…

Efter arbetet hämtade jag som ett sorts tidstecken mina första terminalglasögon från optikern vi har avtal med.

När jag släntrade över Rådhustorget kom Mats Rosin cyklande. Den pensionerade journalisten och krönikören från Folkbladets stolta dagar som jag läste så ofta jag kom åt. Trots att vi haft olika syn på vägen till det bästa möjliga samhället på ofullkomlighetens jord. Det är något med språket, tankesättet och självdistansen hos honom.

Han stannade av och vi bytte några ord om ”tokit och likt”. Bland annat hade han ett nästan 50 år gammalt minne av pappa Tore som hade satt sig hos honom.

Det var valåret 1970. Pappa var lite yngre än jag är nu och hade suttit två riksdagsperioder, de var 3 år då. Det är alltid några som vill bli av med en, så också då. Det var lite stridigt. Advokat Gullesjö från Skellefteå toppade en alternativ moderatlista och det tycktes vara på håret vem som skulle vinna.

Reporter Rosin ringde riksdagsman Nilsson vid 23-snåret på valnatten för att få några nerviga rader från vinnaren/förloraren till måndagens tidning. Det tog tid innan mamma fått honom till luren och då förstod Mats att pappa hade lagt sig och somnat.

”Sen dess hade jag en särskild känsla för Tore”, sa Mats ikväll. ”Det är inte många som hade gjort så när ens framtid stod på spel.” 

Fast det gjorde den ju inte riktigt. Det går att göra nytta på olika vis, om man får leva. Sånt avgörs högre upp. 

Men han fick 15 år till i riksdagen.