…
En inte alldeles obetydlig del av arbetsdagen går åt till att läsa, hantera och besvara mail. Inte så få handlar om inbjudningar till det ena och det andra. Utbildningar, information, samverkan, arbetsgrupper och olika projekt.

Det är lätt att dra på sig kritik av olika, ofta helt motsatta, anledningar när det gäller det som sker utanför den dagliga arbetsplatsen. Antingen är man ”borta” för mycket eller också ”deltar” man för lite.

Skulle jag satsa helhjärtat på att undvika medarbetare och dagliga arbetsuppgifter så vore jag inte så ofta på jobbet. Det finns mängder av möjligheter att slippa, om man skulle se det så.

En mindre organisation där man är få som delar på denna tids oavbrutet jäsande mängd av nya uppgifter, utökade lagstiftning, allt förändrings-, kontroll- och ”bredvidarbete” är känslig. Ett nytt arbetsområde, hur behjärtansvärt det än är, kan måsta avfärdas för att det saknas människor. Man kan tvingas avstå nyttig samverkan som innebär stora utvecklingsmöjligheter för att man behövs i det nödvändiga och lagstadgade. Även om man i grunden är positiv till saken och en samarbetsmänniska.

Samtidigt måste den lilla verksamheten finnas med bland de stora när saker avgörs för att få draghjälp och för att göra sin röst hörd. Ingen lätt ekvation precis. Jag kommer i min nuvarande uppgift aldrig att kunna ”delta” så mycket som alla institutioner, samarbetsorgan m.m. tycker är lämpligt. Enligt andra kommer min dörr att vara låst för ofta.

Det blir till att navigera genom uppdragets mångfacetterade krav med elevernas, skattebetalarnas och medarbetarnas långsiktiga bästa för ögonen och göra alla bara lagom besvikna.

(Skrivet en annan gång, men publicerat nu)