…
Allt är inte ekonomi. Det bästa och det mesta i livet är inte det. Det kommer också en dag fortare än vi tänker då inget ekonomiskt Längre spelar oss någon som helst roll. Ekonomin har dock en koppling till det mesta i samhället. Oberoende av system.

I företagen blir pengar till. Av tid, kunnande och arbete, råvaror, service och tillverkning blir det värden som människor lever av och här betalar världens högsta skatter på. Av dessa skatter blir det mycket. Sjukhus, vägar, lärartimmar, vård, barn- och äldreomsorg, försvar, polis och del av pensioner. Bland annat.

Skulle Sverige och världen mer eller mindre stå still i tre månader har väldigt många förlorat jobbet. Man kan tycka att det är okänsligt att lyfta dessa frågor nu, medan virusets verkan ännu är i sin linda hos oss. Men vi måste tänka bredare och se längre än löpsedlar och säljsugna medier.

Några talar om att stänga ner Sverige i ett halvt år. Det verkar finnas de som hoppas på det, om inte annat för miljöns skull. Tänk så mycket mindre utsläpp det skulle bli.
Det skulle bli mycket mindre av annat också. Till exempel resurser till långsiktigt hållbar omställning.

Jag är inte expert på något område och gubbgissar till stor del här, så rätta mig gärna om du tror att jag har tokfel.
Låt oss säga att vi stänger ner alla skolor och stora delar av Sverige till i mitten på sommaren. Hur stor del av våra arbetsplatser skulle försvinna? Hur många halveras? Hur många bussbolag skulle t.ex. vara kvar och hur stor del skulle ta med sig kollektivtrafik i fallet? Hur många butiker utanför dagligvaruhandeln skulle stå pall? Hur många service- och tillverkningsföretag skulle klara sig? Hur skulle det gå för fastighetsbolagen som till stor del ägs av våra pensionsfonder när verksamhet efter verksamhet ställer in betalningarna? Vilka pensionskonsekvenser skulle detta få?

Ekonomi är inte allt, men den sitter ihop med obehagligt mycket. Med ett kraschat näringsliv skulle skatteinbetalningarna till kommuner, regioner och stat gå ner med otäcka procentsiffror och starta en nedåtgående spiral med okänt slut. Hur skulle skola, vård och omsorg se ut i kommunen vid en depression med kraftigt minskade skatteintäkter och exploderande försörjningsstöd? Kanske under det närmaste decenniet. Vilka skulle styra?

För att motverka en härdsmälta behöver vi öppna upp samhället så gott det går tidigare än vad som känns alldeles bra. Riktigt när vet jag inte, men signalerna kan inte dröja länge. Det kan komma att skörda lidande och död hos en del av oss som liksom jag medicinerar för astma eller lider av andra sjukdomar. Det skulle under en tid innebära en otäckt ökad press på en vårdens hjältar och räddare som redan går på skrapade knän.

De största frågorna kommer nära nu, i den tillvaro där dödligheten faktiskt är 100 procent. Några av oss kanske inte överlever det här perioden, men så länge vi lever och jorden snurrar måste vi göra det bästa vi förstår för människor, samhälle och morgondag.
Vi måste tänka Både hälsomässig riskminimering och försiktighet på kort sikt och samhällelig riskminimering för stora och små på lång.

Har vi besinning, mod, omdöme och handlingskraft till det?