Jan Nilssons blogg

En välda blandning...

Etikett: Andhra Pradesh

Litet och enkelt

Av , , Bli först att kommentera 5

Här har vi en bild från barnhemmet i Yellando, det som nu blivit två mindre med totalt samma antal barn.

Här är det för ovanlighetens skull mer pojkar. Som jag sagt tidigare så är det här ett "tribalarea", ett stamområde där barnen ofta har väldigt dåliga framtidsutsikter. Killen som är trea från vänster i vit skjorta har varit på barnhemmet nästan hela sitt liv.

Vi fick inviga några nya lokaler, men det är inte stort och tjusigt. VI har sett flera barnhem i olika delar av södra Indien nu och de i Yellando är de enklaste.

Skillnaderna mellan norra Andrah Pradesh och exempelvis Tamil Nadu vid sydspetsen är rent allmänt mycket stor.

 

Första barnhemmet i Yellando

Av , , 4 kommentarer 8

Bör kanske skriva om något annat än barn nu ett tag, men här kommer bilder från ett av barnhemmen som finns i Yellando och som församlingen jag tillhör betalar för. Numera uppdelat i ett för mindre barn och ett huvudsakligen för lite större.

Indierna gillar som  lite uppställning, högtid och finesser. Även här ute i de fattiga stamområdena. Den här delen av Andhra Pradesh är mycket fattig om man jämför t.ex. den delstat vi lämnar om några timmar, Tamilnadu.

….

De flesta av de här barnen är ur stamfolk, alltså inte ens inne i kastsystemet. Inte ens oberörbara. Till högre utbildning och statliga tjänster har "daliterna", de oberörbara,  viss förtur. Jag vet inte alls om stamfolken har några liknande fördelar.

Försökte ladda upp en bild där det finns en kvinna i traditionell stamdräkt, men vill sig inte riktigt. Försöker kanske peta in den senare.

 

Avsked

Av , , Bli först att kommentera 7

Det var dags att åka vidare. Efter maten skulle barnen ta avsked av oss.

Först sjöng de här blinda eleverna för oss.

Sedan dansade de här döva eleverna. De hör inte alls musiken, men följer tecken som läraren gör.

Det blev blommor på olika vis.

Till sist vinkades vi av.

 

Några bilder till

Av , , Bli först att kommentera 8

Sänder några bilder till från "Angelschool of handicapped". Tror jag glömde säga att järnverket som stött skolan med en minibuss också lovat att bygga en ny och bättre skola om det kan ordnas fram en tomt. Det blir enklare saker än våra skolor, men ändå något annat än det man har nu.

De flesta av barnen kommer från hinduiska familjer, alla har den bakgrunden. Skolan är en skola och man har respekt för att hemmen kan ha en annan syn, men man har också kristna inslag varje vecka.  Där man berättar om vad Bibeln säger om vägen till Gud, att syndernas förlåtelse är gratis pga den totala försoningen Jesus utförde på korset.

Om man får tänka lite enkelt och mänskligt kan det nog vara svårt som (medveten) handikappad, eller som förälder, att leva i ett samhälle där kharmatanken är utbredd och ständigt påminnas om att livets svårigheter kommer av dina synder i de tidigare 10-20 000 liven.

Och så är det kanske 65 000 kvar också.

En del försöker intala sig att det finns så många fattiga och nödställda att det inte är meningsfullt att hjälpa någon. Då har man inte träffat t.ex. barnen på den här handikappskolan. Det är meningsfullt att hjälpa ett enda "jag", en enda människa, om man kan.

Den här skolan, med 60 barn och 9 lärare, kan drivas av lokala krafter och kostnader för 5000 i månaden. Då har jag räknat in en första löneförhöjning som lärarna verkligen borde få.

De handikappade barnen

Av , , Bli först att kommentera 10

De kom lite eftersom. Minibussen kom med dem som bodde längre bort, andra kom gående.

En och annan skulle kanske säga att man inte skulle ta emot så svåra handikapp, absolut inte så många i en så liten lokal. Kanske det, men det skulle innebära att de här barnen skulle få göra som de de flesta gjort tidigare. Stanna hemma.

Det var speciellt att se de döva barnen nästan dra ur lärarna undervisningen och skinande som solar nästan hoppa i bänkarna av iver att få visa vad de kunde. Ett tag var jag tvungen att gå ut.

