Vaknade sent i den rogivande skogen i morse. Det är fortfarande myggbefriat och tyst, förutom de sjungande fåglarna som till skillnad från mig längtar efter myggen.
Nu gäller det att komma ihåg malariamedicinen en vecka framöver. Det var lite lättare när armbågar, armar och knän var röda och kliade av myggbett.
Känns onödigt att få malaria i Västerbotten.
Sitter på kontoret på Björkskolan efter att ha konfererat med den kommande rektorn ett tag. Vi har pratat ihop oss lite om både stort och smått.
Är annars inte fullt välkommen hem, vilket känns lite märkligt.
Det är inte riktigt som det låter. Frun har varit till ett ställe som heter Bryssel medan jag var borta. Det är inte bara en av Europas fulare städer, där kan man också få en släng av en sjukdom som man annars brukar få i Afrika (inte malaria eller denguefeber direkt, men ändå). Eftersom hon vill ha mig fullt frisk tycker hon att jag borde hålla mig borta ett par dar.
Inte lätt. Har ett och ett halvt viktigt möte i södra länsdelen i morgon och ska vara senast 0800 på onsdag i Skellefteå. Blir nog en snabbtur till Vännäsby i alla fall.
Resterande Kenyainslag får komma om några dagar.
Vi har landat lyckligt i Falmark efter en bra hemresa med mycket sömn. Det gick med några minuters marginal på Arlanda. Löftet i Mombasa att vi skulle få bagaget till Guldstaden var inte så mycket värt när det sattes upp emot svenska tullregler.
Vi hade passat på och växla tillbaka KES och USD under det korta uppehållet och hade inte de stora marginalerna när vi vid incheckningen fick höra att våra stora väskor låg kvar och snurrade i ankomsthallen. Det blev ett rejs för tre av oss, men vi hann.
Det lilla bedrägeri jag planerade igår gällde en avskedsgåva jag fick i Kenya. En tung hövdingakäpp, ganska lik en svensk gammelmanskäpp i modellen. Den skulle fungera finfint som vapen och jag misstänkte därför att det kunde bli problem att få in den i planet. För väskorna var den för stor.
Jag övade som bäst på att halta förtroendeingivande (lite som någon Dr. House enligt Patrik) när det skedde ett missöde och själva handtaget gick av. Sen fick den plats i en av väskorna. Den är redan omhändertagen av den som ska fixa den så att den tål vardagsbruk.
Jag och Julia satt längst fram i skellefteplanet och hon fick gå ut och vidröra marken som etta. Allra först skulle hon åka till mormor och morfar och kramas. Sen skulle hon borsta tänderna och därefter kramas lite till.
Det är onekligen skönt att komma hem.
Rektor George inspekterar.
Sharp-skrivaren som också är scanner och kopiator levererades till nya teknikrummet, liksom datorerna, innan vi åkte. Vi har träffat henne som ska installera. Allt material, utrustningen och jobbet rymdes inom det som jobbats ihop via Bruks- och Björskolans loppis respektive dagsverksdag.
Det gjorde även en hel del lärarhandledningar, planscher, kartor och förbrukningsmaterial vi köpte. Alla 400 elever fick också en penna, man använder dem länge och försiktigt. Allt förbrukningsmaterial köper man själva, liksom textböcker.
Rätt mycket av undervisningsmaterialet textas på ark som tapetseras upp på väggarna och sitter så länge de sitter. Under regntiden kan man få ”tapetsera” oftare, ibland sitter något ett år. Vi funderade med dem om en lamineringsmaskin, men jag tror deras tvekan handlade om materialkostnaden.
Av ”hårdvaran” var nog kopiatorn/scannern/skrivaren viktigast. Nu kan man göra och kopiera material till ett väldigt lågt pris. Tidigare var kopieringskostnaden skyhög, trots väldigt liten användning. Man lär inte på långt när kopiera lika mycket som vi i alla fall.
Vi borde ha köpt en eller ett par digitalkameror i kompaktformat också. Det hade underlättat de fortsatta utbytet.
Nu gäller det att hitta kanalerna för att dela med oss av det som händer i Bethania Academy, Likoni, Mombasa, Kenya. Vi kanske skulle ha ett digitalt ”nyhetsbrev”?
Det är onekligen eljest i Kenya än i ett av de mest sekulariserade länderna i världen, nämligen vårt.
Den här bilden knep jag på den supermarket som närmast motsvararde Umeås Coop Forum, nära färjeläget på citysidan i Mombasa. Där fanns Biblarna inte bara på sin hylla på bokavdelningen. Det fanns även ett mindre urval mitt i kontorsmaterialet.
…
Det är gott om motorcyklar i Mombasa och stadsdelen Likoni där vi höll till. Relativt unga män sitter i långa rader på sina kinesiska 200-kubikscyklar.
