…
Den 14 augusti 1814 ägde de senaste regelrätta krigshandlingarna rum på svensk mark. Jag vet inte om något land kan visa upp en sådan period av fred. Det är kanske unikt, i alla fall något att tacka Gud för.

Samtidigt ser vi att världen inte ändrat sig. Ikväll rullade enligt uppgift okamouflerade ryska stridsfordon in i Ukraina. Ganska få, för få för invasion. Ett knappt tiotal stridsvagnar t.ex, sägs det. Kanske en test för att se om väst vågar bry sig, kanske för att skydda ryskspråkiga som flyr när separatisterna nu trängs tillbaka. Kanske en gest för Putins ryska publik ska glömma andra sorger, många tycks beundra hans ”handlingskraft”.
I Östersjön övar Ryssland ubåtsjakt igen.

I Irak riskerar tiotusentals kristna och andra svält- eller terrordöden. IS dokumenterat onda gärningar är ofattbara i sin grymhet. Här talar vi om FN, men det lär inte hjälpa dem på berget. Varken pratet eller FN.

Vi vet inte om vi förskonas från krig och våldshandlingar i morgon. Eller hur våldet skulle se ut om de skulle inträffa. Men händelserna i omvärlden visar att det måste finnas en beredskap. En liberal muslimsk kvinna uppmärksammas idag på sociala medier när hon frågar hur Sverige skulle bemöta och klara ett utbrott av någon sorts galenskapsjihad? Det kan man fråga sig, var skulle gränsen gå mellan det polisiära och det militära, vid vilka handlingar och antal?

Vi behöver kanske inte tänka på det, vi kanske besparas igen, men jag hoppas verkligen någon tänker. Härom dagen vimsade en person från Försvarshögskolan runt i TV med tankar hur man skulle kunna stötta jihadister som kommer tillbaka från vad man nu gjort och har hemska minnen och trauman. Det är gott och väl, men jag hoppas verkligen att några i huset där han jobbar även tänker på hur vi ska kunna stoppa dem som inte kommer med fred.

Freden är inte självklar.
Gud hjälpe.