Det fanns en del man kunde fundera över i delar av den pedagogik man såg, men entusiasmen både hos lärare och elever var påtaglig. Det kändes som om det inte bara var uppvisning.

Den här killen visade raketmotorns princip på tavlan, en del andra av de döva visade en förmåga att lösa matteproblem som jag tror att de flesta jämnåriga i Sverige skulle ha lite tufft att klara.

 

 

Det roligaste hittills

Av , , Bli först att kommentera 4

Vi har varit med om mycket roligt hittills under vår intensiva resa. För min del var det roligaste "Angelschool of handicapped" som vi besökte på vägen till "våra" barnhem.

Skollokalen, om man ska kalla den så, är alldeles för liten. 81 kvadrat huserar 60 barn, vad sägs om det? Att det blivit så många har att göra med minibussen på bilden. Den skänktes ny av ett järnverk i närheten så ledningen upptäckte verksamheten och fick respekt för den. Alla barn är inte närvarande hela tiden och litegrann går de "i skift" då de hämtas från ett rätt stort område. Det finns ingen liknande skola på i närheten.

Barnen som går här har högst olika handikapp. Det är döva, blinda, rörelsehindrade och barn med lättare och svårare förståndshandikapp. Några är multihandikappade.

Statliga skolmyndigheter har tilldelat skolan flera pris sedan starten 2005. Samma lärare och rektor som startade jobbar kvar, trots att lönen ligger generande lågt i förhållande till de statliga skolorna. Alla lärarna är behöriga och "certifierade". Jag fick inte klart för mig vad det riktigt innebär, men förstår det så att de har en inriktning mot funktionshinder.

Till de här eldsjälarna gick kring hälften av överskottet från min femtioårsdag. Enligt Yobu betalas kring hälften av skolans drift från ELS i Västerbotten då de små barnhemmen vi betalar för inte kostar lika mycket som beräknat i sin nuvarande form.

Tidig start

Av , , Bli först att kommentera 3

Sista natten i Chebrole blev kort. När vi kom "hem" från byn är vi invigde äldreboendet sa Yobu att vi skulle åka klockan fyra. Mycket skulle hinnas den dagen.

När vi skulle åka hade en del stigit upp för att ta avsked för oss. Det var några av barnhemsbarnen och Beena, tvåa från vänster. Det var hon som för 13 år sedan erbjöd mig sin yngste son när hon hörde att vi inte hade några barn. Bredvid henne Maria med en livshistoria som få här skulle tro, så den utelämnar jag.

Några äldre hade också stigit upp. Det var en äldre kvinna som nog ska flytta till äldreboendet vi invigde. I mitten Yobus fru och så han själv som sitter. Ingen av dem är så friska längre. Man hoppas att efterträdarna kan klara allt som startats. Det senaste är en läkarmottagning där man har för avsikt att ta emot både dem som kan betala och de som inte kan.

Mot Indiens sydspets

Av , , 2 kommentarer 5

Nu ska vi strax lämna familjen i Chirala. Tillsammans med några miljoner hinduiska pilgrimmer ska vi söka oss ner mot Indiens sydspets. Hoppas att alla inte ska med vårt tåg.

Från Chennai ska vi flyga ner till Trivandrum för vidare transport till Nagercoil. Återkommer när det finns Internetkontakt igen.

Vi är väldigt tacksamma till Sony och Sanjay som gett oss ännu en liten pusselbit i den stora Indienbilden. Vissa saker de berättat gör en inte direkt glad, men de delarna hör också dit. Ska återberätta lite av de sidorna också, hade jag tänkt. Även det som kan vara bekymrande kring flera kristna verksamheter.

Svalka i Bengaliska viken

Av , , Bli först att kommentera 3

När vi nu var några kilometer från Bengaliska viken tog vi oss ett litet dopp i de ljumma vågorna. Vi gjorde det dock på svenskt vis, inte "The indian way". Flera av herrarna gick ut i byxor och långärmade skjortor. De mer vågade gick ut i något som liknade brynja.

Anders och jag lögade oss i badbyxor, som små indiska pojkar gör. Den mer hovsamme Bengt gick i sina mörka byxor och sin skjorta på stranden, han hade glömt badkläderna. Gårdagens mörka kavaj hade han dock lämnat inne i Chirala.

Tyvärr kunde man inte gå ut längre än till midjan på grund av de starka underströmmarna. Man fick simma lugnt.