De är inga fritidsmotorcyklister, man kör taxi. Många har ropat ”Mwzungu!” (vite man) till mig och hoppats att få skjutsa mig en bit mot en billig peng. Det är ingen god idé att ta mc-taxi, även om det säkert är en upplevelse man minns, om man får möjligheten.
För det första är motorcykelkopiorna sällan lika bra som sina japanska förebilder. Allt ser likadant ut, men materialval, sammansättning och hållfasthet är nog bara likvärdigt ibland. Chassin, gafflar och fjädringskomponenter kanske inte alltid lämpar sig för taxikörning. Hit kommer nog inte heller ”top-of-the-chinese-line”.
Kineserna lär sig nog, värre är det med förarna. Förstår jag rätt behöver man inte ha något körkort. Några har ett par timmars övningskörning innan man går igång med sitt egenföretagande. Det har hänt att man tagit en två timmars kurs på morgonen, haffat första kunden efter tre timmar och levererat det första komplicerade benbrottet eller skallskadan till sjukhuset innan kvällen. Eller någon ännu värre stans. Många förare är rätt macho, det går undan och hjälm är sällsynt.
På småcynisk sjukhushumor betecknar man skadorna ”The motorcycle award”. MC-priset eller MC-belöningen.
Har hamnat i Addis efter en snabb flygning från Mombasa, utan landning vid stratovulkanen Kilimanjaro i Tanzania.
Det var lite kul det där med avresan. Vi hade tre olika avgångstider på våra papper. De flesta hade 1615, men vi avgick 1545. Gäller att vara i tid här!
Vi har hamnat på en flygplats som vi definitivt inte känner igen. Vi måste ha varit på bakgården när vi var här på vägen till Kenya.
En del flygvärdinnor går i yllekappa. Det är 18 grader och jag har shorts. Julia lyste upp när hon kände den svala och torrare luften. Nu är hon hungrig. Tror det är första gången jag hör det. 😉
Det blir kanske pizza ikväll. Lyfter 0040, om det går som tänkt.
Nu är det inte så länge kvar här i Kenya. Vi förbereder den dygnslånga hemresa.
Det finns ett par tusen opublicerade bilder och nästan lika många oåtergivna intryck. Så det kan bli en del trivialiteter och en del viktigare saker som kommer ut även under resan och dygnen efter hemkomst. Bilden är inte riktigt färdigmålad, känns det som.
Det har inte varit lätt att hitta kanalerna och tiden för bloggandet och det har ofta fått ske när de yngsta somnat. Dagarna har varit mycket intensiva, därför har det inte blivit så mycket "gästskrivande" som jag tänkt.
Det är inte så fromt att sitta och fundera på ett litet bedrägeri så här på söndagsmorgonen, men det är faktiskt vad jag gör. Det är inte allvarligt, skadar ingen alls och jag inte ljuga. Jag ska berätta hur det gick när vi landat på Falmark International. 😉
…
En rektor på en secondary school, ungefär motsvarande gymnasiet, berättade härom dagen ett annat kustrelaterat bekymmer för Kenya.
Fler och fler i området tycks anse att kusten skulle bli en självständig stat. Man menar t.ex. att för lite av inkomsterna från hamnen stannar i området.
Även här finns det vissa kulturella och religiösa ingredienser De som driver idéerna sägs mestadels vara muslimer som hämtar inspiration från Zanzibar. Man hävdar också att den gamla kolonialmakten Storbritannien avsåg att göra Mombasa självständigt och att det finns dokument som visar detta.
Även om Östafrikas största hamn har drabbats hårt av somaliapiraternas verksamhet skulle Kenya aldrig kunna släppa sin enda storhamn och alla andra därtill. Det finns många hårt arbetande och högt utbildade här, men generellt och traditionellt säger många kenyaner att det mycket mindre företagande, arbets- och utbildningslust vid kusten.
Några ser en risk för oroligheter framöver, vilket inte vore vad Kenya och dess folk behöver. Det är knappast så enkelt att lösningen på den relativa eftersläpningen i området är att man blir självständiga.
Här grejjar hon gröten, men idag tog min medarbetare från Björkskolan hand om en ficktjuv.
Vi hade just klivit ur bilen och skulle strosa lite på ett marknadsområde. Jag var beväpnade med kameran och kameraväskan och Christina såg en man gå väääldigt nära mig. När han fått ner sina långfingrar i ett av väskans sidofack och tagit upp kameraladdaren skrek hon till och greppade tag i mannen och laddaren.
Hon vred den ur händerna på mannen som försökte försvara sig några sekunder innan han kastade sig ut mellan bilarna och försvann med några jagande efter.
Jag har nytta av laddaren, inte han. Jag är glad att hon grep in. Det var inte det mest dramatiska vi varit med om, men det räckte. Några tyckte det var riktigt otäckt.
Hade han tagits hade han kanske fått åka buss. Det hade nog varit otäkt.
Jan
Senaste kommentarerna