieutbildning, utan något slags bevis för att den sökande inte har drivit runt på stan, knarkat och begått brott. Har jag uppfattat rätt, när jag tror att ett visst parti (moderaterna?) har sagt att det ska löna sig att utbilda sig? Naturligtvis, men man ska inte vara dömd på förhand till livslång arbetslöshet, om man inte vill det.

    Naturligtvis måste tillräckligt många ha både viljan och möjligheten att utbilda sig, för att behovet av långtidsutbildad personal ska tillgodoses. Det måste finnas karriärmöjligheter även för dem, som redan har ett jobb. Kanske kortare studievägar för dem, som redan har en gedigen branscherfarenhet genom arbete på lägre nivåer inom samma bransch. Jag tänker mig att den, som redan har en hög position inom företaget eller branschen, tar ett steg uppåt på karriärstegen, och ersätts på sin förra befattning av någon som har positionen strax under. Om alla sålunda tar ett steg uppåt, kommer det till slut inte att finnas någon inom företaget till den lägsta nivån, utan då måste en nyrekrytering göras.

    Hur jag har tänkt mig att arbetsförmedlingsverksamheten ska organiseras, framgår av en diskussion mellan mig och Maria Kristoffersson på hennes blogg den 9 april 2018. Hon är centerpartist, bosatt i Vilhelmina och har förtroendeuppdrag både i kommunen och landstinget /regionen och centralt inom Centerpartiet, där hon – såvitt jag vet – är expert på arbetsmarknadspolitiska frågor. http://blogg.vk.se/maria-kristoffersson-vilhelmina/2018/04/09/lagg-ner-af-2/#comments

    • Jan Nilsson (inläggsförfattare)

      Det finns många kortutbildningsjobb och även om det krävs mer av oss på många sätt idag så är det som en kommunal chef inom skolan sa i förtroende för en tid sedan, ”-Alla behöver faktiskt inte gymnasiet”. Men visst är det viktigt att så många som möjligt går det och att de som verkligen vill det går vidare. Idag är dock ofta olika nivåers yrkesutbildningar jobbsäkrast.
      Sen är den betydande arbetskraftsreserven idag de utrikesfödda. Jag tror varken du eller jag känner så många arbetslösa unga som har riktigt god svenska, som modersmål eller andraspråk. I delar av den utrikesfödda gruppen har vi en rejäl utbildningsutmaning. Människorna behövs, komme digitalisering eller lågkonjunktur, men behöver språk, motivation, inspiration och vidare utbildning. Inte nödvändigtvis lång, men så man så fort det går kommer in på sitt första jobb. De två stora grupperna AF arbetar med idag är dem som sliter med något utöver allas vårt vanliga eller är födda i annat land.

      Ska titta på det du länkat.

Lämna ett svar till Jan Nilsson Avbryt svar

E-postadressen publiceras inte med automatik.
Ägaren av bloggen kan dock se ditt IP-nummer samt den epost-adress du anger.